EN KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
Förra veckan var Laila Kitzler Åhfeldt och jag i Hälsingland för att tillsammans med Henrik Zedig från Länsstyrelsen i Västra Götaland 3D-skanna samtliga bevarade runstenar i landskapet. Till dessa hör en av landets största: den 3,43 meter höga och 2,85 meter breda runstenen på Hälsingtuna kyrkogård. Stenen är verkligen en bjässe och det är inte för intet som man har trott att jättar har varit i farten.
Stenen avbildades första gången för 424 år sedan av Johannes Bureus under hans norrländska resa 1600–1601 och den stod då på samma plats som den gör idag. I sin handskrift F.a. 5 (nu i Kungliga biblioteket) skriver han att stenen är ”Den de kalla Trones fotestöd i Ångedal”. Vad som menas med detta lite kryptiska namn på stenen framgår av en relation till Rannsakningarna daterad den 16 oktober 1684 och insänd till Antikvitetskollegiet av kyrkoherden i Tuna, Johan Arnæsius:
”En stor höögh häll ähr skrifwan medh Runska bockstäwer på och ähr ståendes i kiykio Gården uprester, och der ligger en stoor Jätte och Spiäner Emot hellän.”
Trone var alltså namnet på denna jätte. Olof Broman berättar senare i Glysisvallur att stenen enligt sägen var rest av en jätte, som uppenbarligen har tillhört de mer storväxta. Han ska nämligen då han begravdes på kyrkogården ha räckt ”ifrån kyrkomuren ut til thenna Runohällan, 42 alnar” det vill säga nästan 25 meter.
Runstenen i Hälsingtuna är översållad av så kallade hälsingerunor eller stavlösa runor som de i dag ofta kallas, en sorts runstenografi som bygger på principen att den lodräta staven i runorna i regel har uteslutits. Detta var ett fullständig okänt runsystem för Bureus när han kom till Hälsingland och han lyckades aldrig genomskåda det. Däremot gjorde han en noggrann teckning av stenen, som än i dag är av stort värde.
Bureus skulle återvända till Hälsingtuna fyra decennier senare – 1641 – men utan att kunna lösa hälsingerunornas gåta. Det blev i stället matematikprofessorn Magnus Celsius i Uppsala som 1674 fann lösningen, enligt egen uppgift ”efter tusen försök”. Tillsammans med ritaren Petter Lang reste han också till Hälsingland och gjorde då bland annat en ny teckning av Hälsingtunastenen. Denna reviderades 1724 av sonen Olof Celsius i samarbete med den idag mer namnkunnige brorsonen Anders Celsius.
År 1763 företog en av Bureus efterträdare, Nils Reinhold Brocman, en resa till Hälsingland tillsammans med ritaren Olof Rhen. Det huvudsakliga uppdraget var egentligen att undersöka sanningshalten i uppgifter om att ett skelett av jätte hade påträffats i Forsa socken, men de passade också på att göra annat. Bland annat besökte de Hälsingtuna och Brocman konstaterade då att ”Tuna Stenen är nu oläslig”.
Många är de som sedan dess har prövat sina krafter på den svårlästa inskriften som exempelvis Nils Johan Ekdahl 1830, Carl Säve och Lars Landgren 1851, Sophus Bugge 1876 och Otto von Friesen 1903 och 1910. Den senaste undersökningen gjordes av representanter för Runverket 1988–89 och ligger till grund för den läsning som i dag finns i Samnordisk runtextdatabas och i söktjänsten Runor. Den lyder:
[…-…l]f runaʀ sun lina (s)tin þina f…(þ)… sum sunan i na… fur ¶ …a…i(þ)bnu + a…t… st[in þina] aftiʀ sunu sina þria hruþmar in þ(o)…flt · uma(h)l ¶ … ¶ in brusi asbiarnaʀ sun fa[þ]… : runaʀ þi… ¶ … raþa ·
Av detta har endast brottstycken kunnat översättas:
”… runor/Alvruns(?) …, Lines son, denna sten … som söderifrån/söderut i … denna sten efter sina tre söner: Rodmar och … Men Bruse Åsbjörns son skrev dessa runor … tyda(?).”
Jag har genom åren besökt Hälsingtunastenen flera gånger och då noterat att det finns spår av fler runor än vad som framgår av den officiella läsningen. Bland annat upptäckte jag för några år sedan att ett par linjer till vänster på stenen som vid första påseende lätt kan tas som rester av ornamentik egentligen är runor och att de tillsammans med en ouppmålad n-runa bildar ordet sun dvs. ”son”.
En svårighet vid läsningen av runorna är att stenytan under lång tid har täckts av en allt tjockare lav. Nyligen har denna påväxt genom Länsstyrelsens försorg blivit avlägsnad och det är nu lättare att se ristningsspåren, även om det ofta krävs att solen faller i en sned vinkel över stenytan.
Vi hade för säkerhet skull avdelat en hel dag för att skanna de två runstenar som finns vid Hälsingtuna kyrka, men vi blev faktiskt klara med den stora stenen redan till lunch trots att vi hade problem med just solen. Laserskannern gillar till skillnad från runforskaren inte direkt solljus på en ljus stenyta, utan vill helst ha den i skugga, något som vi fick avhjälpa med ett paraply.
Att stenen nu finns 3D-dokumenterad är mycket viktigt, eftersom ristningsytan grusar och vittrar, något som inte alls är något nytt fenomen på denna sten. Otto von Friesen, som en gång hade uppdraget att ge ut Hälsinglands runinskrifter, konstaterade vid ett besök 1903 att ”Inskriften [är] öfverhufvud mycket otydlig”. I september 1910 företog han under två dagar en grundlig undersökning av ristningen tillsammans med bland annat en av sina mest begåvade studenter, Elias Wessén. Stenen stod då så djupt att den nedre delen av ristningen fick grävas fram, vilket tydligen berodde på att ett nästan metertjockt gruslager hade lagts ut över kyrkogården. Om runstenens kondition har han antecknat:
”Stenen är, med undantag av mittpartit, hårt flagrad, så att mångstädes, där på fotografin ristningar angivits, endast botten är synlig, medan de övre delarna bortfallit. Endast kortare bitar av runinskriften äro läsbara[.]”
von Friesens fotografier från denna undersökning, som för några år sedan digitaliserades från hans glasplåtar i Uppsala universitetsbibliotek, visar fler runor än vad som iakttogs vid 1980-talets undersökning, men tittar man närmare på stenen finns de flesta av dessa ännu kvar. Trots den vittring som stenytan har utsatts för och det minst sagt svårlästa runsystemet går det ofta ännu att avgöra vilka fördjupningar som är ristade och vilka som beror på naturen.
Syftet med vår vecka i Hälsingland var inte att undersöka ristningarna utan att 3D-skanna dem. Därför blev det ingen systematisk genomgång av inskriften denna gång. När jag på vårt boende på torsdagskvällen åter betraktade von Friesens fotografier i datorn slogs jag av några detaljer, som jag nog tidigare hade lagt märke till, men aldrig kontrollerat mot själva stenen. Enligt fotografiet ska stavlösa runor även finnas i de smalare slingorna nedtill till vänster om korsets fot. Varför har ingen sett dem sedan dess?
Dagen efter på vägen hem till Stockholm tog jag omvägen via Hälsingtuna kyrka för att titta på stenen ännu en gång och mycket riktigt gick det att läsa precis samma runor som v. Friesen hade markerat. I en av slingorna står …rkial… och i en annan …þan… och spår av ytterligare runor kan ses i anslutning till dessa. Visserligen går dessa brottstycken inte direkt att tolka, även om det är frestande att tänka sig att det första kan ha svarat mot något i stil med [mæ]rki all ”alla märken”.
För att komma vidare krävs nya besök på platsen, som nu också kan förberedas med hjälp av 3D-modellerna. Detta får dock bli en uppgift för kommande år.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Mycket av det äldre källmaterialet om Hälsingtunastenen finns i den så kallade F-samlingen i Kungliga biblioteket, som kommer att digitaliseras och göras tillgängligt på nätet genom ett samarbetsprojekt mellan Riksantikvarieämbetet och Kungliga biblioteket med finansiering från Vitterhetsakademien.
Nils Reinhold Brocmans resa till Hälsingland 1763 kan man redan nu ta del av genom hans koncept, som skannades som en del av förstudien till detta projekt. DS.
