Utanför ingången till Svinnegarns kyrka i Uppland står en runsten, som tidigare har legat som trappsten i dörröppningen mellan sakristian och långhuset (U 779). När stenen 1946 togs ut ur dörren upptäckte man att ristningen på de tidigare dolda delarna av stenen ännu var ifylld med röd färg. Inskriften lyder: ”Jorund reste dessa stenar efter Jarl, sin son. Gud hjälpe hans ande.” Runstenen är ett exempel på sten som ingår i ett monument bestående av flera stenar, men där parstenen finns på en helt annan plats.
Stenen i fråga (U 762) står vid Brunna i Vårfrukyrka socken, 9 kilometer åt norr. Denna sten har i stort sett samma utseende som U 779, nästan exakt samma inskrift (minus bönen) och är utan tvivel utförd av samme ristare. Givetvis vet vi inte om stenen i Svinnegarn har flyttats från Brunna för att användas vid kyrkbygget eller om den från början har rests vid den samlingsplats eller hamn som man antar har funnits vid Svinnegarn under vikingatiden. Att stenen vid kyrkan är större och har en längre text talar kanske för det senare alternativet.
I fredags besökte jag Svinnegarn tillsammans med min kollega Sofia Pereswetoff-Morath. Anledningen var att det senaste runstensfynd som vi känner till hade gjorts på denna plats, närmare bestämt vid den gamla prästgården. På ett stycke sandsten som hade legat i en stensamling i trädgården hade de boende nyligen upptäckt ristade slingor och rapporterat detta vidare till Upplandsmuseet.
Visserligen fanns det inga runor på fragmentet, men det var ändå högintressant eftersom det kanske kunde passas ihop med något av de runstensfragment av sandsten som förvaras i Svinnegarns kyrka. I kyrkan finns en stor samling av sådana fragment, som har framkommit på skilda ställen vid kyrkan: under korets golv, på kyrkogården och vid den gamla skolan öster om kyrkan.
Det nyfunna fragmentet mäter 22 × 15 cm och är 6 cm tjockt, men vad vi kunde finna liknade det inte direkt något av de tidigare funna fragmenten. Såväl sandstenens karaktär som ristningstekniken verkade avvika, så vårt starkaste tips just nu är att det är resterna av en tidigare okänd runsten, vilket är nog så intressant.
Att vi fick möjlighet att titta närmare på fragmenten i vapenhuset gav mig också möjlighet att pröva en gammal idé angående den sten som i Upplands runinskrifter har beteckningen U 784. När häftet där denna inskrift ingår publicerades 1951 kände man till två sammanhörande fragment, vilka båda hade påträffats vid Svinnegarns skola. Ett av dessa var dock försvunnet och är endast känt genom en teckning från 1927 av Riksantikvariens ombud O. A. Öberg. År 1952 hittades ytterligare ett fragment av samma sten som enligt uppgift ska ha legat ”i en stenmur mellan prästgården och Långbacken”.
Den som senast har ägnat sig åt dessa fragment är Per Stille i sin avhandling Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland. En studie i attribuering från 1999. Stille återger inskriften på följande sätt: …þaị[ʀ̣ · · ia…]l · i…-uk…, men identifierar liksom tidigare i Upplands runinskrifter inte mer än pronomenet þæiʀ ’de’.
De förlorade delarna av inskriften på bygger på Öbergs teckning och denne har själv i ett brev till Otto von Friesen erkänt att ”det blev ej något fint arbete” och att ”varken skala eller figur äro så prydliga”. Trots detta har han nog fått med den ristning som fanns på fragmentet. Efter de dubbla skiljetecknen har han läst runorna ia och därefter återgivit ett par linjer, som i Upplands runinskrifter tolkas som resterna av ytterligare en runa. Jämför man Öbergs teckning med de två fragment som finns i dag ser man att det i stället måste vara rester av den korsande runslingan med basen av ett fragmentariskt runtecken. Mellan runorna ia och den följande l-runan finns då bara plats för en enda runa. Min gissning var att denna runa hade varit r och att detta även kunde avläsas av formen på brottytan på fragmentet.
Till min glädje fanns det mer än så. Jag har lärt mig att man alltid måste titta noga på just brottkanterna på runstensfragment och just i detta fall fanns det tydliga spår av vinkeln mellan leden i den övre delen av bistaven till en r-runa. Det står alltså verkligen [ia]ṛl på stenen, vilket givetvis återger namnet Iarl, alltså samma namn som på runstenen utanför kyrkan. Det kan dock knappast handla om samma person. Eftersom namnet föregås av ett þæiʀ ’de’ i nominativ bör Iarl här ha varit namnet på en av dem som rest stenen och ornamentiken talar också för att denna sten har varit betydligt yngre. Kanske handlar det om en person från samma släkt, men från en senare generation.
Inskriften på U 784 bör framledes i stället återges som: …þai[ʀ̣ · · ia]ṛl · -…ḷuk-…, men mer om det i den artikel som jag nu kan skriva för det digitala supplementet till Upplands runinskrifter.
Fredagens besök i Svinnegarn resulterade alltså inte bara i att vi kan nu räkna med ännu en runsten på denna plats, utan att vi kan lägga ytterligare ett belägg på namnet Iarl till den uppländska runnamnsskatten. Dessutom blev vi bjudna på kaffe och fick en mycket trevlig pratstund innan vi begav oss tillbaka till stan.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Ristaren bakom U 762 och U 779 har inte signerat sina stenar, men man känner ändå igenom den karakteristiska stilen hos runristaren Erik. Samme ristare har också svarat för den runsten (U 1173) som i dag finns i Edinburgh i Skottland och har nyligen har blivit aktuell. Läs mer om runristaren Erik i Stilles avhandling samt i en artikel som jag publicerade för några år sedan. DS.
Härligt att ni kom ytterligare en bit framåt. Tack för besöket och lycka till.