Talande repliker

Ömtåliga konstverk och artefakter ska hållas på avstånd från besökarnas kladdiga fingrar. Den ståndpunkten har gällt sedan mitten av artonhundratalet, och idag ställer sig nog de flesta, även besökarna, bakom den. Men med repliker kan museerna låta besökaren få ett annat förhållande till objektet. Och förutom en rikare förståelse för de människor som en gång hanterat originalet medför närkontakten också en större interaktion mellan besökarna.

Mycket av den publika verksamheten på ett museum går ut på att väcka döda föremål till liv. Att besjäla objekten med fakta och berättelser. Som besökare fascineras vi när föremålet och dess historiska användare framträder för vår inre blick, det talar till vår medkänsla och väcker förfäran och sympati. Men det kliar i fingrarna. Visst vill känna på den där renässansdräkten. Hur är den vävd? Hur känns den mot huden? Och det där medeltida svärdet – hur tungt är det egentligen?

De flesta kulturföremål som visas upp på museer runt om i världen är föremål som besökaren inte får ta på. Vissa föremåls livslängd förkortas genom att man vidrör dem, andra riskerar att stjälas, och åter andra komponeras till en noggrann presentation som äventyras om besökaren flyttar runt objekten. Information om föremålen får besökaren huvudsakligen genom små skyltar, audioguider, webbplatser, appar samt levande guider. Men vår naturliga impuls att ta på saker för att komplettera det vi ser och hör, är i de flesta fall inte möjlig att följa. Föremålet ligger där i sin säkerhetsklassade och klimatanpassade monter, på betryggande avstånd från våra kliande fingrar.

Visst finns det en del taktila stationer på museer och science center, men sällan erbjuds besökaren tillfälle att få utforska de inlåsta artefakterna mer handgripligen. Och möjligheten för en person med synnedsättning att få en uppfattning om objektets form, vikt, struktur och textur är ofta begränsad, trots den inlevelsefulla rösten i audioguiden.

Digital Touch Replicas

Manchester Museum forskar på användningen av 3D-skanning och replik-teknologi, en forskning som från början var inriktad på tillämpningar inom konservering. Sam Beath, Collections Care Manager and Senior Conservator på Manchester Museum bildar tillsammans med Chris Dean från Touch & Discover Systems ett team som leder utvecklingen av taktila och haptiska hjälpmedel på museet i projektet Digital Touch Replicas. Den ena delen av projektet fokuserar på fysiska repliker med inbyggd elektronik.

Klappa en egyptisk katt

På Manchester Museum står en kopia av en egyptisk katt, eller närmare bestämt en replik av en 2 500 år gammal sarkofag för en mumifierad egyptisk katt. Originalet, som är i trä, står i säkert förvar i en av museets montrar. Repliken är för tillfället bortplockad från utställningen eftersom den ska uppdateras med ny elektronik. För det speciella med den här repliken är att den kan tala.

Och katten kan inte bara tala – beroende på var man klappar den spelar den upp både bilder och ljud som dock inte kommer ur kopian själv, utan från datorskärm och högtalare/hörlurar. Funktionen gör att besökare, inte minst personer med synnedsättning, får möjlighet att utforska ett föremål utifrån sina specifika förutsättningar.

Repliken är utrustad med sensorer som styr den information som visas och läses upp. Genom att flytta handen över katten kan besökaren styra visning och uppspelning av bilder och ljud med information om olika delar av katten.

Expertens röst

– Det bästa sättet att få information om ett föremål är när en expert står bredvid objektet och berättar om det, men det är inte alltid möjligt att ordna, säger Sam Beath. Med den här tekniken kan man höra expertens röst medan man utforskar föremålet.
Och en fördel med den talande kopian framför den levande guiden är inte bara att besökarna samtidigt kan känna på formen, utan att de själva kan välja vilken del av föremålet de vill ha information om, och i vilken ordning.

Materialet i repliken viktigt

Repliken av den egyptiska katten är tillverkad i stabiliserat trä för att efterlikna träoriginalet.
– Materialet är viktigt, påpekar Sam Beath. Det handlar inte bara om precision, utan också om den känslomässiga responsen besökaren får vid beröringen.

Sensorer och Bluetooth

Inuti katten finns 16 sensorer kopplade till mikrokontrollerkortet Arduino, samt strömförsörjning via en så kallad powerbank, ett slags uppladdningsbart batteri. Sensorerna fångar upp besökarens beröringar som skickas vidare som signaler till Arduino-kortet. Informationen färdas sedan via Bluetooth till enkortsdatorn Raspberry Pi och en mediaspelare som spelar upp den ljud- eller bildfil som hör ihop med just det området.

Projektet anlitade en extern utvecklare för att tillverka ett gränssnitt så att det skulle vara lätt att koppla sensorerna till innehåll. I samarbete med museets curator placerade Sam Beath och hennes kollegor ut bilder och ljud på kopian – en ganska okomplicerad procedur. Det svåra var att få folk att använda repliken på ett bra sätt.

Besökaren måste lära sig hur det fungerar

Till exempel visade det sig att många först bekantade sig med föremålets omfattning genom att stryka med händerna över hela ytan, vilket triggade igång en mängd olika mediefiler – ett scenario som orsakade förvirring. Att arbeta med hur och när ljudfilerna ska starta är därför viktigt.

– Alla besökare är olika, säger Sam Beath. Barn, vuxna och äldre undersöker repliken på olika sätt. Dessutom är det bara tre procent av alla personer med synnedsättning som är helt blinda.

Eftersom en utmaning har varit att introducera föremålet på rätt sätt för olika typer av användare, har museet satsat mycket på den personal som tar hand om besökarna. Både på fast anställda och på volontärer som själva har synnedsättning.

– En lösning är att introducera stationen för en grupp besökare, en annan är att ha stationen bemannad, säger Chris Dean.

Känslomässig upplevelse

Sam Beath berättar om en sextiofemårig man, blind från födseln, som besökte museet för att utvärdera kopian av den egyptiska katten. Mannen hade inget begrepp om insekter, eftersom han aldrig fått undersöka någon med händerna. Av en händelse råkade museet just då ha en modell av en ekoxe som mannen fick utforska med händerna.

– Det blev en mycket känslomässig upplevelse för honom, säger Sam Beath. Han kunde känna kroppen, benen och antennerna och hur de olika delarna förhöll sig till varandra.

– Vi kan visserligen inte se färgen på ett föremål genom att känna på det, säger Chris Dean. Men att känna på någonting innebär att vi utifrån vikt, form och struktur kan få en bild av det. Och genom att knacka på det får vi en känsla av vilket material det kan tänkas vara gjort av.

Egyptisk stele

En egyptisk stele, alltså en rest sten med inskriptioner, är, förutom katten, också ett föremål som Sam Beath och Chris Dean låtit göra en replik av. Även här döljer delar av kopian områden som vid beröring triggar igång bilder och ljud. Rösten berättar om de olika familjemedlemmarna på stenen, varför de är placerade där de är och vad de har i händerna. Repliken är infattat i en ram med träknappar som också de triggar igång media när man “klickar“ på dem.

Stelen är 3D-printad i plast, vilket varken Sam Beath eller Chris Dean är nöjda med. Det hade varit bättre att göra en kopia i sten, som originalet, men pengar saknades vid tillfället.

Fågelfossil

Sam Beath visar också en tredje applikation, en replik av ett 120 miljoner år gammalt fågelfossil, Confuciusornis Sanctus. Genom synkrotronstrålning har forskare undersökt de mikroskopiska lämningar på fossilet och bland annat lyckats ta reda på vilken färg fjädrarna hade. Denna mer vetenskapliga station är framtagen i samarbete med bland andra Stanford University, och ska fungera som en hjälp till forskare, men funktionen är densamma: genom att röra vid kopian kan besökaren få fram komplex vetenskaplig fakta om fossilet. För att även barn ska kunna fascineras av stationen har man lagt på ett lager med mer lättillgänglig information.

Det som står på tur nu är att göra teknologin tillräckligt billig och lätt så att andra kan investera i den. Bland annat vill man uppdatera tekniken genom att placera en uppdaterad version av Raspberry Pi samt högtalaren inuti katten i stället för i rummet. Vilket fullt ut skulle göra repliken till gränssnittet.

Motstånd mot VR-glasögon

Chris Dean menar att det taktila mötet med föremålen också har en fördel jämfört med moderna redskap som till exempel VR-glasögon. Det finns ett motstånd, särskilt bland äldre att sätta på sig ett headset, medan det är en betydligt lägre tröskel till att hantera en replik. Och för personer med synnedsättning är VR ett nära nog irrelevant alternativ.

Projektets andra del, Probos Sensory Consol, är en station som gör det möjligt för användare att vidröra och interagera med digitalt skannade artefakter och konstverk som också möter behoven hos besökare med sensoriska nedsättningar. Stationen ser ut som en informationskiosk med ett hål på framsidan. Med hjälp av ett styrdon som besökaren stoppar in i hålet kan denne manövrera och utforska föremål. Till skillnad från vanliga gränssnitt för 3D-modeller kan besökaren här, via ljudåterkoppling, “känna“ vilket material objektet är tillverkat av.

Mer lustfullt

Vår impuls att röra vid saker har förstås ett syfte. Händer och fingrar förmedlar information som vi inte kan se eller lyssna oss till. Men den multisensoriska upplevelsen är inte bara ett sätt att förstärka inlärningen, utan gör det också roligare att utforska ett föremål eller miljö. Det lustfyllda fastnar i minnet och gör utställningen mer attraktiv för en bredare publik.

Länkar

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare