När GL blev ET – en omläst runföljd i Sproge

KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM

”Veckan före midsommar far nyaste ledamoten i Svenska akademin, professor Elias Wessén, till Gotland för att för Vitterhetsakademins räkning undersöka runinskrifterna på ön. De första fältarbetena började han redan för tre somrar sedan tillsammans med sin maka – ständig assistent med doktorsgrad i nordiska språk som extra merit. När de kommer fram i år ligger vägen redan banad för runstensbeskrivning, ty i förväg far konservator Gillis Olson och fyller inristningarna med färg.”

Så kan man läsa på förstasidan i Dagens Nyheter den 23 juni 1947. Detta är något som länge har förbryllat mig, givetvis inte att Wessén tog hjälp av sin hustru Märta (född Ahlberg) i fältarbetet, utan att konservatorn skulle ha fyllt i ristningarna med färg före den runologiska granskningen. Det borde ju givetvis ha gjorts i omvänd ordning, inte minst med tanke på hur skadade och notoriskt svårlästa många av de gotländska runinskrifterna är. Det gäller ju framför allt steninskrifterna som nästan uteslutande är ristade i kalksten med ytorna ofta fulla av förvillande naturliga fördjupningar, fossiler och annat som kan vara svårt att skilja från det som är hugget.

Jag har alltid tänkt att journalisten måste ha fått detta om bakfoten, men har på sistone börjat fundera på om det ändå inte ibland kan ha gått till just på det sättet. Det skulle nämligen kunna förklara många av de diskrepanser som råder mellan läsningarna i den första delen av Gotlands runinskrifter och de runor som finns uppmålade på planscherna.

Exempel på detta finner man exempelvis i Sproge kyrka, där tre medeltida gravhällar är inlagda i korets golv. Denna plats fick de vid restaureringen 1965 efter att tidigare ha stått lutade mot kyrkboden ute på kyrkogården.

Den häll som ligger till höger (G 66) bär en delvis skadad inskrift som i Gotlands runinskrifter har återgivits på följande sätt:

…uiþr : i : snoþu : lit : giara : stan : hi-­- : yfir : sin : barn : -aþi : guþ : + þ-ira : sial : aldra : sum : hi-r : huil-­- : -ndir + mibggl…r…n… : sir…

»-vid i Snoder lät göra denna sten över sina barn. Gud vare nådig alla deras själar, som vila här under …»

I detta fall är det inte så stor skillnad mellan texten och planschen utom att Wessén har utelämnat en del av de skadade runorna mot slutet. Samtidigt kan det noteras att det i mitten av raden upptill på hällen finns den ena armen av ett kors, som av någon anledning inte har tagits med trots att det uppenbarligen markerar inskriftens början.

Större delen av inskriften är helt klar, men efter det kors som finns på den vänstra långsidan följer det märkliga mibggl, som man verkligen kan undra vad det ska betyda. Det liknar ju mest sådant som man kan finna i gamla serietidningar när någon plötsligt får munnen täckt av en näsduk. Wessén påpekar samtidigt i kommentaren till läsningen att ”mibggl är […] ganska säkert.”

I augusti förra året var jag i Sproge kyrka och upptäckte då att om man snedbelyser runföljden med en ficklampa så syns det tydligt att det inte alls står gl på slutet utan et. Den som har målat denna sten har av någon anledning dragit den vänstra bistaven i t hela vägen fram till den föregående runan trots att bistaven har en tydlig avgränsning åt vänster. Dessutom funderade jag på om inte den tredje runan b i stället kunde bestå av två olika runor. Den läsning som jag antecknade – mi-ege · t – blev jag dock inte så mycket klokare av.

Knappt två månader senare befann jag mig på ett hotellrum i Köpenhamn i samband med årets fältrunologmöte. Av någon anledning plockade jag fram den bild av runföljden som jag hade tagit i telefonen och fick med ens för mig hur det borde läsas. ”Står det inte marget?” har jag antecknat. Varför jag kom att tänka på denna möjlighet just då vet jag inte, men kanske hade det något att göra med att Danmarks dåvarande regent hette Margrethe.

Jag hade bara tagit en enda bild och det hela var naturligtvis bara ett hugskott, men i torsdags förra veckan passerade jag Sproge kyrka igen och fick då anledning att pröva min idé. Den andra runan visade ha ett stycke av en bistav på mitten snett nedåt vänster och är av allt att döma a. Den tredje runan är inte helt korrekt målad och ser ut att också kunna uppfattas som r. Slutligen finns på en sjunde tidigare oidentifierad runa troligen spår en a-bistav, vilket gör att runföljden i stället blir maṛgeta.

Olika varianter av det inlånade namnet Margareta finns sedan tidigare i det gotländska runmaterialet. Den form som jag tror mig ha funnit på gravhällen i Sproge kommer närmast genitivformen marheto som en gång stod på en gravhäll i Fleringe kyrka (G 317) och som förutsätter en grundform Margeta.

Man kan starkt misstänka att det är någon av Gillis Olsons efterträdare, kanske Iwar Anderson, som har målat runorna på hällen i Sproge och att detta skedde före den runologiska undersökningen. Att Wessén skulle ha läst som han har gjort i en ouppmålad ristning är helt uteslutet, inte minst som den assisterande hustrun bar en variant av det här aktuella namnet.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En anledning att de har dröjt så länge innan denna runföljd genomskådades kan beror på att det finns så få äldre läsningar av denna inskrift. Otto von Friesen kunde exempelvis inte återfinna den under sina resor på 1920- och 30-talen. Carl Säve som undersökte hällen den 23 augusti 1844 återgav däremot i Gutniska urkunder (1859) den aktuella runföljden som ”mibgela” eller ”mibgeia” och bekräftar där åtminstone min läsning av e och det sista a. DS.

PPS. Vid snedbelysning ser man också att det inledande korset på den ena kortsidan är nästan helt bevarat och att det också ser annorlunda ut än det som uppmålningen antyder: