Riksantikvarieämbetet har sedan mer än en och en halv månads tid påbjudit hemarbete för dem som har möjlighet. Om man som jag ägnar sig åt runforskning och har ett hyfsat handbibliotek i ämnet är det inga större problem att byta kontoret mot hemmiljön. Att jag numera har fyra kilometers gångväg till skrivaren får väl bara räknas som hälsosamma avbrott i arbetet samtidigt som det också reducerar pappersåtgången.
Däremot har det ännu inte blivit så mycket av fältundersökningar än, även att detta är en möjlighet nu när vädret blir varmare. Att i ensamhet och i lugn och ro gå igenom en runinskrift och föra noggranna anteckningar brukar åtminstone för mig vara den mest givande undersökningsmetoden, även om det då och då också kan vara bra att ha någon att diskutera svårigheter med.
Ett litet avbrott kom i tisdags, då andra åtaganden förde mig på en dagsutflykt till Rökstenen. När jag ändå befann mig i dessa trakter passade jag på att granska runstenen Ög 197 i utkanten av Mjölby. Stenen namnges i litteraturen normalt efter Sörby kyrka, men själva kyrkan är riven sedan 1791 och går inte att hitta på kartor. Däremot finns kyrkogården kvar och enligt Lantmäteriet är det officiella namnet numera Sörby gamla kyrkoplats.
Länsstyrelsen gjorde förra året vårdinsatser på denna sten och hade bett mig att måla upp ristningen, men det dåliga vädret i höstas gjorde att jag hade fått skjuta detta på framtiden. Det ska också erkännas att jag inte heller hade så stora förhoppningar på att jag skulle upptäcka något nytt. Stenen har ju varit känd sedan 1600-talet och inskriften verkade ju okomplicerad. Enligt Samnordisk runtextdatabas lyder den:
¤ uikutr ¤ risþi ¤ stina ¤ þisi ¤ ift(i)(R) ¤ [þu]rkut × bruþur ¤ sin
Vigautr ræisþi stæina þessi æftiR Þorgaut, broður sinn.
Det som i databasen har återgivits med ¤ motsvaras på stenen av skiljetecken i form av dubbelkryss. Underlaget för läsningen i databasen har också en viss ålder. Den går tillbaka på Erik Brates återgivning i Östergötlands runinskrifter, som publicerades mellan 1911 och 1918. Själva undersökningen av denna sten gjordes ännu tidigare, nämligen sommaren 1894, då Brates hade installerat sin familj på Fågelvik i Tryserums socken i Norra Tjust i dåvarande Kalmar län, och från den 12 juni och till den 7 juli på egen hand ägnat sig åt att undersöka östgötska runstenar.
Sörbystenen var då inlagd i den östra kyrkogårdsmuren, med ungefär hälften av inskriften dold under markytan. När det sista häftet av Östergötlands runinskrifter kom ut 1918 hade den blivit uttagen ur muren och rest på kyrkogården, där den ännu står.
När jag kom platsen var det mulet och ganska kallt i luften, men plötsligt bröt solen igenom molnen och skapade ett utmärkt släpljus över ristningsytan. Det märkligaste med Sörbystenen är att den rakt igenom är ristad med spegelvända runor (så kallade vändrunor). Detta är inte bara till besvär för den sentida läsaren, utan också har berett ristaren vissa svårigheter. En av de nyupptäckter som jag gjorde var att den andra u-runan i det inledande namnet uikutr också har en bistav till t på den högra sidan. Tydligen har ristaren föregripit den följande t-runan, men upptäckt sitt misstag och gjort om den till u.
Att ristaren har haft problem även på andra ställen framgår bland annat av den märkliga placeringen av skiljetecknet efter ordet bruþur liksom av den misslyckade formen på s-runan i det följande sin. I tidigare uppmålningar har man antagit att runslingan gör en liten sväng runt det ena krysset i det nämnda skiljetecknet, men vad jag kunde se finns det här bara en naturlig kant i ristningsytan.
Men varför har ristaren envisats med att rista vändrunor när det uppenbarligen inte har varit helt enkelt? Jag tror förklaringen finns i inskriften. Det står där att en man rest stæina þessi ”dessa stenar”. Sörbystenen har alltså ursprungligen ingått i ett monument bestående av flera stenar. Från Uppland finns exempel på parstensmonument, där den ena stenen har rättvända runor och den andra vändrunor. Så är fallet med Yttergärdestenarna U 343–344 i Orkesta liksom U 763–764 vid Klista i Vårfukyrka. Jag misstänker att runristaren i Sörby hade eftersträvat en liknande effekt och att den okända parstenen i Sörby har haft rättvända runor.
Den dödes namn återges av Brate och i runtextdatabasen som [þu]rkut, som om de två första runorna någon gång hade iakttagits på stenen. Går man tillbaka till den äldsta avbildningen, vilket är Hadorphs och Leitz träsnitt från 1600-talet ser man dock att början av namnet var bortnött redan då med undantag för toppen av den första runan. Runorna þu är alltså bara gissade och har ingen plats i en modern translitterering, även om det troligtvis är dessa runor som en gång har funnits på stenen. Den lilla stavresten som Hadorph såg finns även hos Brate, men är i dag bortvittrad. Namnet på den döde brodern bör alltså återges som [-]…rkut.
Inskriften tolkas av Brate som ”Vigot reste dessa stenar efter Torgot, sin broder”. Denna tolkning återkommer i alla senare sammanhang, vilket inkluderar såväl Riksantikvarieämbetets skylt intill stenen som artikeln i Wikipedia. Man undrar dock vad som är motivet att återge den senare leden i namnen med just ”-got” när den ursprungliga formen var -gautr. Visserligen utvecklades denna i fornsvenskan enligt två olika linjer till -gøt resp. -got, men att utifrån skrivningen kut avgöra den senvikingatida ljudbilden är här omöjligt, eftersom u-runan kan svara mot båda ljuden. I de fall där namnet Þōrgautr förekommer i andra östgötska runinskrifter har Brate valt formen ”Torgöt”. Jag ser ingen anledning att göra något annat i Sörbystenens text och vill därför för framtiden förorda denna tolkning av inskriften: ”Vigöt reste dessa stenar efter Torgöt, sin broder.”
Det kan nämnas att inte heller Erik Brate hade något emot längre promenader. Efter att ha återvänt till Tryserum och sin sommarbostad för året, fick han tydligen lust att undersöka ännu en östgötsk runsten. I sin rapport till Vitterhetsakademien skriver han nämligen: ”Den 30–31 juli företog jag från Fågelvik en fotvandring för att afbilda runstenen Wiede 56 [Ög 100] i Ringarum.” Detta bör ha varit en vandring på minst 3 mil i bara en riktning och han måste dessutom ha medfört sin lådkamera.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Jag kan också passa på att rätta en annan uppgift om stenen. Både i sitt undersökningsprotokoll 1894 och i Östergötlands runinskrifter uppger Brate att stenen är 2,64 m hög, men så reslig har denna sten aldrig varit. Jag mätte höjden till 2,17 m från den flata sten som den är placerad på. Troligen har Brate råkat läsa fel på någon otydlig siffra i sina fältanteckningar. DS.
