Publicerat

Bilden visar en porträtt bild av en man från en äldre tidning

Skrivläraren Eric Ström avbildad i tidningen Reformatorn den 12 mars 1896. Foto: Okänd / KB (Public Domain)

KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM

I stort sett varje år sedan 2017 då jag först stiftade bekantskap med det runristade alnmåttet från Haverö har det kommit nya ledtrådar om Kensingtonstenens runalfabet. Senast i raden är minnestavlan från Torp som uppmärksammades i augusti 2022 och som ledde fram till skrivläraren Eric Ström från Vivstavarv i Timrå. Det var ju genom hans ambulerande skrivskola på olika platser i Mellannorrland under 1800-talets senare hälft som kunskapen om denna variant av runor har spridits. Sedan dess har det inte tillkommit något nytt. Betyder det att spåret efter Kensingtonrunornas ursprung har kallnat?

En liten sak har dock hänt. Nyligen kom äntligen 2022 års årgång av tidskriften Futhark. International journal for runic studies, där jag i en längre artikel försöker sammanfatta de senaste iakttagelserna kring dessa runor och dessutom föra fram några idéer om deras ursprung.

De runor som brukar kallas Kensingtonrunor efter den amerikanska Kensingtonstenen, som 1898 grävdes upp i Minnesota, har ibland jämförts med de sena dalrunorna och det har till och med gjorts ett försök att lansera termen Neo-Dalecarlian runes för denna runvariant. Enligt ett annat förslag bygger Kensingtonalfabetet på den 16-typiga vikingatida futharken, som har hämtats från någon tryckt bok, men kompletterats med dalrunor och helt nyskapade runtecken.

Själv har jag lagt fram hypotesen att Kensingtonrunorna i huvudsak har sitt ursprung i ett efterreformatoriskt runalfabet med rötter i Johannes och Olaus Magnus tryckta runalfabet från mitten av 1500-talet. Detta ligger till grund för flera sentida runalfabet, inte minst i Norge. I den ovan nämnda artikeln fördjupas denna hypotes. Motsvarigheter till den kryssformiga a-runan som ibland har jämförts med en variant av a-runan bland dalrunorna, finns också i andra sentida runalfabet, exempelvis i en 1700-talsinskrift på predikstolen i Täby kyrka utanför Stockholm. De mer märkliga runformerna bland Kensingtonrunorna u, v, y, å, ä och ö är troligen nyuppfunna runor. En intressant parallell finns i en svartkonstbok i Nordiska museets samlingar, där runor används för vissa passager i texten. Den som har skrivit dessa runor verkar märkligt nog ha saknat runtecken för just dessa tecken och därför istället använt vanliga latinska bokstäver. Kanske var det ett runalfabet liknande det i den nämnda svartkonstboken som Kensingtonrunornas skapare hade till hands och som han byggde ut med nypåfunna runtecken.

Bilden visar två sidor ur en handskrift med bland annat runtecken
Två sidor ur svartkonstboken på Nordiska museet. Foto Peter Segemark, Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Eric Ström från Timrå var uppenbarligen den som spred kunskapen om dessa runor, men han är inte den som har uppfunnit dem. Enligt vad han själv ska ha uppgett i sina litograferade Förskrifter (1876) hade han lärt dem ”af enskild person”, men vi vet inte av vem. Inte heller vet vi var det skedde eller hur stort runintresse Ström egentligen hade. Troligen såg han runorna som ytterligare ett skriftsystem som man kunde lära ut, kanske för att det var en skrift som inte vem som helst kunde läsa. Vid sidan av runorna lärde han ju också ut det så kallade vinkel- eller frimurarchiffret som ju ofta förekommer tillsammans med just Kensingtonalfabetet, inte bara hos Ström och på bröderna Larssons papper, utan också på Haveröstaven och på en papperslapp som ägdes av Gerda Werf i Älvdalen.

Vinkelchiffret är känt från många olika håll. Det användes exempelvis som chiffer under amerikanska inbördeskriget och kallades då ”pig-pen code”, eftersom det i sin form påminde om bås för grisar. Den som 1972 lyckades tjata till sig den nyutkomna Gröngölingsboken vet att det också finns med där, men då under beteckningen ”Dada urka”. Samma typ av chiffer är än i dag levande inom scoutrörelsen.

Under den senare delen av 1800-talet var vinkelchiffret mycket populärt som kommunikationsmedel bland dem som vistades på fäbodarna i Jämtland, vilket bland annat konstnären och kulturhistorikern Nils Månsson Mandelgren har vittnat om. Kanske var det i denna miljö som också Kensingtonrunorna en gång skapades. Detta har jag skrivit mer om i min artikel.

Eric Ström var inte bara skrivlärare utan också Godtemplare (eller Good templars som det hette på svenska då). Detta har givetvis ingenting med tempelriddare eller sökandet efter den heliga graalen att göra, utan är namnet på en nykterhetsrörelse (idag IOGT-NTO). Inom denna rörelse och i den lokala logen Vifvan i Vivstavarv var Eric Ström mycket aktiv och gjorde tydligen stora insatser. I hans dödsruna i tidningen Reformisten den 12 mars 1896 kan man exempelvis läsa:

”Särskildt hade han förmåga att författa små skildringar ur folklifvet, hvilka, om de ock någon gång voro väl drastiska, slogo an på den publik, för hvilka han uppläste dem och verkade väckande och manande till nykterhet. De voro, säger en meddelare till oss, träffande, rika på satir och naturtrogna. Han föredrog i regel att läsa upp dem istället för att erbjuda dem åt trycksvärtan.”

Ströms berättelser har alltså skattat åt förgängelsen, men av en tillfällighet upptäckte jag nyligen att det i Litteraturbanken finns ett verk av honom Good templars poemer och sånger, som publicerades 1883.

Bilden visar ett bokomslag
Omslaget till Eric Ströms bok med sånger och poesi. Foto: Litteraturbanken (Public Domain)

Någon ny ledtråd till lösningen av Kensingtonrunornas gåta går dock inte att hitta i denna bok. Enda gången som ordet runor nämns är i den inledande strofen i ett poem som uppges ha blivit ”Uppläst vid åtskilliga Good-Templar-fester”. Den lyder:

Märken, kännen, fatten dessa enkla ord,
Bröder, systrar, vänner, alla som ären här!
Vi hafve slägtskap, föreningen är gjord
Och hälsningen till Eder alla jag i dag frambär.
På denna fest vi skole glädje hafva,
Ett minne äfven af vårt höga mål;
Vi vilje nu tillsammans lifvets runor stafva,
Vi hafve mycket här som granskning tål.

På andra ställen i denna bok kan man däremot finna exempel på hans drastiska formuleringskonst eller vad sägs om:

Då var det ej ovanligt att qvinnan söp sig full,
En prest jag hörde sjunga: Bränvin är mitt guld,
Ja, barnen söp och bröd de ofta doppa
i denna afgrundssoppa.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den ännu oavslutade jakten på Kensingtonrunornas ursprung har rymt en hel del överraskningar och många har bidragit med nya pusselbitar och iakttagelser som gör att vi står där vi gör idag. Detta kan man bland annat följa i artiklar på K-blogg, men även här. DS

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *