Publicerat

Bilden visar några runstensfragment av röd sandsten.

Runstensfragmenten från Vevlinge i Bollnäs socken (Hs 1). Foto Magnus Källström

I fredags mottog Anna Björk och hennes elever Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj ur riksantikvariens hand. Denna fick de för att de så förtjänstfullt har tolkat och spridit kunskap om de tidigare nästan helt okända runorna i Ersk-Matsgården i Hassela. Den välbesökta ceremonin ägde rum i Hasselagården mitt i samhället och jag var också med på ett litet hörn för att berätta om dessa runor och sambandet med den amerikanska Kensingtonstenen.

Eftersom ceremonin skulle börja redan kl. 10 på fredagen åkte jag upp till Hälsingland redan dagen före för att passa på att undersöka ett par andra hälsingska runinskrifter, som jag ännu inte hade sett i verkligheten. Det hade varnats för minusgrader och snö i de trakter som jag skulle besöka så för säkerhets skull satte jag på vinterdäcken på morgonen innan jag lämnade Stockholm.

Mitt första mål var hembygdsgården Kämpens i Bollnäs, där jag skulle titta på ett par runstensfragment (Hs 1) som hittades i juni 1942 av verkstadsarbetaren Ragnar Zevgren i samband med nyodling på den tomt som han hade förvärvat. Fragmenten ska enligt uppgift ha legat på tre decimeters djup under marken. Sven B. F. Jansson besökte fyndplatsen redan i mars året efter, men trots att han letade igenom de stenhögar som hade uppkommit vid odlingsarbetet påträffades inga fler fragment.

Även om det alltid är roligt att se runsten som man inte tidigare har sett, hade jag inte så stora förväntningar på dessa fragment. De var ju redan sakkunnigt undersökta och publicerade, och det skulle inte heller finnas så förtvivlat många runor på dem. På det större hade man läst × -­-…-­-bia… och på det mindre endast en ensam h-runa. Redan Jansson gissade att de tre runorna bia kunde ha tillhört namnet Biǫrn eller ett sammansatt namn på -­biǫrn. När jag förra året arbetade på ett föredrag och sedermera en artikel om språket i de norrländska runinskrifterna, ägnade jag några tankar åt denna inskrift. Det var nämligen det enda möjliga exemplet på att brytningsdiftongen iǫ återgavs med runorna ia på en norrländsk runsten. Den enarådande beteckningen verkade i stället vara iu norr om Dalälven.

När jag granskade det större av fragmenten från Vevlinge såg jag att det i kanten efter a-runan fanns spetsen av den vänstra delen av bistaven till en n-runa. Det står alltså …-­-biaṇ… i denna rad och om det ska röra sig om en form av namnet Biǫrn måste man räkna med en felristning.

Också på det mindre fragmentet fanns mer att se. Redan Jansson anmärker i sin rapport från 1943 att det i kanten efter denna runa finns ”svaga spår av en huvudstav” och det råder ingen tvekan om att man här ser rester av en runa. Även vid den motsatta kanten finns spår av ristning i form av en bågböjd linje som bör ha tillhört bistaven i en þ-runa. En teckenkombination …þh-… väcker vissa associationer eftersom det ju mycket väl kan vara resterna av ett [Gu]ð h­­[ialpi] ”Gud hjälpe”. Det var givetvis mycket frestande att tänka sig att den direkta fortsättningen var att söka på det större fragmentet som i så fall skulle kunna delas upp i runföljderna …-­-bi aṇ… och tolkas som [hial]pi an[d] ”hjälpe anden”. Även om den första av de defekta runorna till nöds skulle kunna vara resterna av en a-runa med högt ansatt bistav, kan den andra runan omöjligen ha varit l (om man inte räknar med att runan har stått upp och ned). Någon direkt passning mellan fragmenten finns inte heller.

Det är därför klokast att stanna vid att runorna på det mindre fragmentet antyder att det kan röra sig om resterna av en böneformel. Det viktigaste är dock att vi kan avskriva förekomsten av namnet ”Björn” (eller ”…-björn”) på stenen och att de norrländska runristarna är helt konsekventa i sin återgivning av brytningsdiftongen iǫ.

Besöket i hembygdsgården i Bollnäs blev alltså en påminnelse att det alltid är bra att ha sett de runinskrifter som man forskar om. (Lyckligtvis fick jag aldrig utrymme i min artikel att skriva något om beteckningen av brytningsdiftongerna i Norrland, så jag klarade mig denna gång.)

Rundjurets huvud på Järvsöstenen (Hs 6), där ristaren bland annat har utnyttjat naturliga ojämnheter i stenytan för att skapa relief. Foto Magnus Källström

Från Bollnäs begav jag mig vidare norrut samtidigt som himlen mörknade betänkligt och det började regna. Först gjorde jag ett hastigt stopp vid runstenen i Järvsö (Hs 6), som jag faktiskt inte hade sett sedan början av 2000-talet och som jag nog aldrig har gått igenom i detalj. Ristningen är dock mycket djupt huggen och det är knappast troligt att det här finns något nytt att upptäcka i läsningen. Jag noterade dock att ristaren på ett mycket skickligt sätt hade skapat en reliefverkan kring rundjurets huvud genom att utnyttja de naturliga ojämnheter som finns i stenytan nedtill på stenen.

Därifrån fortsatte jag till Färila för att titta på den sentida runsten, som jag har skrivit om i ett tidigare K-blogginlägg. Den finns vid Ygsbo på den norra stranden av Ljusnan. Trots att det i Fornminnesregistret refereras en felaktig tradition om innehållet i denna inskrift lyckades Gunnar Larsson på SMHI utifrån teckningen i inventeringsboken ge en fullständigt övertygande tolkning av texten: ”Där jag står nådde vårfloden 1879”.

Den sentida runstenen vid Ygsbo i Färila, som berättar om vårfloden 1879. I ristningslinjerna finns rester av vit färg. Foto Magnus Källström

Det som särskilt intresserade mig var formen på den runa som stod för å i inskriften, eftersom jag misstänkte att det kunde vara en missuppfattad variant av den å-runa som är känd från Haveröstaven och Larssonrunorna. När jag i mars 2018 fick reda på denna inskrift var det inte långt ifrån att jag gav mig i väg till Färila för att titta på stenen. Jag är glad att inte gjorde det då. Stenen är inte mer än drygt en halvmeter hög och den hade säkert varit helt dold under snön och omöjlig att lokalisera. Nu var den däremot inte särskilt svår att hitta. Jag parkerade bilen uppe vid vägen och följde sedan den vandringsled som går längs stranden (Ljusnanleden). Stenen stod ungefär på det ställe som är utmärkt i registret, men närmare stigen än man får intryck av där. Inskriften har denna lydelse:

der.iag.står.nådde
vårfloden.1879
p.f.

Avritningen i inventeringsboken visade sig vara bättre än jag hade trott och å-runan hade inte den form som jag hade gissat på. Den är inte alls kryssformig utan ser ut som en vanlig o-runa med en prick över, men med det undantaget att den övre bistaven bara finns på den vänstra sidan av huvudstaven. Man ska alltså inte räkna med något direkt samband med Haveröstavens å-runa utan runorna på Färilastenen representerar en annan sentida runtradition. Liksom i Haveröstavens alfabet förekommer det dock nyuppfunna tecken för de runor som inte finns direkt representerade i den genuina runraden. Jag kunde exempelvis konstatera att v-runan på stenen utgörs av en stungen u-runa, alltså samma tecken som traditionellt brukar translittereras y.

Även om runsystemet är ett annat än på Kensingtonstenen finns en likhet i hur runorna har arrangerats i horisontella rader på ristningsytan utan tillstymmelse till ramlinjer. Färilastenen är också viktig genom att den visar att det i slutet av 1800-talet har funnits kunskap om runor på olika platser i Hälsingland.

Utsikt över Ljusnan från den norra stranden vid Ygsbo. Foto Magnus Källström

Det hade varit isande kallt och duggregn i Järvsö, men i Färila hade det klarnat upp. När jag väl satt i bilen för att åka till Hudiksvall för övernattning började det regna igen. Jag hade uppenbarligen vädergudarna på min sida under denna höstliga undersökningsresa. Och snön kom först morgonen efter.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon har en idé om vem som kan ha haft initialerna P. F. i Ygsbo i Färila 1879, så är jag naturligtvis mycket intresserad. DS.

PPS. Om Järvsöstenen kan man läsa mer i Sven B. F. Janssons klassiska artikel i Fornvännen 1952. DS.