Farväl ave! Runtydning på fredagseftermiddagen

I juni förra året var jag på Öland för att undersöka några runinskrifter och gjorde då en avstickare till Skedemosse. Anledningen var inte att besöka den berömda offerplatsen eller det lilla museet om utgrävningen, utan bara att snabbt titta på den fragmentariska runsten som står på gårdsplanen och ta en bild. Denna runsten ger ett exempel på ett mycket drastiskt återbruk av ett fornminne. Ett rektangulärt parti av ristningsytan har nämligen någon gång huggits bort och stenen försetts med texten SKEDE MOSSE. Vid mitt hastiga besök i somras brydde jag mig inte om att studera runorna särskilt noggrant, vilket jag nu ångrar. Denna runsten har nämligen av en tillfällighet plötsligt blivit aktuell.

Om fyndomständigheterna kring denna sten (Öl 44) vet vi egentligen ganska lite. I Ölands runinskrifter (1900-06) nämner Erik Brate endast att den ”för 50 år sedan” hade hittats vid Bo i Bredsättra socken och att den hade förts till Skedemosse och där använts som vägsten. Det som återstår av runinskriften har i Brates tolkning ett ovanligt och rätt uppseendeväckande innehåll:

i…iþur : kuþ : hilbi : siflu hans li|s : | …iki
” — [efter sin] fader. Gud hjälpe hans själ! Läs [en bön och] ave [Maria]!”

Inskriften ska alltså ha avslutats av en uppmaning att läsa en bön och åkalla jungfru Maria med den bekanta latinska bönen. Att denna bön har varit känd på Öland under vikingatiden kan vi nog utgå ifrån, men på vikingatida runstenar brukar det aldrig förekomma latin. Även om runstensbönerna kan innehålla lånord som sankt(a) och paradis är de alltid skrivna på folkspråket. Stenens iki har dessutom – även om runorna är skadade upptill  – rätt lite gemensamt med ordet ave.

Tolkningsproblemet fick av en ren tillfällighet sin lösning igår eftermiddag när jag satt och jobbade i läsesalen på Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm. I projektet Evighetsrunor, där jag bland annat ska ge ut Medelpads runinskrifter, ägnar jag mig regelbundet åt att gå igenom samlingar i olika arkiv på jakt efter äldre källor som kan vara av intresse för denna utgåva. Det som jag igår hade beställt fram var en kapsel ur de omfattande samlingarna efter riksantikvarien J. G. Liljegren (1791–1837), där jag hade lockats av den spännande ryggtiteln ”Runristningar Diverse”. Denna titel visade sig spegla innehållet mycket väl. Kapseln innehöll nämligen inte bara sådant som Liljegren kan ha samlat in, utan även en hel del av senare datum. Det yngsta var ett tidningsurklipp från 1933. Tydligen hade man här genom åren stoppat in sådant som man inte visste var det annars skulle placeras.

Det roligaste var ett antal teckningar som helt saknade påskrifter om vilka runstenar de föreställde eller vem som var upphovsmannen. För mig blev det en högst angenäm fredagssysselsättning att systematiskt gå igenom dessa teckningar och identifiera runstenarna samt fundera på vem som kunde ha ritat. Åtminstone det förra var inte särskilt svårt och dessutom går det ju alltid att fuska genom att söka på karakteristiska runföljder i Samnordisk runtextdatabas.

Så småningom kom jag fram till en lite valhänt blyertsteckning, som jag först trodde kunde avbilda en gravhäll från exempelvis Östergötland, men där jag ganska snart förstod att det var en teckning av den nämnda runstenen vid Skedemosse. Stenen såg dock något annorlunda ut. Rundjurets huvud fanns med och betydligt mer av korset var bevarat. Den övre kanten på stenen var dessutom sned och inte rak som i dag. Teckningen visade alltså runstenen som den såg ut innan den höggs om till vägsten och måste därför vara förhållandevis gammal. Av stilen att döma är den utförd av fornforskaren J. H. Wallman, som företog flera antikvariska resor på Öland under 1820- och 1830-talen.

Det bästa med teckningen är att den också innehåller några runor som nu är borthuggna. Dessa har stått på insidan av den högra slingan nedanför korset och de kan uppfattas som -imis eller siʀi- beroende på från vilket håll man läser dem. Vid närmare eftertanke var det inte så svårt att avgöra vilken läsordning som var rätt. I ordet lis : har den sista runan och skiljetecknet placerats utanför slingan på stenens mittyta mellan rundjurets hals och svans och den naturliga fortsättningen blir då att läsa de tidigare okända runorna nedifrån och upp som -imis. Förmodligen har denna del av inskriften fortsatt ovanför korset och följt insidan av slingan för att avslutas med runorna iki längst ned till vänster. Även här ger den nyupptäckta teckningen viktig information genom att den efter dessa runor har en tydlig s-runa. Delar av denna runa finns fortfarande kvar, men har hittills felaktigt tolkats som en del av rundjurets underläpp.

Slutet av inskriften på Öl 44 kan alltså återges som:

lis : …[-imis]…ikiṣ

De första runorna lis ska säkert som Brate har antagit återge en uppmaning ”Läs!” och det följande är då rimligtvis resterna av en kristen bön, trots att en sådan står strax före detta ord (”Gud hjälpe hans själ”). Av inskriftsresterna framgår att den senare måste ha haft en mer originell utformning. Det vi känner till av denna del av inskriften är givetvis för alldeles lite för att texten ska kunna rekonstrueras. Något går det dock ändå att säga. Runföljden mis är ovanlig i runinskrifterna, men ingår bland annat i ordet miskunn ’misskund, barmhärtighet’. Guð gæri miskunn ”Gud göre misskund” har det stått på en uppländsk runsten (U ­909) och på en tidigmedeltida gravhäll i Tofta kyrka på Gotland (G 199) kan man läsa: Sanktus Bartolomeus ærni miskunnaʀ siālu Hrōðorms ”Må Sankt Bartolomeus utverka misskund åt Rodorms själ”.

Även beträffande de avslutande runorna …ikis går det att ha en idé om vad det kan ha stått. Detta ser ut som en genitivform och det skulle passa bra att här supplera [himinr]īkis ”himmelrikets”. Också detta ord återfinns på en vikingatida runsten (Vg 186): Guð hialpi sālu hans ok Guðs mōðiʀ, hæilagʀ Krīstr ī himinrīki ”Gud hjälpe hans själ, och Guds moder, Helige Krist i himmelriket.”

Vad det antagna ordet ”himmelrikets” kan ha varit bestämning till på den öländska runstenen går givetvis inte att veta, men i fornsvenska källor finns mängder av fraser som skulle kunna passa: himirikis glädhi, ’himmelsk glädje’, himirikis ära ’himmelens härlighet, himmelsk härlighet eller salighet’, himirikis ödher ’himmelens salighet, himmelsk salighet’ och så vidare.

Tack vare den tidigare okända teckningen går det dessutom att ha en idé om hur runstenen ska dateras. Wallman (om det nu är han) har här även gjort en detaljteckning av rundjurets huvud, som tydligen har haft en mycket enkel utformning med cirkelrunt öga och en knoppformig nackflik. Detta tyder på att det har handlat någon av de två tidigaste stilgrupperna i Anne-Sofie Gräslunds bekanta system och att stenen ska föras till 1000-talets första hälft. Att rundjuret ser ut att ha ett sorts ”halsband” tror jag inte heller är oviktigt. Jag har länge misstänkt att detta är ett tidigt drag.

Det är alltså förvånansvärt mycket som går att utläsa ur en två hundra år gammal lite halvful teckning, som ingen uppenbarligen riktigt har förstått, men som ändå har sparats för framtiden. Sådant kan stämma till eftertanke.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om J. H. Wallman och hans verksamhet i Påvel Nicklassons läsvärda bok Att aldrig vandra vill. Johan Haquin Wallman, Sveriges förste arkeolog från 2011. DS.