Foto: Mag3737 (CC BY-NC-SA)
Det har skrivits en del om öppen data i myndighetssverige på senare tid (t ex här och här), eller snarare avsaknaden därav.
Riksantikvarieämbetet har enorma resurser av bilder och kulturarvsinformation i sina förråd. De förvaltas för att kunna användas och komma medborgarna till glädje. För att materialet ska bli så lättillgängligt som möjligt vill vi gärna webbpublicera så mycket som möjligt, och så fritt som möjligt.
Saken väcker dock många oroliga frågor. Finns det verkligen intresse för materialet i världen utanför myndigÂheten? Finns det risk att vi skadar kulturarvet genom att sprida information om det? Och vad betyder egentligen upphovsrätt?
Jag har i uppdrag att ta fram en policy för hur myndigheten kan hantera sina kulturarvsdata på webben och jag har nu jobbat snart två månader med att kartlägga fältet. Det betyder att jag läser och lyssnar samt träffar många mänÂniskor med erfarenheter som kan vara av intresse för våra ställningstaganden. Hittills har jag bokat möten med ungefär 25 personer. Först och främst naturligtvis kolleger inom RAÄ men också represenÂtanter för andra minnesmyndigheter och liknande, universitet och upphovsrättsorganisationer. Senast i fredags deltog jag i ABM-centrums spännande seminarium med bl a Seb Chan från Powerhouse museum i Sydney.
Med utgångspunkt i inhämtade erfarenheter och med stöd av bl a Emma Grimlund, vår verksjurist, ska arbetet utmynna i en gemensam policy för myndighetens fortsatta arbete. Den bör kunna antas i vår och strävan är att den ska ge myndigheten maximalt fria händer att fatta beslut om webpublicering och annan användning av materialet på rent professionella grunder.
>> Johanna Berg jobbar med en utredning kring Riksantikvarieämbetets information på webben.
”Finns det risk att vi skadar kulturarvet genom att sprida information om det?”
Vad är det som ger anledning till sådana farhågor menar du?
”För att materialet ska bli så lättillgängligt som möjligt vill vi gärna webbpublicera så mycket som möjligt, och så fritt som möjligt.”
Det låter som en bra utgångspunkt.
Ett bra exempel på myndigheter som öppnar upp och tillgängliggör material är för övrigt Statens Musiksamlingar. De har skannat in och gjort närmare femtio tusen sidor (företrädelsevis notblad) tillgängliga och sökbara över nätet, se Folkmusikkommissionens notsamling
och Musikmuseets spelmansböcker. Detta till väldigt glädje för alla oss folkmusikintresserade. Dessutom kan användarskapade och helt fristående sajter som t ex. FolkWiki hänvisa till noterna och på så vis hjälpa till att organisera materialet och göra det mer lättillgängligt (bl.a. genom mer lättläst notskrift, utökad sökbarhet och möjlighet att spela upp låtarna som musikfiler för den som inte är så duktig på noter). Här är t ex. en låt som länkar till många olika uppteckningar i den statliga samlingen, vilket gör det möjligt att jämföra versioner med varandra och förstå hur populär låten tycks ha varit. Det
Jag hoppas att det är ett exempel som kan inspirera.
Tack för kul exempel från Musiksamlingarna, vore intressant att veta mer om hur man resonerat där inför publicering.
När det gäller de inledande frågorna är de inte mina. Jag är inte ett dugg orolig. Jag försökte bara formulera den diffusa oro jag ibland stöter på när jag vill diskutera öppenhetsfrågor med kolleger inom ABM-sektorn. Där finns en molande känsla av bristande kontroll, av överhängande risker och förlorat tolkningsföreträde. I praktiken är den oron ett mycket större problem än t ex lagstiftningen och bristen på resurser, men det finns tecken på att ängslan börjar mattas av. Och det är bra, för om fler vågar tänja på gränserna kommer de inte att hålla!
Kul att ni vill föra en offentlig dialog om detta. Jag undrar dock om du kan exemplifiera de farhågor som listas. Jag har svårt att se hur en ökad tillgång till materialet kan innebära problem förutsatt att de upphovsrättsliga bitarna är lösta.
Finns det verkligen intresse för materialet i världen utanför myndigÂheten?
Man kan argumentera för att det inte är er sak att bedöma om någon annan har intresse av materialet. Så länge det inte finns tillgängligt har utomstående ingen möjlighet att veta om man skulle kunna ha glädje av t.ex. en viss bild i sin affärsverksamhet eller egna konstnärliga skapande.
Finns det risk att vi skadar kulturarvet genom att sprida information om det?
Här tror jag att jag (och många andra) skulle behöva konkreta exempel på hur det skulle kunna ske? Om det finns en risk med att ökad spridning skadar kulturarvet borde man kanske införa besöksbegränsning på vissa museer? Vad innebär ”skada kulturarvet”?
Och vad betyder egentligen upphovsrätt?
Upphovsrättens innebörd torde vara klarlagd för de flesta jurister? Vi har ju haft lagar om den ett tag. Jag inser att det kan finnas osäkerheter när upphovsmannen är okänd etc, men det borde finnas en hel del material där upphovsmannen är känd och där man vet att upphovsrätten löpt ut. För dessa objekt borde det vara ett enkelt val. Det finns inga skäl att vänta med visst material bara för att annat material kan vara upphovsrättsskyddat?
Hej Peter & tack för bra svar på mina retoriska frågor
De som ställer sig skeptiska till en generös/öppen policy uttrycker oro bl a för att den ska komma i konflikt med PUL och lagen om upphovsrätt, utsätta kulturarvet för ökade risker (bl a för plundring/inbrott) och i mer allmänna termer att institutionerna ska förlora kontrollen över hur materialet används.
Upphovsrättslagen är tyvärr inte så tydlig som man skulle kunna önska. Det finns oklarheter i de ursprungliga skrivningarna och eftersom tvister ytterligt sällan går till domstol finns inte heller prejudicerande fall att stödja sig på. Det tolkningsutrymme som faktiskt finns i lagen skulle absolut kunna utnyttjas med större djärvhet av kulturinstitutionerna.
Och som sagt vill vi vill vi gärna webbpublicera så mycket som möjligt, och så fritt som möjligt. Med den utgångspunkten kommer ämbetets policy att försöka besvara de oroligas frågor, och sen kör vi!
Johanna, tack för svar. En sak värd att tänka på är att varje dataset bör bedömas utifrån sina egna egenskaper. Det är vanligt att man i sådana här diskussioner hamnar PUL-träsket, men för vissa typer av information är PUL inte relevant. Då skall man inte låta bli att tillhandahålla den informationen bara för att något annat dataset är berört.
Jag gillar t.ex. initiativet med Curman-bilderna på Flickr, där ni bedömer att upphovsrätten löpt ut. Trots detta tar ni betalt för de högupplösta bilderna som skulle kunna vara praktiskt användbara i företags (och kommuners) verksamhet och generera ett större värde än vad RAÄ drar in på försäljningen av dem.
Jag skulle vara intresserad av att veta följande:
Hur mycket intäkter har RAÄ från försäljningen av högupplösta Curman bilder per år?
Hur stor andel av den försäljningen är till andra offentligt finansierade organisationer?
Hur stora är kostnaderna för försäljningen (dvs fakturahantering, administration mm)?
Svara gärna här eller till mig i mail privat om du vill.
Hej igen och tack för svar
Dina frågor visar att det finns stort intresse för det här området, och det är ju glädjande.
I mitt uppdrag ingår bl a att sortera ut vilka av ämbetets material som t ex är skyddade av upphovsrätt eller bör läggas åt sidan av PUL-skäl. På det viset kan varje delmängd hanteras i enlighet med sina förutsättningar och mycket fler bilder göras tillgängliga.
Dina resonemang om vinsterna på försäljning av offentligt material är inte obekanta för oss. Vi har tagit del av dina inlägg på opengov.se och följer även besläktade diskussioner på t ex http://gov2.net.au.
Vad gäller dina specifika frågor om Kulturmiljöbild är jag fel person att svara. Föreslår att du i stället vänder dig till kmb@raa.se så kan de säkert ge besked. Kom bara ihåg att Curmans bilder är en mycket liten del av den totala bildsamlingen – totalt 700 av 77 000 i Kulturmiljöbild och över två miljoner i det analoga arkivet. Det är alltså inte säkert att de kan ge en representativ bild av hur försäljningen fungerar i det större perspektivet.
Ok, Johanna, jag har kontaktat KMB med mina frågor. Återkommer så fort jag fått svar.