1997 gjordes en sensationell upptäckt i skärgården utanför Åbo i Finland. En boende på Stora Ängesön i Hitis skulle avlägsna en sten som satt fast i sjöbottnen vid sin brygga fick till sin förvåning upp ett runstensfragment av sandsten. Något sådant hade inte tidigare påträffats i Finland och Marit Åhlén, som då jobbade på Runverket i Stockholm kontaktades. Efter att ha granskat stenen bedömde hon inskriften som vikingatida, även om bara ett par av de mer fullständiga runföljderna kunde tolkas. Hit hör namnet Torfast och en form av ett ord för ”tyda” (raþi ”må tyda”). Det senare jämfördes med ett mycket känt citat på Ågerstastenen (U 729) utanför Enköping: Raði d[r]ængʀ þaʀ rynn se runum þæim, sum Balli risti ”Tyde den man som runkunnig är de runor, som Balle ristade”
Tillsammans med finska kollegor publicerade Marit några artiklar om fyndet, men sedan dess har det (åtminstone från svensk sida) varit ganska tyst om stenen.
I måndags hölls ett heldagsseminarium om runinskrifter i Finland vid Åbo universitet. Sammankomsten var en del av den livaktiga kollokvieserien Runråd på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, som traditionsenligt också hade översatts till värdlandets språk: Riimuraati. (Som av en tillfällighet råkar den senare leden inte bara formmässigt likna ordet på Hitisstenen utan är också ett gammalt lån från nordiskt språk.)
Jag deltog i detta möte med en förelagd uppgift, nämligen att försöka säga något om ristaren bakom runstensfragmenet från Hitis. Att döma av fotografier på nätet kunde ristningen knappast vara ett förstlingsverk och det borde ju gå att finna paralleller. Jag hade därför tidigt satt titeln ”Vem kan ha ristat runstenen från Hitis?” utan att egentligen veta vad jag skulle komma fram till. Ju mer tiden för sammankomsten närmade sig insåg jag att det här behövdes grundforskning. Det är ju svårt att säga något säkert om en ristning som man aldrig har sett. Jag tog därför kontakt med Museiverket i Helsingfors, där jag hade fått veta att stenen fanns, och för ett par veckor sedan åkte jag dit för att undersöka den.
På vägen dit bar jag på en liten gnagande oro att jag med min misstänksamma natur inte skulle bedöma fragmentet som äkta utan som ett sentida verk. Med fragmentet framför mig fanns det också en del, som jag inte tyckte stämde med de sandstensrunstenar som jag tidigare hade sett. Ristningslinjerna var genomgående mycket breda och utvittrade, men en runrest som står precis intill en av brottytorna visade sig vara grunt och försiktigt ristad som om denna avbrutna kant hade funnits redan när stenen höggs. Själva runformerna såg däremot mycket bra ut och kan mycket väl vara vikingatida. Visserligen har o-runan en mer ovanlig form, där bistavarna lutar mot vänster i stället för höger, men denna variant är ingalunda okänd. Jag reagerade också på skiljetecknen mellan orden. Dessa består antingen av en enkel punkt eller av två punkter ställda som ett kolon, men punkterna är inte runda utan ovala. Det märkligaste är dock att en del av ornamentiken är huggen i relief, vilket givetvis var känt sedan tidigare.
Reliefhuggna runstenar är ingen sällsynthet på exempelvis Öland eller Gotland, men dessa består nästan uteslutande av kalksten. Bland Mälardalens många runstenar finns det mig veterligen bara tre exempel på reliefhuggna sandstensrunstenar. En står vid Husby-Rekarne kyrka vid Eskilstuna (Sö 92), medan två finns i Löts kyrka utanför Enköping (U 721, U 722). Alla är märkligt nog huggna av samme man, den produktive runristaren Balle, och jag har alltid tyckt att det har funnits något i Hitisfragmentet som påminner om denne ristare.
De två runstenarna i Löts kyrka hade jag faktiskt inte heller sett, så min första åtgärd när jag kom tillbaka från Helsingfors var att kontakta kyrkvaktmästaren i Löt och be om att få bli insläppt. Det var inga problem och redan dagen efter var jag där.
Runstenarna i Löts kyrka står uppställda inne i koret på varsin sida om altaret. Den som står till vänster (U 722) är mycket djupt huggen och har förmodligen legat i en mycket skyddad miljö. Den upptäcktes först 1908 vid kyrkans restaurering, men det saknas närmare fynduppgifter. Mitt första intryck var att ristningstekniken i de reliefhuggna partierna inte alls liknade den på Hitisfragmentet. Dessutom är runorna här placerade på kanten av stenen. Eftersom jag aldrig tidigare hade sett stenen började jag dock noggrant gå igenom inskriften och gjorde då en märklig upptäckt. Skiljetecknen som omväxlande bestod av punkter och kolon var av någon anledning inte runda utan ovala! Här fanns alltså en oväntad överensstämmelse med Hitisfragmentet.
Jag gick därefter över till den andra stenen (U 721). Denna har varit känd sedan 1600-talet och var då inlagd i korgolvet. Den blev sedermera utbruten ur golvet och låg en period ute på kyrkogården innan den flyttades in i kyrkan igen. De reliefhuggna partierna är här betydligt grundare och ristningslinjerna i runorna är påtagligt vidgade genom vittring. Det ser väl inte exakt ut som på Hitisfragmentet, men stenmaterialet verkar ha uppfört sig på ett liknande sätt.
Min skepsis förbyttes så sakteliga mot att det nog kunde finnas en förbindelse mellan stenarna i Löt och fragmentet från Hitis. Skulle det senare kanske till och med kunna vara ett tidigare okänt verk av Balle? Här finns dock ett stort aber, nämligen o-runans form. Hos Balle lutar bistavarna i denna runa aldrig åt vänster utan alltid åt höger. Däremot finns det ett par exempel där bistavarna är närmast vågräta, vilket ju närmar sig den förra formen. Märkligt nog finns båda dessa stenar just i Löts socken och en av dem är den ovan nämnda Ågerstastenen U 729!
Stora Ängesön i Hitis ligger inte långt från en gammal segelled och nära Kyrksundet, där man har hittat spår efter en vikingatida handelsplats. Löt ligger långt från dagens strandlinje, men med fem meter högre vattenstånd blir socknen i stort sett omfluten av vatten. Under vikingatiden har det alltså inte funnits någon brist på kommunikationsmöjligheter mellan dessa områden.
Jag hade tänkt avsluta mitt föredrag i Åbo med att citera inskriften på den ena Lötstenen, men dessvärre glömde jag bort att visa den avslutande bilden i presentationen. U 722 är nämligen rest av en person som märkligt nog bär namnet Tafæistr ”Tavest”, vilket är ett ursprungligt binamn med betydelsen ’man från Tavastland’ dvs. ett av Finlands gamla landskap.
När det material man studerar börjar uppföra sig på detta sätt är det kanske bäst att besinna sig och tänka på att det faktiskt bara rör sig om en samling indicier som av en händelse råkar peka åt samma håll. Men jag kommer nog ändå arbeta vidare på dessa uppslag…
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. I sin avhandling Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland (1999) har Per Stille hävdat att den dödes namn på U 722 inleds med en t-runa och inte en a-runa som det står i Upplands runinskrifter. Efter att ha granskat stenen kan jag bekräfta att detta är helt korrekt. DS.
Ett ströfynd, inget mer.
Sannolikt har stenen ingått i barlast från sen historisk tid.
Det är givetvis möjligt och har också föreslagits. Man skulle då kanske vänta sig att stenen skulle vara mera kantstött och det är den inte. En liten skada finns i kanten vid rundjurshuvudets nos, men det var allt som jag kunde upptäcka.
Spännande! Jag antar att området runt fyndplatsen finkammades efter fler fragment? Nu ser jag fram emot Ålands första runsten… ;)
Platsen lär ha undersökts av dykare, men man hittade tyvärr inget mer.
Runstavar, också med Futhark-runer, har ju använts allmänt även i Finland redan på förhistorisk tid…
Om Balle vistats i Hitis hade han nog fått söka sandsten förgäves…. Ballastteorin ligger väl nära tillhands, men vad stöder SEN historisk tid? Här har väl seglats utan avbrott sedan Balles dagar?
Det stämmer att runstavar och runkalendrar har använts i Finland, men det är under en betydligt senare tid. Några konkreta fynd av förhistoriska runkalendrar har mig veterligen inte gjorts i Finland eller någon annanstans.
Givetvis är det möjligt att stenen kan ha fraktats till Stora Ängesön redan under 1000-talet, men det beror nog på hur stor den ursprungligen har varit. En möjlighet är att det var ett fragment redan då och att det användes som barlast som Johan skriver.
Ett konkreta exempel på en vikingatida stentransport finns dock som bekant på den försvunna U 414 i Norrsunda kyrka i Uppland, där det står att ”de förde denna sten från Gotland”. (I övrigt vet jag inte hur det ser ut med eventuell sandstensförekomst i Åbotrakten. I Uppland har inlandsisen transporterat lösa block från de platser där sandsten finns i berggrunden.)
Jag var en av dem som skickades ut för att inventera platsen efter upphittandet. Vi inventerade noggrant hela ön och svängde varje sten i närheten samt dö igenom viken där den hade hittats. Vi lyfte varje potentiell sten upp på stranden och putsade dem. Synligheten i vattnet var dålig. Vi intervjuade även lokala som berättade om en tradition att en runsten skulle ha sprängts, men inga bevis för det kunde hittas. Fyndplatsen låg i munnen på ett sund och i sundet fanns ett hemman. Platsen är typisk lossnings-lastningsplats. Genom att utesluta andra möjligheter drog vi slutsatsen att stenen mest troligt hamnat på platsen då man lastat något i ett fartyg/båt. Hemmanet var inte mer en några hundra år gammalt. Inga medeltida eller äldre indikationer gjordes på hela ön.
Det finns en del drag i denna ristning som talar mot Balle
Denna typ av skiljetecken förekommer nästan aldrig hos Balle i hans senare ristningar
Ytterst sällan som två runrader löper sida vid sida
En så markerad vinkel finns inte på Balles ristningar
Ögat går aldrig in örat hos Balle
De tre strecken vid huvudet finns inte hos Balle
Manrunan har hos Balle nästan alltid kvistar som möter varandra
Så, även om en del kan peka mot Balle känns det som det nog ändå är en annan ristare.
Men, vem vet. Fortsätt att leta!
Det stämmer att det finns en hel del som talar emot Balle också. Jag har visserligen inte studerat honom så noga i verkligheten och detalj som Per har gjort, men det var slående att se de ovala punkterna i skiljetecknen på stenen i Löts kyrka.
Jag tog Runverkets gamla teckning främst av tidsskäl, men egentligen borde jag ha gjort en ny, eftersom en del detaljer nog ska tolkas annorlunda. Inskriften inleds inte med tre lodräta streck, utan de två första är säkert begränsningslinjerna i en slinga som korsar rundjurets hals. Nackfliken (eller örat) har i verkligheten också en mer bladlik form, som inte alls är olik den som förekommer hos Balle. Är det inte Balle själv som har gjort ristningen så måste det ha varit någon som har arbetat i hans efterföljd.
Beträffande fyndomständigheterna så förstår jag av Henrik Janssons redogörelse att en ursprunglig plats på Stora Ängesön verkar mindre sannolik. Samtidigt är det väl inte nödvändigt att stenen måste ha kommit hela vägen från Sverige och närheten till en plats som Kyrksundet är ju rätt slående.