Ibland får man mejl som gör en riktigt glad. I onsdags förra veckan anlände ett sådant från Gunnar Larsson som tipsade om en artikel som han hade publicerat på SMHI:s hemsida i december förra året: Runskrift avslöjar vårflod 1879. Det handlar om sentida runor ristade i en sten vid Ljusnan i Färila i Hälsingland. Genom inskriften får vi veta hur högt upp på land älvens vatten steg våren 1879, men jag har starka misstankar om att den också har något annat intressant att avslöja.
Runristningen är i Fornminnesregistret upptagen som Färila 148:1 och i inventeringsboken finns också runorna avritade. Här nämns att en Paul Persson i Ygsbo hade berättat att texten ungefär skulle ha denna lydelse: ”Här jag står vid älven 1879”. Gunnar Larsson har i stället uttytt runorna som ”Där jag står nådde vårfloden 1879”, vilket uppenbarligen är helt riktigt.
En del av runorna i uppteckningen ser lite märkliga ut och särskilt runan för å har en ovanlig form. Detta är ju ett tecken som brukar bereda senare tiders runristare besvär, eftersom ingen av de genuina runraderna har något motsvarande tecken. Ofta brukar det lösas genom att runmästaren i stället tillgriper o-runan eller sätter en ring ovanför en a-runa. Personen bakom runorna i Färila verkar ha gått på den senare linjen, men det som står under pricken är inte någon vanlig a-runa. På teckningen liknar den närmast ett långkvist-n med en lite omotiverad extra bistav upptill till vänster.
Jag kom direkt att tänka på en mycket speciell å-runa, nämligen den som förekommer bland de så kallade Larssonrunorna och i en något avvikande variant på den nyligen uppmärksammade runstaven från Haverö i Medelpad. Kan det inte vara en sådan å-runa som inventeraren har missförstått och tippat något åt vänster? Runorna på Larssonpapperen och Haveröstaven är som bekant desamma som finns på Kensingtonstenen från Minnesota i USA. Denna sten har ingen runa för å, men däremot utgörs a- och ä-runorna på samma sätt av ett kryss med en liten bistav snett uppåt vänster på den högra skänkeln.
Om å-runan på stenen har samma form som i Larssonrunorna kan vi här ha ännu en sorts variant av Kensingtonstenens runor, men denna gång i Hälsingland, det landskap där stenens upptäckare Olof Ohman hade sina rötter. Avståndet mellan Färila och Forsa, där han föddes och växte upp, är faktiskt inte mer än 6 mil. Särskilt intressant är att ristningen på stenen i Färila innehåller ett årtal: 1879. Den ristades alltså nitton år innan Kensintonstenen grävdes upp i Minnesota och lustigt nog samma år som Olof Ohman (då Öhman) emigrerade till Amerika.
När man får ett uppslag som detta så vill man ju åka ut direkt och se om stenens å-runa verkligen har den här antagna formen, men jag inser att den rådande väderleken knappast tillåter en sådan utflykt. I stället får jag snällt vänta på att snön ska smälta bort och vårfloden passera. Först därefter kan vi få veta om stenen i Färila kan bidra till lösningen av Kensingtonstenens gåta.
Det är naturligtvis lite riskabelt att skriva om detta redan nu, när jag inte vet hur runorna egentligen ser ut, men jag kan inte låta bli. Jag kan ju råka ha rätt! Och skulle å-runan i stället ha ett annat utseende än det jag har gissat, så har runristningen i Färila ändå en betydelse i sammanhanget. Olof Ohman påstod ju själv i en intervju 1910 att ”Every school boy, and every Norwegian knows something about runes, but not so as to use them”. Färilarunorna visar att det faktiskt har funnits personer som också har kunnat använda dem och det till och med i hans egen hembygd.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. När jag letade efter annat i min dator stötte jag på uppgifter om en annan sentida runinskrift i Färila som jag hade fått några upplysningar om 2011. Den ska vara skriven med blyerts inne i en lada i Näsberg. Ladan uppges vara från mitten av 1800-talet och på ett foto hade jag då läst runorna atonhụnṛo nitio‑‑…, vilket säkert återger ett årtal: ”Artonhundranittio” någonting. Detta tyder på att det har funnits en viss spridning på runkunskapen i dessa trakter vid 1800-talets slut. DS.
Kan (den ursprungliga) förklaringen till de små uppåt vänster-bistavarna månne vara att någon löst behovet av en runmotsvarighet till bokstaven å genom en kombination/kompromiss mellan o- och a-runorna? Jag tänker mig en runa med o-bistavar på vänster sida om huvudstaven och a-bistav på höger sida (ehuru självständigt medeltids-a brukar ha den på vänster sida). Det blir en sorts binderuna som sedan kan ha fått förändringar i lutning både för bistavar och för helheten. (I så fall har ju vissa, bl a Kensingtonstenens ristar, ändå uppfattat den som a-runa kanske kan förvirring kring runans ljudvärde kan ha lett till att man började placera prick eller ring ovanför, så att den blev ännu å-igare när den stod för å.) Jag har nämligen när jag själv skrivit med runor någon gång fått idén att lösa behovet av å-runa genom att skapa blandform eller bindeform av a och o.
Tack för dina kommentarer. Den å-runa som finns bland Larssonrunorna och på staven från Haverö bygger nog på den kryssform som finns i Kensingtonstenens a- och ä-runa. Denna form kan nog lätt förklaras med ett långkvist-a som har snedställts (denna form finns bland annat i vissa varianter av dalrunorna), men den lilla extra bistaven är svår att förklara. Bl.a. har jag funderat på om formen kan ha ett ursprung i ett bomärke, som har uttytts innehålla två a-komponenter (aa = Anders Andersson?), men det är mest ett hugskott.
Hur å-runan i Färila egentligen ser ut vet vi ännu inte. Jag har fått ett par fotografier av stenen, men där kan inskriften bara anas och ingen av å-runorna går att se.
OK. Jag tänkte mig ett o=a som snedställts, där den nedre o-bistaven på vänster sida fortsatte som a-bistav på höger sida.
Då tror jag att jag förstår vad du menar. En svårighet är att kunskapen om att o-runan ursprungligen hade ljudvärdet (nasalt) a är en sen upptäckt av vetenskapen. Jag vill minnas att det först är Bugge och Wimmer som slår fast detta på 1860- och 70-talen. Det har därför knappast varit känt i folkliga miljöer i slutet av 1800-talet.
Jag tänkte mig att den här å-runans ”uppfinnare” uppfattat åsrunan just som en o-runa och arrunan som en a-runa, och gjort en sorts bindruna för att skapa en kompromiss mellan dessa två runor, eftersom ljudvärdet å ([o]) kan uppfattas som hemmahörande mellan ljuden a och o ([u]), och eftersom bokstavsformen å är ett a med ett litet o ovanpå. Det var så jag tänkte, det var allt!
intressant… att man av en slump kan hamna på en bloggsida som till slut verkar koppla ihop med en själv…
De blyerts runor som nämns på slutet är antagligen de vi hittade i vår gamla lada i Näsberg, utanför Färila.. vi monterade ner den då den höll på att försvinna ner i gammal myrmark… och nu håller sonen på att försöka montera upp den i lite mer hanterbart skick.
Förklaringen vi fick då till runorna (från RAÄ?) var att det kan ha varit någon från Dalarna som var i området och jobbade – i slutet av 1800..
Jo, det är de runorna. Ett foto och upplysningar om dem nådde mig på lite omvägar. Jag tror dock inte att jag har haft idén om att det skulle vara någon från Dalarna och med det som vi nu genom Hasselarunorna http://www.k-blogg.se/2019/05/30/fler-kensingtonrunor-i-hassela/ vet om runkunskapen i Hälsingland i slutet av 1800-talet är det nog troligare att det är en hälsinge som har skrivit dem. Får ni syn på fler runor i ladan så får du gärna skicka bilder till mig.
För inte så länge sedan fick jag veta av Pehr Påhlsson att stenen är ristad av hans farfars farfar som bar samma namn. Initialerna nedtill bör allts vara P. P. och inte P. F. som jag fick det till när jag var där.