Länsrätten valde att gå på Riksantikvarieämbetets linje och underkänner länsstyrelsens argument. Generalstabens stalletablissementet även kallat Swartlings ridskola, får inte rivas.
Swartlings ridskola. Foto: Tomas Örn
I går kom Länsrätten i Stockholm med sin dom som innebär att Generalstabens stall eller Swartlings ridskola, på Östermalm i Stockholm blir kvar som byggnadsminne. Länsrätten har inte fallit i fällan att ställa betydelsen av olika historiska skeenden mot varandra. Ett klokt beslut. Man kan fråga sig hur giltiga argumenten för att riva byggnadsminnet egentligen var? Hur väl stämde de överens med lagstiftningen och vilken idé om kulturarv reflekterades i dem? På flera punkter blir länsstyrelsen och Akademiska hus allmänheten svaren skyldiga.
Min historia bättre än din?
Kulturminneslagens portalparagraf slår fast att alla har ansvar för kulturarvet, såväl enskilda personer som statliga myndigheter. När Byggnadsstyrelsen bolagiserades och statens fastighetsinnehav delades upp fick Akademiska hus i uppdrag att äga och förvalta universitet och högskolor. Ett av bolagets övergripande mål skriver Akademiska hus på sin hemsida, är att förvalta och tillvarata de stora kulturella värden som finns i fastighetsbeståndet. Statliga bolag som Akademiska hus har ansvar för de kulturmiljöer de förvaltar. Den naturliga följdfrågan blir på vilket sätt Akademiska hus har tagit det ansvaret när de köpte ett sedan lång tid beslutat byggnadsminne endast i syfte att riva det?
Länsstyrelsens argument för rivning är att hästarna flyttats, att det finns andra stall på andra platser och att arkitekterna även i andra sammanhang uppfört samma typ av tegelarkitektur. Gäller samma argument även för Kungliga slottet? Har slottets kulturhistoriska värde minskat bara för att kungafamiljen bor på Drottningolm? Hur många av Tessin d.y:s byggnader är inte byggnadsminnen och vilket av dem hade vi i så fall kunnat avvara – länsresidenset i Stockholm kanske? Att ställa kulturhistoriska miljöer mot varandra är inte meningsfullt. Varför ska vi tvingas jämföra det ojämförbara? Varför ska vi förminska kulturmiljövårdens uppgift till att räkna hus?
Att välja bort delar av det förflutna på basis av att en arkitekt varit produktiv eller att man anser att ett annat hus tvärs över vägen är finare strider inte bara mot lagstiftningens syfte utan även mot de av riksdagen utpekade kulturpolitiska och kulturmiljöpolitiska målen. Argumenten som förts fram för att riva visar på en banal förståelse av vad kulturmiljövård handlar om.
Det finns ingen gammal historia
I planeringen av en ny Musikhögskola har inga försök gjorts för att kombinera en ny byggnad med bevarandet av byggnadsminnet. Akademiska hus första ansökan om att få riva byggnadsminnet avslogs av länsstyrelsen med hänvisning till de kulturhistoriska värdena. Ett år senare sålde Akademiska hus den fastighet där Musikhögskolan ligger i dag. Istället för Musikhögskola planerades för bostäder på platsen. Därefter skickades en ny ansökan in till länsstyrelsen denna gång med en begäran om att häva byggnadsminnesförklaringen.
Inställningen har från första början varit att byggnadsminnet och dess kulturhistoriska innehåll måste försvinna för att Musikhögskolans verksamhet ska få utrymme. Inget intresse har funnits för att hitta en lösning där Musikhögskolan och stalletablissementet kan samexistera.
Rektor Johannes Johansson på Musikhögskolan menar att det är en kamp mellan gammal död respektive ny och levande kultur. Någon sådan ideologisk eller gripbar motsättning mellan bevarandet av byggnadsminnet och en ny Musikhögskola finns emellertid inte. Det finns ingen gammal historia utan historien och byggnadsminnena existerar och definieras i nuet. Musikhögskolan och stalletablissementet har båda stor potential att bidra till samhällets och Stockholms utveckling. Är det då klokt att tvinga fram ett val när man inte behöver?
Det ska bli intressant att se om det nu finns en vilja att hitta lösningar där Musikhögskolan får finnas i och berikas av fler kulturhistoriska sammanhang än sitt eget.
>> Tomas Örn är bebyggelseantikvarie och jobbar med frågor som rör statliga- och enskilda byggnadsminnen samt regional utveckling.
Meningslöst behålla stallen eftersom ingen vill bedriva ridskola där. Att det över huvud taget blev en öppning för musikhögskolan att möjligen få bygga på tomten var att de som bedrev ridskola sade upp kontraktet och ville inte vara kvar! Vem ska ta hand om de tomma ridhusen som bara kommer få stå och förfalla?
Dessutom stämmer inte formuleringen ”har inga försök gjorts för att kombinera en ny byggnad med bevarandet av byggnadsminnet”. Man har vad jag vet skissat bland annat på att använda de befintliga i det nya bygget, och ett tag pratades det om att man skulle flytta dem en bit men fortfarande bevara deras utseende. Men det föll tydligen av olika anledningar.
Vad gäller eventuella försök att kombinera byggnadsminne och Musikhögskola så har alla skisser du hänvisar till inneburit att delar av eller hela byggnadsminnet skulle rivas. Det är inte att respektera eller ens förhålla sig till, byggnadsminnet, vilket var en anledning till att den första ansökan avslogs. Inget förslag har tagit hänsyn till byggnadsminnet utan har enbart setts som hinder eller ännu värre, en markresurs. Att inkorporera vissa av (dvs de “fina“) byggnaderna i en ny struktur eller att flytta runt dem är inte heller det att respektera byggnadsminnet. Byggnadsminnen är inte en arkitekturkanon där fasader och tomma skal ska stå som monument över idén om ett storslaget förflutet.
Bebyggelse består inte endast av materia och utseende utan genom mänsklig verksamhet erhåller en byggnad mening, den blir betydelsefull. Denna mening har vi genom bl.a. byggnadsminnen möjlighet att ta tillvara. Det är alltså inte meningslöst att behålla stallen och övriga byggnader bara för att hästarna inte är kvar. Vad beror det på att intresset för hästar och historia inte värderas lika högt som akademiskt musicerande? Få byggnadsminnen har i dag samma funktion som de en gång byggdes för och det fungerar alldeles utmärkt att arbeta fram lösningar så att andra verksamheter kan använda lokalerna. Våra egna lokaler kan här tjäna som exempel:
http://www.k-blogg.se/2007/06/25/swartlings-ridskola-del-ii/
I frågan om vem som har ansvaret för att byggnaderna inte förfaller så är svaret fastighetsägaren, dvs Akademiska hus
Jag har väldigt svårt att motivera för mig själv nyttan av att bevara just dessa stall, då det redan finns flera äldre stall bevarade bara på Östermalm!
Att ge Kungliga Musikhögskolans studenter en drägllg arbetsmiljö är enligt min syn mycket viktigare än att bevara en inte helt unik byggnad enkom för en princips skull.
Jag hänvisar också till Riksantikvarieämbetets egna fall där man flyttade in i moderniserade lokaler (nämns i DNs nämnda artikel) utan att ta hänsyn till de stränga reglerna för ombyggnad, något som nu skulle bli omotiverat dyrt att återställa, f.ö.
Vi kan inte bevara till varje pris. Staden måste också leva och utvecklas.
Vad jag inte förstår är varför Musikhögskolan PROMPT måste få denna tomt. Varför kan inte Musikhögskolan omlokaliseras, dvs., flyttas någon annanstans? Måste denna högskola ens få lokaler i Stockholm? Sverige är ett till ytan MYCKET stort land, med en jämförelsevis liten befolkning. Måste absolut ALLTING förläggas till Stockholm? Faran är då, att Sverige i allt högre grad och i allt större utsträckning blir starkt centraliserat tiil i första hand Stockholm, och i andra hand Mälardalen.
Re rektorns uttalande om ”gammal död kultur”: Musikhögskolan är inte ens ”main stream culture” utan den musik som där utövas är tillgänglig för säkerligen bara ett mindre antal invånare i Sverige. I vilken bemärkelse är denna musik ”ny och levande kultur”? Jag förmodar, att rektorn för denna skola hemskt gärna vill bo kvar i Stockholm, men med nutidens kommunikationer finns det ingen anledning att bygga nytt just i Stockholmn – i synnerhet inte på just denna tomt!