Birigtta Hoberg på uppdrag i Afrika – Resebrev del 3

Här kommer det tredje och sista resebrevet från Birgitta Hoberg.

Resebrev 3 Sydafrika

Två månader hemifrån när man arbetar, går fort. Men två månader hemifrån, från sin vanliga miljö är en lång tid.

Nu fyra dagar innan hemresan till Sverige, längtar jag hem. Sädesärlorna som är här nere över vintern, återvänder samtidigt med mig.

Vistelsen på African World HeritageFund har varit hektisk och annorlunda. Administrationen och ramarna för arbetet är annorlunda och framför allt mera omständligt. Specialisterna är duktiga men hämmas av all administration som dikteras av sydafrikanska lagar. Man litar här inte på det personliga ansvarstagandet som hemma hos oss. Allt ska kontrolleras av mydigheterna. Ett arbetstillstånd för en icke-sydafrikan tar månader.

Mitt arbete på fonden har mycket handlat om utvärdering av deras verksamhet med synpunkter som kan komma dem till nytta i framtiden. Konkret kritik och förslag till ändringar har tagits väl emot. Det är högt i tak i detta lilla sekretariat som ska hantera World Heritage på hela den Afrikanska kontinenten. Min vistelse här slutade med ett seminarium där vi diskuterade förbättringar och förändringaribland annat i fondens kursverksamhet.

Skratt och glädje

Även om min erfarenhet av Afrika är större än de flestas på Riksantikvarieämbetet, har jag lärt mig mycket om sydafrikansk administration och hur svårt det är att arbeta från detta land med alla andra länder på den Afrikanska kontinenten.

Personalen från fonden kommer från Kenya, Benin, Zimbabwe, Norge, Tyskland, Spanien och Brasilien. Man kunde önska i en framtid att alla kom från Afrika med olika specialiteter. Men vägen dit synes ännu lång.

För mig som är en främmande fågel har det varit lärorikt att jobba för fonden men också  inneburit att jag fått lära känna något om Sydafrika och dess olika folkgrupper och kulturer.

Boende med murar, elstängsel och vakter har kanske varit ovant och obekvämt men troligen nödvändigt i detta land med stor arbetslöshet och otrolig fattigdom. Johannesburgsområdet svarar också för merparten av våld och kriminalitet. Klyftorna mellan fattiga och rika är enorma. Kontrasten mellan tiggare på gatan och välklädda gentlemen med Bosskostymer och  Mercedesbilar i Pretorias regeringskvarter är slående. Det finns numera också en kritik här om att många ledande politiker har glömt sitt ursprung.

Märkligt är emellertid att ingenstans jag har varit, är skrattet och glädjen  så påtagligt närvarande som här i Afrika. Även om situationen ibland kan vara svår.

Trots egna fattigdomsproblem har Sydafrika tagit emot cirka 3 miljoner flyktingar från grannlandet Zimbabwe. Nästan varje restaurant har serveringspersonal därifrån.

Jag hoppas slutligen att min vistelse här nere också kommer att tillföra Riksantikvarieämbetet kunskap och erfarenheter om Afrikanskt världsarvsarbete,som ju går ut på att visa fram Afrikas rikedom på både natur och kultur. Förhoppningsvis får man de närmaste åren visa fram de bästa områdena på UNESCOs världsarvslista.

Birgitta Hoberg

Midrand, Johannesburg, 25 mars 2011