När en historiskt värdefull interiör ska restaureras eller konserveras, brukar ägaren beställa en så kallad färgundersökning för att ta reda på hur väggarna har förändrats genom åren. Vilka slags färger har gårdagens målare använt? Vilka kulörer har varit på modet under husets levnad? För att få reda på det kan man göra på olika sätt. Du kanske har sett så kallade färgtrappor i äldre hus som renoverats, där årsring på årsring av husets färghistoria mödosamt tagits fram.
Nu är det förstås inte bara att börja skrapa. Det behövs flera olika discipliner i samverkan för att en färgundersökning ska bli riktigt bra och så informativ om det förflutna som möjligt. Eventuellt ska ny färg väljas med utgångspunkt i undersökningen. Konservatorer, antikvarier, arkitekter och målare, och inte minst ägaren är viktiga aktörer i processen.
I snart tjugo år har framförallt konservatorer, både i Sverige men också utomlands, efterlyst mer ordning och reda på färgundersökningens område, det är inte alltid arbetena blir professionellt utförda. Framför allt önskas konsensus på hela processen och att de rätta frågorna ställs innan arbetet tar sin början. Vad är det för mening med att skrapa fram en färgtrappa utan att ställa de rätta frågorna? Hur redovisas resultat från arkivsökning, provanalyser och undersökningar på plats?
Efter flera konferenser kring temat färgundersökningar, och mycket prat om behov av standarder, beslöt Riksantikvarieämbetet att ta tag i saken. I fjol skrev vi ett förslag om att standardisera processen och för drygt två veckor sedan samlades för första gången en europeisk expertgrupp för att börja arbetet i en teknisk kommitté under det europeiska standardparaplyet CEN (European Committee for Standardization). Vi välkomnade kollegor från fem olika länder till Stockholm och till det första mötet som höll på i två dagar. Mötesdeltagarna representerade olika intressenter – beställare, universitet/högskola, egenföretagare och myndigheter. Med benägen hjälp från den svenska standardiseringsorganisationen SIS, satte vi igång med det allra viktigaste: formulera syfte och målgrupp, och inte minst titel på förslaget.
Det blir många intressanta diskussioner, inte minst språkliga, när vi ska enas. Språkkunskapen är på hög nivå: en av våra svenska experter talar både tyska och danska flytande och den norske experten har holländska som modersmål. Vi har också en expert från Storbritannien med i gruppen – det är tur eftersom allt formuleras på engelska. Engelskan har ju två distinkta ord för färg – paint som är själva målarfärgen och colour för kulören. Det gör att man måste tänka sig för i alla formuleringar. I USA har man försökt komma undan problemet och kallar därför arkitekturbundna ytskikt (ja, själva målarfärgsytorna) för finishes. Då kan även ytor med fernissa och tapeter räknas dit, vilket är en fördel.
Nu väntar några års arbete innan arbetsgruppen kan presentera en standardtext som i sin tur ska kommenteras av alla europeiska standardiseringsorganisationer. Hemläxa delades ut på mötet och i höst träffas vi igen i Helsingfors.
På kvällen andra dagen var vi några stycken från gruppen som slappnade av på en närbelägen pub. Vi var glada över allt vi åstadkommit, men också trötta och flamsiga. Då kom vi på att denna Austen-travesti kunde bli en fin introduktion till vår standard: “It is a truth universally acknowledged that an owner in possession of a good house must be in want of architectural paint research.“
Lisa Nilsen
Utredare på Kulturvårdsavdelningen, Riksantikvarieämbetet
