Publicerat

En gul, laminerad skylt med QR-kod på en 10,5 cm haubits M/1939. Bilden andas höst, kyla och fukt.

QR-kod med länk till mera information på egen webbplats, Kalixlinjens museum. Viktor Lindbäck (CC BY).

KRÖNIKA AV VIKTOR LINDBÄCK

Det är höst i Tornedalen, där hösten kommer redan i början av augusti. Jag kör grusvägarna i gränslandet mellan Svartbyn och Övertorneå; mellan Kalix och Torne älvdalar genom det odefinierade obebyggda gränsland i vars ytterområden byarna byter namn mellan svenska och finska. Från Svartbyn och Svartträsk till Kiilisjärvi och Liehittäjä. Freden i Fredrikshamn tog ingen hänsyn till språket, när den senaste gränsen mellan Sverige och Finland drogs vid förhandlingsbordet.

Men så är det, och så har det alltid varit, att oavsett vilka freder och avtal som slutits, så kommer alltid hotet österifrån. Ännu är inte hela Kalixlinjen bortstädad; det gränsland mellan Kalix och Torne älvar som under större delen av 1900-talet var ett försvars- och fördröjningsområde mot ett väntat anfall landvägen från öst, där myrar och sjöar utnyttjades som fördröjningshinder tillsammans med vägspärrar, pansarhinder, skansar och artilleribatterier.

De få vägarna i öst-västlig riktning mellan älvdalarna byggdes medvetet backiga och smala, med inbyggda rör inunder, färdiga att fyllas med trotyl för att enkelt kunna sprängas vid strategiska punkter där de omgivande myrmarkerna sedan både skulle vattenfylla den flera meter djupa gropen efter vägsprängningen och få stridsvagnarna att fastna. Även broarna över älvarna försågs med inbyggda sprängkammare eller krokar att hänga sprängmedel på. Under kalla kriget ingick över 2 800 befästningar i Kalixlinjen. Sista skansen byggdes så sent som 1991. Inte om, utan när ryssen skulle komma.

En till synes ändlös, rak men guppig grusväg i glesbygden. Vägen försvinner in i horisontens blånande berg. Det är sensommar, på gränsen till höst, med en antydan om gulnande löv på björkarna. Ingen bebyggelse, inga människor eller andra fordon syns. Fotot är taget inifrån en bil, och i nederkanten syns en vindrutetorkare och vit plåt. Mörka moln täcker himlen. Vid vägkanteran står plogpinnar i form av tunna slanor.
Vägen mellan Svartbyn och Övertorneå. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY)

Ett svårdigitaliserat kulturminne

När jag var barn stod stridsvagnshindren kvar vid vägarna. Man levde med det, man var medveten om det, men man levde ändå. Stora gula skyltar förkunnade ”Skyddsområde” på sju olika språk, inklusive det mystiska språket som bakvänder både я och и. ”Det är närmare till Murmansk än till Stockholm”, sade min historielärare, men jag har glömt både sammanhanget och den pedagogiska poängen. Man hade annat att tänka på där och då, under den ändlösa stjärnhimlen med sina blinkande satelliter. Tvärs över Finland är det 25 mil till den ryska gränsen. Det är som till Bureå, strax söder om Skellefteå, om jag kör söderut i stället för österut. Avståndet till Murmansk motsvarar det till Iggesund, om jag håller mig på E4:an. Sedan är det 30 mil kvar till Stockholm.

Försvarsmakten beskriver på sin egen hemsida Kalixlinjen som ett ”svårflyttat kulturminne”. Jag vill tillägga att det också är ett svårdigitaliserat kulturminne. Själva landskapet är en lika väsentlig del av Kalixlinjen som de mänskliga anläggningarna. Ytan är lika stor som Gotlands. Men vad består Kalixlinjen egentligen av? Är det själva platsen i geografin? Är det dess fysiska lämningar, vare sig de är bortstädade, plomberade eller fortfarande kvar? Eller består Kalixlinjen snarare av människors upplevelser, erfarenheter och minnen?

Kalixlinjen är inte enbart en plats, utan också alla dess lager av mänskliga berättelser och upplevelser; själva andan i en tid som jag själv åtminstone fick uppleva slutfasen av. Kalixlinjen är mer än det 3D-skanningsbara fortet på Häggmansberget och Siknäsbatteriet – den är också de mänskliga upplevelser som präglat tillvaron i gränslandet; från det att de härjande kosackerna kom ridande på 1700-talet, via 1809 års krig då ryssarna använde Kalix kyrka som stall, andra världskriget då kriget fanns bara några årtag bort på andra sidan Torneälven, och sedan det kalla kriget med hot om atomvinter för världen och total nukleär förintelse för oss som låg mitt i skottlinjen mellan supermakterna, fram till 90-talet då den kollapsade Sovjetunions mänskliga vrakgods sipprade in över gränsen från Finland. Och nu har vi en ny tid, med nya hotbilder som ändå är desamma som de alltid har varit. Medan hundratusentals pansarhinder växer över ute i gränslandets skogar. Minnena från beredskapstiden finns det snart ingen levande människa kvar som kan berätta. Liksom om så mycket annat i det nära förflutna, som idag är ett främmande land. Ett gränsland, mellan förr i tiden och nu.

Kalixlinjens museum

Även digital förmedling har sin fysiska begynnelse, och för att få en bakgrund till de svårigheter som uppstår vid digitalisering och digital förmedling av en plats och en historia som Kalixlinjens, besöker jag Kalixlinjens museum en höstdag 2022, då morgondimman har en föraning om frost i kanterna. Kalixlinjens museum drivs av en ideell stiftelse, med syfte att bevara  Kalixlinjens militärhistoriska arv.

Museet började etableras i slutet av 1990-talet, då kalla kriget var över och Kalixlinjen började monteras ned. Det är samma situation där, som på så många andra små arbetslivs- och hembygdsmuseer: intressanta och angelägna samlingar av ett kulturarv som berör, med en massa prylar och engagerade eldsjälar, men svårigheter med långsiktigt bevarande av både materiella samlingar och immateriella berättelser. Begränsad ekonomi, begränsade resurser, och som man själv beskriver det: begränsat intresse och stöd från institutioner och myndigheter.

Inne i en av byggnaderna på Kalixlinjens museum. En smal gång kantas av föremål, och väggarna är täckta av skyltar med texter och bilder.
Kalixlinjens museum. Till höger närmast i bild syns en 57 mm pansarvärnskanon M/1943. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY).
Inne i en del av Kalixlinjens museum. I bild syns en skärmvägg täckt av A4-ark med texter och bilder. Till höger står en skyltdocka iförd en äldre militäruniform med vit pälsmössa.
Kalixlinjens museum. Texterna berättar om Finska kriget (1808–1809 års krig) mellan Sverige och Kejsardömet Ryssland. Kriget fick stora konsekvenser för norra Sverige, då Finland inklusive delar av dåvarande Lappland och Västerbotten avträddes till Ryssland. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY).

Jag pratar med Marie Stenman på Kalixlinjens museum om digitalisering och den digitala förmedlingens möjligheter på museet. Om möjligheterna att åtminstone få in allt som står på skyltarna i utställningen i digitala dokument. Skanna foton och handböcker. Göra det mera tillgängligt. Göra informationen om fordonen mera lättillgänglig både på plats och på webben. Vi pratar om appar och QR-koder. Jag delar mina egna erfarenheter, från bägge sidorna av det virtuella skrivbordet, av apputvecklingsprojekt som runnit ut i sanden. Och kostat en massa pengar för ingenting. Där museer och andra minnesinstitutioner inte kan bistå, är tech-företagen desto tjänstvilligare. Givetvis mot en månadsavgift, och efter tecknande av ett abonnemang. Timkostnad för uppdateringar tillkommer.

Vi pratar om samverkan, men det är svårt för sådana här verksamheter som ligger på gränsen mellan museum, turism och ideell verksamhet att hitta nischer för samverkan som verkligen ger de resurser (och då inte enbart ekonomiska) som skulle behövas. Över huvud taget finns inga entydiga, enkla lösningar.

Det materiella kulturarvets bevarande kommer med sin egen problematik. Ju större de materiella lämningarna är, desto svårare och dyrare blir det att bevara dem. Här står vi inför ett helt landskap, med hundratusentals fysiska anläggningar och spår av anläggningar som är en integrerad del av detta landskap. Förutom då alla fordon som finns på museet; representanter för en stor del av 1900-talets militär- och teknikhistoria, som kräver underhåll, drift och lämpliga lokaler för att överleva.

Bandvagn 202 med sjukvårdsvagn stående utomhus, under ett tak av korrugerad plåt. Det är höst, och växtligheten är vissen och gulnad.
Bandvagn 202 med sjukvårdsvagn, Kalixlinjens museum. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY).

Jag har inga enkla svar, inga färdiga lösningar att erbjuda. Men jag har erfarenheterna; egna och andras, att dela med mig av. Och det gör jag. Och jag är ärlig då jag berättar om slutsatserna från alla de lika kostsamma som praktiskt oanvändbara app-projekt jag i olika sammanhang, på olika platser, har följt och rentav själv projektlett genom åren. Jag betonar vikten av enkla, kostnadseffektiva lösningar, där man själv har kontrollen över sitt eget material och inte binder upp sig mot externa konsulter, deras månads- och supportavgifter.

Jag föreslår arbete med en egen webbplats, kompletterat med QR-koder på de utställda fordonen, kopplade till information på den egna webbplatsen och externa plattformar som Youtube och Wikipedia. Tillsammans med närvaro i sociala medier. Webbnärvaro förminskar inte den fysiska närvaron; tvärt om gör den de fysiska besöken intressantare och fler. Ju mer digital exponering, desto bättre för de fysiska utställningarna.

En träbyggnad med stora garagedörrar, och en mindre dörr som står öppen. På den ena garagedörren sitter en skylt med texten "Kalla kriget, Tema Sverige-Finland" och en QR-kod.
En av byggnaderna som ingår i Kalixlinjens museum. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY).

Kommer det att funka? Där och då vet jag det inte. Skarvsladdarna ligger som ormar i gräset. Batterierna behöver laddas inför vintern. I luften ligger en lite ruggig känsla av rost, fukt och urladdade batterier, när jag beger mig ner till Bondersbyn för att leta efter de bunkrar som är så väl dolda att varken jag själv eller ryssen kan hitta dem. Jag ger upp försöken att leka ”urban explorer”, och deltar i APT:n på Teams ovan jord i stället, via en regndränkt telefon medan känseln försvinner i fingrarna på vägen mot bilen.

Ett jaktflygplan av modell Saab 35 Draken ligger i rostigt och icke flygbart skick på en gräsmatta bland gula höstlöv. I bakgrunden, på andra sidan vägen, syns en norrbottensgård.
Saab 35 Draken, vid Kalixlinjens museum. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY).

Jag återvänder ett år senare, återigen i gränslandet mellan höst och vinter, och året är 2023. Mycket har hänt sedan dess. Och antalet besökare på Kalixlinjens museum har varit högre än i fjol. Projektet som skulle leda fram till förbättrad digital förmedling kom igång förra hösten, med finansiering från Kulturrådet. Man satsade på att utveckla sin egen hemsida, och att göra informationen därifrån tillgänglig genom QR-koder på de utställda fordonen; ett tidskrävande arbete som kunnat genomföras tack vare en projektmedarbetare med lång erfarenhet inom web och kultur, som rekryterats via Arbetsförmedlingen.

Telefon som skannar QR-koden på en tärrängbil 221A/T, så att informationen visas på skärmen.
QR-kod som ger fördjupad information – både på egen webbplats, Wikipedia och Youtube. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY).

”Det är tiden som kostar”, är svaret jag får från Marie Stenman på Kalixlinjens museum, när jag frågar om kostnader och finansiering. Efter ett år, är ännu inte hela den totala budgeten på 353 000 kr förbrukad. Men det behövs mera tid för arbetet med det omfattande källmaterial som ligger till grund för hemsidan och informationen om samlingarna. Faktainsamling tar tid, liksom faktakontroll och arbete med texter. ”Det är en överraskning hur lång tid det tog”, konstaterar Marie Stenman, som lett projektet.

Projektet har dock kommit långt under sitt första år, och den digitala information som nu berikar samlingarna har blivit väl mottaget av besökarna. Eftersom all information är tillgänglig via QR-koder på de utställda fordonen, kopplade till den egna webbplatsen, har Kalixlinjens museum en obegränsad flexibilitet och kontroll över innehållet. Det är lätt att själv göra ändringar och kompletteringar, allteftersom mera information blir tillgänglig. För även om beredskapstiden och det kalla kriget handlar om det relativt nära förflutna, med gott om skriftliga källor och ännu levande människor som kan berätta sina egna minnen om tiden, så är det inte helt enkelt att få fram information. Dels är det svårt att intervjua och få människor att berätta; man vill inte berätta om det som en gång i tiden var hemligstämplat, lika litet som om det privata, och det som av personliga skäl kan vara känsligt för andra. Dels krävs noggrann faktakontroll och jämförelser mellan flera olika källor, innan museet publicerar fakta om sina samlingar.

”Man kan aldrig vara tvärsäker på vad man kan”, säger Karolina Strömbäck, som under det senaste året arbetet med både form och innehåll på museets webbplats. Och på den punkten är situationen densamma för alla museer, oavsett storlek och organisationsform: All förmedling, oavsett kanaler, medier och informationsbärare, är en ständigt pågående dialog och process mellan källor, förmedlare och mottagare.

En gul, laminerad skylt med QR-kod ger mera information om en 20 mm automatkanon M/40-70-2.
Skyltning med QR-kod på Kalixlinjens museum. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY).

 

Viktor Lindbäck är verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet.