Publicerat

Händer som lyfter av en glasmonter där det finns en gul gummianka.

Bilden är tagen i utställningen "Demokrati finns inte – vi gör den!" på Världskulturmuseet 2022 Foto: Beatrice Törnros (CC BY)

Riksantikvarieämbetets serie ”Samlingsforum samtal” är öppna, digitala möten där vi tar upp angelägna teman om förvaltning och hantering av samlingar och kulturföremål. Vid senaste samtalet pratade vi om samlingar som används i den pedagogiska verksamheten på museer. Här följer ett referat.

På senaste Samlingsforum samtal, i augusti 2023, tog vi del av erfarenheter från Världskulturmuseet i Göteborg och uppbyggnaden av en pedagogsamling som en del av projektet Demokrati finns inte – vi gör den! Carolina Valente Cardoso, forskare vid Göteborgs universitet, Helen Arfvidsson, intendent för globala samtidsfrågor och Margareta Persson, pedagog, talade om liknande tidigare samlingar, hur samlingarna används idag och vilken potential pedagogsamlingar kan ha i stort.

Från Skansen fick vi höra Johanna Krumlinde, samlingsregistrator, som pratade om olika perspektiv på att förvalta och praktiskt hantera rekvisita och museiföremål, sida vid sida.

Pedagogsamlingen på Världskulturmuseet i Göteborg

Världskulturmuseerna består av fyra museer varav tre ligger i Stockholm (Etnografiska museet, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet) och ett i Göteborg (Världskulturmuseet). På Världskulturmuseet var pedagogsamlingen nedpackad i lådor fram till 2004 på grund av flytt till nya lokaler. När museet upptäckte ett malangrepp i samlingen, behövde de ta tag i inventering, rengöring och registrering av innehållet.

Vid genomgången undersökte de vad som fanns i samlingen och vad som hade hänt med den tidigare. Det framkom att många av föremålen samlats in av den så kallade lektorsavdelningen. Syftet med insamlingen var ofta att utveckla det pedagogiska området. Det fanns en vilja att få tillgång till taktila föremål som besökarna kunde få komma nära.

Vissa föremål är kopplade till verksamheten med skollådor, det vill säga lådor med pedagogiskt innehåll som museet sammanställt, kopplat till ett tema eller en utställning, och som kan lånas av skolor och användas i klassrum.

Insamlingen till pedagogsamlingen har ibland skett genom gåvor, men det går också att se att en del föremål har blivit av-accederade från den accederade samlingen. Föremålens historik går att följa i museets databas, Carlotta. Vissa föremål som kommit till museet har ibland först accederats och fått långsiktiga bevarandekrav, men senare av-accederats för att i stället ingå i lektorssamlingen/pedagogsamlingen. Tidigare var det ofta samma personer som jobbade med insamling och pedagogisk verksamhet.

Pedagogsamlingen är dokumenterad i Excelldokument och i Filemaker. Så kallade undervisningsföremål har nummer i en U-serie. Ursprungsland, mått, material, vem som har samlat in dem etc är registrerat. I Excellfilen går det att se löpnummer och var de finns placerade, insamlingsår etc. Ibland är dokumentationen bristfällig. Proveniens finns med, men många gånger är föremålens berättelser fragmentariska.

Olika benämningar på liknande typer av samlingar på Världskulturmuseerna

  • Parallellsamling, kallas ibland en samling av dubbletter som museet tidigare bytt med andra museer. På Etnografiska museet har det också blivit en etablerad benämning när föremål köps in till pedagogsamlingen.
  • En studiesamling består ofta av accederade föremål som har plockats ihop till en studiesamling eller är en sammanhållen samling som ofta tas fram i studiesyfte. De har bevarandekrav och hanteras ofta av konservatorerna. Studiesamlingar har under olika perioder funnits på alla fyra museer och finns även idag.
  • Begreppet rekvisita används för föremål som till exempel är kopior och står i utställning. Det kan också vara föremål som används i utställning som illustration, för att kunna prata om något specifikt ämne, men som inte tillhör museets samlingar.

Som ett exempel kan nämnas de dockor som köptes in som rekvisita till utställningen Take action, en utställning om mänskliga rättigheter. Dessa blev kvar i ett förråd när utställningen plockades ned. Dockorna återanvändes i utställningen Tillsammans. De har fått ett tillfälligt nummer, för att kunna ingå i samlingsdatabasen, men de har inte bevarandekrav. Några av de ursprungliga rekvisitadockorna finns också i pedagogsamlingen och nu funderar museet på var de egentligen hör hemma.

Samlingar och föremål som kan användas och hanteras på ett annat sätt än de traditionella samlingarna benämns på engelska ibland handling collections och working objects. Det kan till exempel handla om samlingar av fordon och maskiner som körs för att visa hur de fungerar eller föremål som kan användas på ett sådant sätt så att besökaren taktilt får komma dem närmare.

Hur föremål från pedagogsamlingen används på Världskulturmuseerna

Föremålen i pedagogsamlingen på Världskulturmuseet används ofta till familjeaktiviteter och skolprogram. Det är möjligt för besökarna att komma nära och ta på föremålen. Det pedagogerna märker är att föremål är viktiga redskap för att väcka intresse, samt att de skapar reflektioner och tankar hos besökarna.

Besökare bli mer närvarande i sinnet och lusten att lära väcks. Det är också lättare för pedagogerna att ta med sig föremålen ut från museet, exempelvis till skolor. Föremålen är också möjliga att ställa ut, utan montrar och glas.

Pedagogerna vill undersöka närmare vilka berättelser och möjligheter till lärande som kan komma fram, när besökarna till exempel får hålla i föremål. De funderar också kring hur ömtåliga etnografiska föremål, som nu finns i pedagogsamlingen, kan och bör hanteras. Kan de slita på dem tills de måste slängas?

De har samarbete med konservatorerna kring skadedjur och frågor kring hur föremålen ska underhållas. Får de till exempel tejpas och limmas? Kan det finnas en flaggning som till exempel rött, gult eller grönt ljus för hur olika föremål bör hanteras?

Exemplet med den gula gummiankan

Ett exempel på ett föremål, en gul gummianka, användes i presentationen för att belysa pedagogsamlingens demokratiska potential. Utställningen Demokrati finns inte, vi gör den handlar om vikten av demokratiskt engagemang och används ofta i skolverksamheten. I utställningen lyfts olika berättelser om demokrati fram och varje berättelse ramas in av ett föremål.

En berättelse handlar om rivningarna av de gamla delarna av Belgrad, 2016 och den rörelse och det massengagemang som växte fram i anslutning till det. Gummiankan användes som rörelsens symbol för att den flyter när allt annat sjunker. Vid skolvisningarna sker diskussioner om demokrati och pedagogerna kan lyfta ut ankan från montern och låta den gå runt bland besökarna. På det sättet ökar nyfikenheten och uppmärksamheten.

Föremålet blir som en minnesmagnet för eleverna att komma ihåg berättelsen. Ankan blir en ingång till berättelsen och pedagogerna kan spela på det oväntade. Frågor om vad en gummianka har för plats i ett museum leder vidare till frågor om museets roll.

Det kan välkomna in fler och visa på att det inte bara är experternas kunskap som räknas. Berättelserna kan lika gärna handla om besökarna själva. Det kan visa på att lärandet på ett museum är annorlunda än i skolan. Föremålen i pedagogsamlingen kanske inte behöver bevaras i all evighet, men de kan användas och vara viktiga i verksamheten.

Forskning om pedagogsamlingar på Världskulturmuseet

Carolina Valente Cardoso, forskar bland annat om konceptet pedagogsamlingar och handling collections. Hon anser att det är viktigt att just nu, i den här tiden, prata om dessa samlingar. Samlingarna innehåller föremål som faller utanför de accederade samlingarna. Synen på föremålen kan skilja sig åt från olika samlingar, museer och länder. Det kan ibland röra sig om kopior och objekt som ibland saknar information om hur de hamnat på museet.

Föremålen lever ibland lite som laglösa och kan även befinna sig utanför museet. Till skillnad från de accederade samlingarna, går det att göra mycket mer med dem och det är därför som de intressanta.

Dessa samlingar har en tendens att vara ignorerade på museerna. Vissa museer vet inte riktigt vad Carolina menar när hon frågar efter denna typ av samlingar och de vet heller inte riktigt hur de ska benämnas. Men Carolina menar att föremålen har potential i en demokratisering av museerna. Att få ta i objekt stärker publikens engagemang.

På museer finns det en viss laddning mellan bevarandefrågor och frågor som har att göra med att beröra publiken. Pedagogsamlingarna/handling collections kan troligen skapa mer hållbara och inkluderande museer.

Olika perspektiv på att förvalta och praktiskt hantera rekvisita och museiföremål, sida vid sida på Skansen

Skansen är ett friluftsmuseum som grundades 1891. Skansens samlingar har alltid använts för att levandegöra kulturarvet. Föremålen finns inte i montrar och det finns en helt annan möjlighet för publiken att komma nära föremålen.

Skansen har ett uppdrag att levandegöra kultur och natur. De har inget insamlingsuppdrag och de har heller inget evighetsperspektiv på samlingarna. Det som ska bevaras är platsen och dess byggnader. De brukar föremålen med varsamhet, så att de ska finnas kvar så länge som möjligt. Det finns 160 museala byggnader på Skansen. Många är ouppvärmda och det ger utmaningar, bland annat när de gäller de föremål som är utställda där. Personalen får ofta jobba med förebyggande vård.

Samlingarna är uppbyggda med ett varsamhetsperspektiv i åtanke, men de slits, så de behöver hela tiden lappas, lagas och vårdas. När föremålen lagas används gamla hantverkstekniker. Skansen har en konservator som jobbar brett med detta och det finns också många hantverkare knutna till verksamheten.

Arbetet med att vårda och hantverksmässigt laga föremål görs till viss del publikt och blir då en del av uppgiften att sprida kunskap om äldre tiders hantverkstekniker. Då arbetet kan vara omfattande anlitas ibland externa konservatorer.

Ett exempel på föremål som används mycket är tryckpressarna i boktryckarverkstaden. Tryckpressarna är accederade föremål, men de används i verksamheten. Det viktigaste är att visa hur de fungerar.

På Skansen kallas pedagogsamlingarna för stödsamlingar

Skansen har en förvaltningsplan för sina samlingar. Den uppdateras för tillfället för att helt följa samlingsförvaltningsstandarden Spectrums rutiner.

Skansens samlingar består av museisamlingen och flera stödsamlingar. Föremålen i museisamlingen ska bevaras, men inte för evigheten. Föremålen hanteras försiktigt, men de får hanteras. I stödsamlingarna finns föremål som kan brukas och förbrukas på ett annat sätt.

I stödsamlingarna finns:

  • scenografi för den yttre miljön. (dessa samlingar registreras i en Excellista på park- och trädgårdsavdelningen)
  • bruksdräkt som är avsedd att användas av pedagogerna. Dräkterna hanteras intensivt och tvättas, lagas och tillverkas av dräktavdelningen. Dräkterna registreras i Primus på en miniminivå och det har gjorts under lång tid.
  • rekvisita, som är föremål som används i miljöerna. Det kan vara verktyg, möbler, bruksföremål etc.

Rekvisita kan vara originalföremål, som är insamlade för att brukas i snabbare takt. De skiljs åt från objekten i museisamlingen, för att förtydliga hur de får användas, vilka gallringsbeslut som behöver tas etc.

Att förvärva föremål till dessa samlingar är också enklare, men det ska alltid finnas ett behov av föremålen i verksamheten. Det är viktigt att det inte samlas in ”bra-att-ha-saker”. Antikvarien och museiassistenten sköter inköpen, men behoven styrs av pedagogernas arbete.

En nära dialog mellan samlingspersonal och pedagoger är helt avgörande. Kopior kan ibland tillverkas, men det kan bli kostsamt, så därför är det viktigt att behovet är väl förankrat och aktuellt i verksamheten under en längre tid.

Registrering

Rekvisitan registreras i databasen Primus enligt en miniminivå. Det går att filtrera ut rekvisitaposterna och föremålen har en fysisk märkning. Det som registreras är en enkel beskrivning för identifikation, inköpsinformation, givare, tillverkningsdatum, placering och i vilken miljö föremålet passar, samt koppling till speciella aktiviteter eller program. Det tas också en enkel mobilbild. Rekvisitaposterna publiceras inte i DigitaltMuseum.

Registreringen gör det lättare att hålla ordning och få en överblick över hur många föremål som museet har. Ett exempel på det är de laggade träkärl som ofta flyttas runt i de olika miljöerna. Laggade kärl behöver hållas fuktiga för att de inte ska falla sönder. I och med att de registreras, finns det en bättre koll på var de är och vilket underhåll som kan behövas.

Tidigare, när det inte fanns ett register, så kunde föremålen glömmas bort eller förstöras. Det fanns också många dubbletter. Nu är det inte lika stor risk att saker blandas ihop. Tidigare var det svårt att särskilja museiföremål från rekvisitaobjekt. I Primus går det också att spara kunskapsunderlag, föremålslistor och olika dokumentation, som kan behövas.

Utmaningar i arbetet

Samarbetet mellan pedagoger och samlingsavdelningen har ökat. Just nu är det dock bara samlingsavdelningens personal som har tillgång till all information i databasen och kan registrera, så det är upp till dem att databasen uppdateras. Pedagogerna har heller inte tillgång att läsa allt i databasen. Museet jobbar nu på att utöka personalens tillgänglighet till databasen och höja kompetensen att använda den.

Det finns också en utmaning i att nyinköp kräver tid och framförhållning. Det är inte bara att gå ut på stan och köpa det som behövs.

Det är få som jobbar med frågorna, men det finns ändå fysiska utmaningar med, när och var de ska träffas och diskutera lösningar. Vissa är på kontoret och vissa är ute i miljöerna. Pedagogerna har också ofta helgarbete. De har dock förhoppningen att de ska kunna jobba mer ihop framöver.

På andra friluftsmuseer finns enbart rekvisita eller också så finns det ett brukarperspektiv på hela samlingen. Skansen har ett mellanting mellan detta och det kan ibland bli pedagogiskt komplicerat att förklara varför besökare får ta och röra på föremål i en miljö, men inte i en annan. Skansen jobbar med hur de ska definiera sina samlingar framöver.

Frågor och inlägg från deltagarna

Efter presentationerna gavs deltagarna möjlighet att ställa frågor och delge deltagarna  egna erfarenheter. Här följer ett urval av dessa inlägg:

Att veta var föremål är placerade är en utmaning. Hur gör ni i praktiken på Skansen?

På Skansen inventerar de en miljö i taget och registrerar hur det ser ut just då. De hoppas att det håller sig så, men många rör sig i husen och föremålen kan flyttas. Föremålen är märkta fysiskt. När en miljö introduceras för den som ska jobba där, blir personen presenterad för de föremål som finns och hur det fungerar.

Forskningsprojektet som Carolina pratade om, kommer det att bli en rapport?

Det kommer att publiceras i akademiska publikationer så småningom.

Det finns många benämningar på denna typ av samlingar, som används på olika sätt, på olika ställen. Behöver vi gemensamt komma fram till standardiserade begrepp?

Det viktigaste är kanske att använda benämningarna konsekvent på det egna museet. Museet kanske behöver utgå ifrån den egna verksamheten och de egna behoven. Syftet med samlingen behöver definieras först, sedan kan namnet sättas.

Hur undviker ni stöld i miljöerna på Skansen?

Pedagoger finns alltid närvarande på plats, men stölder är ändå en risk. Museet använder sig av icke reversibla märkningsmetoder, som kanske inte alltid skulle användas på andra museer. Men det görs för att föremålen inte ska vara gångbara på marknaden.

Samarbeten är viktigt. Har ni samarbetat mycket kring insamling på Världskulturmuseerna?

Pedagoger var mer aktiva i insamlandet förr. Det är inte så vanligt idag. Det ska vara tydligt vad som ska finnas i samlingen. Idag är det mer restriktivt och eftertänksamt vad som tas in i samlingen. Det immateriella insamlandet är också vanligare idag.

Finns det någon tidsgräns för hur länge föremålen i demokratisamlingen på Världskulturmuseerna kommer att vara en del av samlingen?

Aktiv insamling pågår. Det är en tillfällig utställning, men vissa föremål kommer att ingå i en basutställning. När den tillfälliga utställningen tas ned behövs det en diskussion kring om allt ska sparas i pedagogsamlingen eller bara ett urval. Det är intressant att diskutera om det behövs en insamlingsstrategi och policyer etc. Carolina finns som stöd i detta arbete. De tänker strategiskt och på syftet.

Vad skulle en negativ konsekvens vara av att både ha föremål som museet tillåter besökare att ta på och föremål som visas i monter? Det är lätt att tro att alla har en känsla för gamla föremål och hur det bör hanteras, men så är det inte alltid. Det kan bli otydligt vad besökare får och inte får göra.

På Skansen skulle det kanske vara enklare att ha allt som en handling collection och att besökare skulle få hantera föremålen. Att ha skillnader i olika hus och i olika miljöer är inte alltid optimalt. Det är pedagogerna som får lösa det på plats. Men de är så samlingarna är organiserade på Skansen. Ofta kanske det inte är ett jättestort problem, om det finns människor på plats som kan prata med besökarna. På Världskulturmuseerna finns exempel på att de tidigare pedagogerna inte alltid hade inställningen att besökare skulle få ta på föremålen. Det skulle gå att titta närmare på dem, men inte ta på allt. Kanske var det bara någon, kanske den bråkigaste eleven, som fick hålla i föremålet. Så det är viktigt att diskutera frågorna.

Olika benämningar på liknande typer av samlingar:

  • Handling Collections
  • Parallellsamling
  • Pedagogsamling
  • Rekvisita
  • Scenografi
  • Skolsamling
  • Studiesamling
  • Stödsamling
  • Undervisningssamling
  • Working object