Att tolka Rökstenen

Rökstenen har under de senaste åren varit föremål för ett enormt intresse och bara under det gångna året har tre vägande förslag till omtolkningen av denna inskrift lagts fram. I januari publicerade Per Holmberg, som ju nu har framfört en rad olika tolkningar av stenen, ännu ett förslag till nytolkning av ett avsnitt av texten i en artikel i Maal og Minne. I oktober släppte Henrik Williams sin populärvetenskapliga bok Rökstenen och världens undergång och nu strax före jul kom Bo Ralphs jätteverk Fadern, sonen och världsalltet. En nytolkning av runinskriften på Rökstenen i två volymer om sammanlagt 954 sidor!

De två första bidragen har jag läst, det tredje har jag bara hunnit börja på. Jag tänker därför inte här på årets sista dag säga något om dessa tolkningar, utan istället erinra om hur lång tid det tog innan man ens lyckades förstå själva runtecknen på denna märkliga sten. Den har varit känd från början av 1600-talet och avbildades redan av vår förste riksantikvarie Johannes Bureus, som dock inte lyckades genomskåda runsystemet. Det gjorde inte heller hans efterföljare sekreteraren vid Antikvitetsarkivet Johan Hadorph, som ju var östgöte och säkert såg stenen flera gånger. I sin reseberättelse från 1673 har han noterat (om jag nu har lyckats tyda hans handstil rätt):

”Här är en stoor Runesteen i dess Tyonde bodz östra väggen, mycket klara runor, men oläselig steen efter som icke distinguerat är.”

Det sista kan verka kryptiskt, men om man konsulterar SAOB får man veta att distingera på 1600-talet bland annat kunde betyda ’skilja åt, dela; afdela; afskilja (från ngt annat l. från hvarandra); uppdela (i olika afdelningar l. grupper)’. Det som Hadorph syftar på måste ha varit att texten saknar ordskillnad.

Inte heller under det följande århundradet var det någon som vågade ge sig på denna inskrift. Den genomlärde Olof Celsius konstaterar helt kort i det första bandet av sin handskrift Svenska runstenar (F.m. 60:1–2) i Kungliga biblioteket: ”Denna sten har ingen ännu kunnat läsa.”

År 1999 gav Olov Lönnqvist ut en stencilerad skrift med titeln Ett 60-tal läsningar av Rökstenen. Ordalydelsen jämförd textavsnitt för textavsnitt, där han hade samlat alla då kända läsningar och tolkningar av denna sten. De mer fullständiga tolkningarna inleds med J. G. Liljegrens återgivning av framsidans text i Runurkunder 1833 och slutar med hans egen från 1996, som visserligen i huvudsak följer Runverkets ”officiella” tolkning, men med en annan läsordning som nu på sistone nog har visat sig vara den rätta!

Riksantikvarien J. G. Liljegren verkar alltså ha varit den förste, som åtminstone försökte överföra runtexten till latinska bokstäver och dela upp texten i ord, men vad han lade för mening i dessa vet vi inte. Det finns dock ett tidigare tolkningsförsök, som jag nog tror är okänt för de allra flesta. Våren 1828 mottog nämligen Liljegren ett brev från fornforskaren J. H. Wallman, som var daterat i Linköping den 13 april och där denne skriver:

”Kyrkoherden Widegren, som arbetar på fortsättningen af sin Östgötha beskrifning, har begärt, att jag hos dig skulle anhålla om någon utredning eller öfversättning af runinscriptionen vid Rök. Han har lemnat mig bifogade upsats, hvilken han erhållit af en fornforskare, men känner ej, om den här upgifna öfversättning är i någon mohn pålitlig, om den verkligen är af Tham, samt i hvilket af den sednares achter, den är publicerad. Jag äger ej Thams skrifter och har ej heller sedt Runstenen vid Rök.”

Tolkningen finns på ett bifogat ark, där man läser:

”Rök.
Uti Kyrkobods-muren är en Runsten, hvars runor Öfv. Intendenten ō Ridd. Per Tham utredt vara:

Rait: Jaurik: iin: thurmuti: stili:
Natro: it: vara: Ithmar: anti: Naukaru:
ftu: Amuth: stanta: runa: thai:
nu: arin: fath: ifatha: alifa: iki: ons: viv:
sakum: uk: minith: fia: uaria: valraufa: uk: in: tua:
tha: svath: tu: alf: sinum: uk: inum: natt: valraufu:
fatha: som: onom: misu: monom: that: sakumona:
r: tava: fur: sinat: tu: monuar: thi: fiaru:
i: era: ith: kutve: auk: tu
i: Onuf : saggi

Öfversättningen:

Jaurik red i tornerspelet ståtligen:
emot honom slogs Ithmar, döde på Naukaru;
härefter uppställde Amunde runan.
Dessa blefvo nu afklädde. I osäkerhet om någon var vid lif anföllos de och stingades af värjan.
Röfveriet öfvergick dem båda med 2^ne djupa grundsår före natten. Röfveriet fullboradt hedrades med en messa hvarje man, som afsades i 2 månader för dessa 2^ne männers själar, som döde voro.
Denna lilla heliga högen är äfven bådas.
Onuf högg [runorna]. –”

Man ser att Tham har börjat sin läsning i de två vågräta raderna längst ned på stenen och att han sedan har läst de vertikala raderna från vänster till höger. I slutet har han som man brukar förvänta sig i en runstenstext funnit en ristarsignatur, där dock ristaren förutsätts ha burit ett rätt egenartat namn. Egenartad är också den mening som Tham anser sig ha funnit i texten. Samtidigt kan man konstatera att han ibland har lyckats urskilja en del helt korrekta ord, till exempel att en motsvarighet till det fornvästnordiska valrof  ’stridsbyte’ (fornsvenska valruf) förekommer två gånger i texten, av Tham översatt med ”Röfveriet”.

Vad Liljegren svarade Wallman är inte känt och jag hittills förgäves sökt efter hans svarsbrev (som ju borde ha funnits) i olika arkiv. Den östgötabeskrivning som omnämns i Wallmans brev är Per David Widegrens Försök till en ny beskrifning öfver Östergöthland, som utkom 1817–29, och i den del av det andra bandet som publicerades året efter att Wallman hade sänt sitt brev till Liljegren kan man läsa:

”Uti Östra muren af Kyrkoboden är en Runsten insatt, om hwilken Broocman, efter Göranssons bekanta Bautil, förklarar, att den är alldeles obegriplig och oläslig. Försök att läsa den har dock sedermera skett; men läsningen synes ännu fordra en större granskning, hwadan den här förbigås, för att om möjligt, framdeles gifwas med säkerhet.”

Av formuleringen anar man att Liljegren inte har ställt sig oreserverat positiv till Thams tolkning. Samtidigt är det möjligt att brevet fick honom att själv börja fundera på denna inskrift. Även om bara inskriften på stenens framsida vid denna tid var känd innehöll den en del teckenformer som man inte kunde identifiera. Stenen är nämligen ristad med kortkvistrunor och vissa runformerna hade gått ur bruk redan under vikingatiden och var därför okända för den dåtida runforskningen.

Bland Liljegrens efterlämnade papper i ATA finns ett utkast till en translitterering, där man ser att han har försökt bestämma de olika runtecknens ljudvärden genom att ställa Rökstenens runor mot runorna i den mer bekanta varianten av futharken. Av utkastet framgår att han vid denna tidpunkt korrekt hade identifierat kortkvistrunorna för m och ʀ, men inte genomskådat vilka former h och b hade.

När Liljegren återger inskriften i Run-urkunder (1833) hade han däremot identifierat de flesta av tecknen, men det är tydligt att han ännu inte hade förstått kortkvistrunan för h. Till hans försvar ska sägas att han förmodligen inte hade sett stenen själv och att han endast hade Bureus’ och Hadorphs inte helt samstämmiga träsnitt att bygga på. Den som först insåg hur denna runa skulle läsas blev istället en av hans efterträdare, Hans Hildebrand, men då som 23-årig student i Uppsala och långt innan han blev riksantikvarie.

Rökstenens första uttolkare tycks alltså ha varit ingen mindre än hovintendenten Pehr Tham på Dagsnäs (1737–1820), samme man som bland annat hade hävdat att asken Yggdrasil ännu växte på hans ägor intill Hornborgasjön. Man kan lätt tro att detta är den underligaste tolkning av Rökstenen som har framlagts, men för ett par år sedan stötte jag i ett arkiv på ett tidningsurklipp från Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 28 november 1926 med ett långt referat av ett tolkningsförslag framställt av den finske forskaren Valter Juvelius (1865–1922).

Detta var ett namn som jag aldrig hade hört talas om, men genom lite sökningar på nätet har jag fått veta att han i början av seklet hade rykte om sig som chifferexpert och trodde sig i Hesekiels bok och andra delar av bibeln ha funnit ett chiffer som avslöjade var förbundsarken med Moses stentavlor och andra skatter fanns gömda. Tillsammans med en svensk ingenjör och några engelska adelsmän begav han sig därför 1909 till Jerusalem för att göra arkeologiska utgrävningar. Dessa pågick under ett par år och utfördes tydligen i värsta Indiana Jones-stil gärna nattetid i hemlighet på heliga platser som exempelvis Omarmoskén och ska ha slutat med att de hals över huvud fick fly från Jerusalem förföljda av en uppretad folkmassa. Ryktet gjorde också gällande att de hade funnit och medfört bland annat Salomos tron och Davids hjälm och pansar. När Dagens Nyheter i en artikel den 11 maj 1911 med anledning av dessa rykten frågade ”den judiske rabbinen i Stockholm, prof. Klein, om hans åsikt rörande historierna att Salomos tron och Davids hjälm nu blifvit funna där, svarade han lakoniskt: Hvarför icke lika gärna Jakobs stege eller Babels torn?”

Vad hade då Juvelius funnit på Rökstenen? Jo, att runorna motsvarande helt andra ljud än dem man traditionellt hade räknat med och att den var avfattad på fornfinska, närmare bestämt ”en västfinsk dialekt med en viss lutning åt estniskan”. Där man tidigare hade läst om Vämod och Varin och om de två stridsbytena som tolv gånger togs som stridsbyte, fann han istället denna text:

Usta avautitko, Tuura, auki?
Ituja jo Auer suuti, suuti!
Voimaa’ ui Koi-Auer Jumal aamulla:
Jo itit nauris, jo Auer vaapui,
aviova hitui, ja uttu aukeni!
Jo ala aviota, hurmaannu!
Auer vapaa puuttui.
Iankaikenko routo jalkasi alla?
Tule, Jumala, Köyrinä ui!
Ruoki, isa aulis,
valontaistosi uraa!

”Lät (du) öppna, Tor, porten på vid gavel?
Re’n grodderna av solen kysstes, kysstes!
I starkhet simmade ostersolens gud på morgonen:
Re’n rovan grodde, och solen dallrade.
den giftasmogna trånade, och honlammet var villigt!
Nu ingå äktenskap, bli hänryckt!
Man var utan den fria solen.
Skulle tjälen evigt kvarbli under fötterna?
Kom, Gud! Simma, du, som är Köyrt (årsavkastningens givare)!
Försörj, givmilde fader,
bana (väg) under din strid för ljuset!”

Enligt Juvelius är Rökstenen i sin helhet tillägnad solguden och han ska även ha tolkat andra runstenar och där funnit att alla hade ”avseende syftade på en och samma sak: på solguden, solens kamp mot vintern och mörkrets makter, på årets växlingar, jordbruksförhållanden och årsväxten.”

S. W. Karlgren som svarade för den mycket utförliga artikeln i Svenska Dagbladet konstaterar avslutningsvis: ”En högt förtjänt  s k a l d, en ypperlig ö v e r s ä t t a r e och en skarpsinnig k r o n o lo g i s k  f o r s k a r e – det var Juvelius förvisso. Men r u n o l o g – det var han nog icke, trots sin stora beläsenhet på detta område.” Något avtryck i Rökstensforskningen har hans tolkning inte heller gjort – och det är nog tur.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den som vill vara mindre seriös och har sinne för enkla nöjen, ska ta och kopiera Juvelius’ finska text från Rökstenen ovan och klistra in den i Google översätt. Det ger ett häpnadsväckande resultat. DS.

[Tillägg:]

Jag kan nämna att Goggle översätt inte längre ger ett lika roligt resultat som när detta inlägg skrevs för drygt ett år sedan. Då översattes Juvelius finska text på följande sätt, vilket är värt att bevaras för framtiden:

Öppnade du dörren, Tuura, öppnade du?
Ituja hans Auer munsbit, munsbit!
Koi-Auer-guden simmar på morgonen:
Hans kålrot, hans Auer vinglade,
frun föll, och dimman öppnade sig!
Börja redan gifta dig, bli charmad!
Auer free saknades.
Är det frost under fötterna?
Kom igen, gud, simma som en krull!
Mat, fader Aulis,
din lätta karriär!