Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?

Jag har aldrig trott att jag någonsin skulle ägna mig åt Kensingtonstenen från Amerika, men ibland vill ödet annorlunda. Många har vigt sina liv åt att bevisa att det rör sig om en genuin runinskrift ristad av nordbor 1362 i det som på 1800-talet kom att bli en av svenskbygderna i Minnesota. Sakkunskapen har däremot för det mesta varit skarpt avvisande och egentligen behöver man inte vara särskilt bevandrad i runologi för att inse att detta omöjligen kan vara en runinskrift från 1300-talet. Ändå rymmer inskriften ett antal intressanta och ännu olösta gåtor: vem ristade stenen, vad är meningen med texten och inte minst – varifrån kommer det egenartade runalfabetet?

This article in English: The Haverö runes – the key to the mystery of the Kensington Stone?

I mars i år gick jag igenom en låda på Runverket som innehöll diverse material om dalrunor och hittade där plötsligt en fotostatkopia av en tidningsartikel med titeln ”Haverörunor”. Artikeln var signerad med namnet Carl Viksten, men i övrigt fanns inga uppgifter och var och när den hade publicerats. Den handlade om en trästav med egenartade runor som då ”för något år sedan” hade uppmärksammats i Haverö hembygdsgård i Medelpad. Enligt artikeln hade man 1942 rådfrågat ”Sveriges väl främste runexpert” professor Otto von Friesen i Uppsala om runorna, men denne hade uppgett att han inte kände till några motsvarigheter, även om han tyckte att de delvis erinrade om dalrunor. Utlåtande var lite märkligt, eftersom det av teckningen i tidningsartikeln tydligt framgår att det handlar om ett alfabet med samma typ av runor som på Kensingtonstenen!

Hur kunde denna inskrift vara fullständigt okänd? Och fanns runstaven fortfarande kvar? Jag letade fram Haverö hembygdsförening på nätet och hittade ett telefonnummer, som jag ringde upp. Jodå, det gjorde den säkert fick jag veta, men just då var det för mycket snö för att man skulle kunna ta sig upp till hembygdsgården. Saken skulle dock undersökas så fort det blev möjligt och jag blev också lovad bilder av föremålet. När dessa dök upp på mejlen tidigt i somras kunde jag konstatera att det verkligen var ett fullständigt alfabet som nästan exakt motsvarade det på Kensingtonstenen, men att trästaven också bar andra typer av runor och tecken. Några av dessa var rätt svåra att bestämma på fotografierna. Andra göromål kom dock emellan och det hela blev liggande.

I slutet av september fick jag syn på en nyskriven artikel i Saga och Sed 2016 av Staffan Fridell och Mats G. Larsson, som hade gjort en dialektbestämning av språket på Kensingtonstenen. Detta är nämligen högst egenartat och har tolkats som en blandning mellan svenska, norska och engelska. Resultatet pekade mot Härjedalen och området kring Nedersiljan i Dalarna, vilket tyder på att författaren kan ha varit Anders Andersson, en person i den närmaste kretsen kring stenens upphittare, Olof Ohman. Andersson var nämligen född i Djursvallen i Linsell socken i Härjedalen. Fridell och Larsson tänker sig att Andersson kan ha fått kunskap om det något egenartade runsystemet på någon resa till Dalarna, där man på senare tid också har funnit några exempel på just dessa runor.

Jag insåg direkt att undersökningen av runorna på Haveröstaven inte kunde vänta längre och att jag måste ta mig dit innan snön gjorde föremålet oåtkomligt ytterligare i ett halvår. Jag tog kontakt med Margareta Wiklund, som hade hjälpt mig att lokalisera staven, för att höra om det var möjligt att titta på den under den närmaste tiden. Det var det och i slutet av oktober blev det en halvt improviserad forskningsresa till Medelpad och Jämtland, som även gav en del andra resultat.

Under lång tid kände man inte till några som helst motsvarigheter till Kensingtonstenens runor, men när stenen ställdes ut på Historiska museet 2003 började sådana dyka upp. Först uppmärksammades oket från Månsta i Älvdalen daterat till 1907, sedan kom uppteckningar av ett helt runalfabet från 1883 respektive 1885 av två bröder Larsson från Dala-Floda i Dalarna, de så kallade Larssonrunorna. För några år sedan dök det upp ett par vykort från 1906 och 1909 med Kensingtonrunor tillsammans med ett ark med ytterligare ett alfabet hos Gerda Werf i Loka i Älvdalen. Endast Larssonrunorna är äldre än 1898 – fyndåret för Kensingtonstenen – men flera av runorna har här en annan form än på stenen.

När jag fick möjlighet att studera Haverörunorna i original noterade jag att dessa till skillnad mot Larssonrunorna var nästan helt identiska med Kensingtonstenens runor. De tecken som saknas på Kensingtonstenen som c, y, x, z och å har däremot i stort sett samma form som motsvarande tecken bland Larssonrunorna. Haverörunorna verkar alltså utgöra den felande länken mellan Larssonrunorna och Kensingtonstenen. Jag visste då inte att det runalfabet som finns hos Gerda Werf på ett par detaljer när svarar mot teckenuppsättningen på Haveröstaven. Dessa två källor står alltså på samma utvecklingsstadium och har rimligtvis något samband med varandra.

Detta är dock inte den enda likheten mellan de nyupptäckta källorna. På Haveröstaven följer efter Kensingtonrunorna något som vid första anblicken nästan kan se ut som GOD JUL skrivet med kantiga bokstäver, men som är ett alfabet återgivet med det så kallade vinkelchiffret (även kallat frimurarchiffret). Samma typ av chiffer finns också upptecknat på arken efter bröderna Larsson och hos Gerda Werf.

När jag fördjupade mig i litteraturen kring detta chiffer fick jag veta att det under 1800-talet var särskilt vanligt i området kring Rätan i Jämtland, men att det också användes på fäbodarna i den västra delen av landskapet. Konstnären och folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren som besökte trakterna norr om Åre 1869, har bevittnat hur en ung man ristade sådana tecken på en träbit för att lämna ett meddelande till sin trolovade. Mandelgren föreslog därför att dessa skrivtecken som han inte var bekant med sedan tidigare, skulle kallas ”kärleks- eller Jemtlandsrunor”. En variant av samma chiffer förekom också i Møre i Norge under 1800-talet. Enligt en artikel i Norsk Landboeblad 1811 gick det där under beteckningen ”det mørske alfabet” och skulle ha använts i området i minst ett halvsekel. Även de islänningar som samlade på olika typer av runalfabet på 1800-talet har nedtecknat detta chiffer, men kallade det i stället grindaletur.

Det är onekligen slående att just vinkelchiffret och Kensingtonrunorna följs åt i de tre alfabetsuppteckningar som vi nu känner till. Jag tror detta ger en antydan om hur dessa runor ursprungligen har använts. Troligen handlar det om ett hemligt skriftspråk som har skapats och traderats av en viss grupp av människor. Man har tidigare föreslagit kringvandrande hantverkare, men också att det kan vara något som man tillägnade sig redan som barn och som kanske främst användes barn emellan. Runologen Jan Ragnar Hagland har gett flera exempel på det senare från Norge under just 1800-talet.

Många har funderat över varifrån de egenartade runorna på Kensingtonstenen egentligen kommer. Ett gammalt förslag är att de bygger på de runor som finns i en bok av Carl Rosander, Den kunskapsrike skolmästaren, som man vet att stenens upptäckare Olof Ohman ägde. De runor som avbildas där har dock mycket lite gemensamt med Kensingtonrunorna. Andra har menat att det rör sig om en variant eller förgrening av dalrunorna, det runalfabet som användes i Mora och Älvdalen från 1500-talet och viss utsträckning fram till sekelskiftet 1900. Man har då bortsett från att nästan alla typiska dalruneformer saknas bland Kensingtonrunorna och att den mycket speciella g-runan, som ju är det dalrunetecken som lever kvar längst, inte alls liknar Kensingtonrunornas g. Däremot finns det mycket gemensamt med de runor som har använts i folkliga sammanhang i Norge under nyare tid. För dessa har man också kunnat peka ut en tydlig källa: Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555 och som sedan reproducerades i många andra senare skrifter.

Den enklaste förklaringen är att den som skapade Kensingtonrunorna utgick från ett sådant ”norskt” efterreformatoriskt runalfabet, men förändrade några av runformerna för att göra det mindre genomskinligt för de oinvigda. Kanske har detta skett just i Jämtland, som ju har nära anknytning till Norge. Att Kensingtonrunorna är kopplade till vinkelchiffret, som verkar ha varit särskilt populärt i Jämtland under den senare delen av 1800-talet pekar i samma riktning. Haverö i Medelpad gränsar dessutom till Jämtland och det är därifrån inte heller särskilt långt till Linsell i Härjedalen, där Anders Andersson bodde innan han flyttade till Amerika!

Det finns fler runor på Haveröstaven än dem som jag hittills har nämnt och dessa kan bidra med ytterligare en liten – men samtidigt smått förbryllande – ledtråd. I två rader har ristaren upprepat teckenföljden abcdefg flera gånger, dels med vinkelchiffret, dels med Kensingtonrunor. Detta tyder på att han har inspirerats av de sju söndagsbokstäverna från någon kalenderstav. Därefter följer en lång rad med runor som liknar de så kallade gyllentalen, som också har sitt ursprung på kalenderstavarna. Dessa ska vara 19 till antalet, men här är de 21, eftersom ett par av runorna uppträder i två olika varianter. Dessutom är den tredje runan oväntat a i stället för þ och ordningen mellan de sista fyra tecknen ʀ, árlaug, tvímaðr och belgþorn helt omkastad. Efter detta följer de tre stungna runorna y, g och e samt en ostungen b-runa. Sedan kommer ytterligare 29 runor med mer eller mindre märkliga former. Eftersom varje tecken är unikt verkar det rimligt att det här handlar om ännu ett (tidigare okänt?) runalfabet.

När jag höll ett seminarium i Uppsala om Haverörunorna nu i torsdags kväll var jag övertygad om att de första 21 tecknen var hämtade från en runkalender och att runristaren därefter lagt till de stungna varianterna av några av tecknen. Min tanke var att denne här avslöjade sin okunskap om kalenderrunorna, vilket ju var ett tecken på att runorna är förhållandevis sena. När jag vaknade på fredagsmorgonen insåg jag plötsligt vad det handlade om. Denna runföljd återger inga kalenderrunor, utan svarar nästan exakt emot ordningen på de runor som finns redovisade på en och samma sida i Den kunskapsrike skolmästaren, den bok som vi vet att Kensingtonstenens upptäckare Olof Ohman ägde! Det som jag trodde var gyllentalsrunan belgþorn bygger i stället på en variant av m-runan, som där återges med två former. Det enda som har hänt är att ristaren av misstag har hoppat över þ-runan och sedan glömt en bistav i den följande o-runan som också redovisas med två olika former. Efter runraden har han lagt till de två gyllentalen tvímaðr och árlaug som tydligen uppfattades som bindrunor och därefter försökt återge de fyra stungna runorna y g e p, som finns längre ned på samma sida i den tryckta boken.

Den som ristade runorna på Haveröstaven har alltså varit förtrogen med såväl Kensingtonrunorna som vinkelchiffret, men dessutom haft tillgång till information om runor från en tryckt bok, som vi vet att Kensingtonstenens upptäckare också ägde. Detta tillsammans med Fridells och Larssons undersökning som placerar dialektdragen i Kensingtonstenens språk i bland annat Härjedalen, gör att de tidigare misstankarna mot Anders Andersson från Linsell har stärkts betydligt. Någon helt slutgiltig lösning av Kensingtonproblemet är givetvis inte detta, men jag är övertygad om att vi är Kensingtonrunornas ursprung på spåren och att det ska sökas i en lite nordligare sfär än man hittills har räknat med.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jan Ragnar Haglands artikel om sentida runbruk i Norge (”Etterreformatoriske runer og kvardagsleg skriftpraksis på 1800-talet”) kan man läsa i denna skrift. DS.

Other Articles in English:

Kensington runes in Hälsingland

How the runes went from Hassela to Minnesota