När man ägnar sig åt arkivstudier i runforskningens tjänst är det inte ovanligt att det dyker upp personer som man egentligen aldrig har lagt märke till, men som vid närmare vid närmare betraktande visar sig ha gjort små, men ändå viktiga insatser för runforskningen. Det kan exempelvis röra sig om en teckning av en nu förlorad eller skadad runsten, där just denna avbildning löser ett gammalt tolkningsproblem.
Jag har genom åren gjort flera sådana bekantskaper bland arkivhandlingarna: magistern och sedermera rektorn i Gävle Peter Boling, kanslisten Johan Bergman, studenten och den blivande fiskeriintendenten Gerhard von Yhlen för att bara nämna några. Sedan en dryg vecka kan jag lägga ännu ett namn till denna lista av skuggrunologer eller vad de nu ska kallas.
För ett antal år sedan ägnade jag mig under en period åt att försöka läsa de inskrifter med kortkvistrunor som finns på flera gotländska bildstenar. Även om många av dessa inskrifter är skadade, otydliga och notoriskt svårlästa, utgör de genom sin ålder (800-tal eller 900-tal) mycket viktiga pusselbitar i förståelsen av den yngre runradens utveckling under tidig vikingatid. Den inskrift som jag kom längst med finns på en bildsten från Lokrume kyrka (G 252), som förvaras i Historiska museets magasin, och där forskningen hade lutat sig tungt mot en läsning som Erik Brate gjorde redan 1910 och som Sune Lindqvist sedan publicerade i Gotlands Bildsteine 1941–42.
Brate hade på denna sten funnit en text full av ålderdomliga språkformer, som han återgav på följande sätt:
suniʀ rai[s]þu ⁝ kublu þau aft faþur uk kuþuiu af[t] uir
dvs. ”Sönerna reste dessa minnesmärken efter fadern och Gudvi efter mannen.”
Vad jag fann vid min granskning var istället dessa runor:
… suniʀ rai-ṭu kublu þiṭa aṭ faþur u--uþuiu-f̣u--…
Så mycket har inte ändrats i själva innehållet, men istället för ålderdomligheter som raisþu, þau och aft fanns här yngre former som raistu, þitta och at, vilket är mycket förvånande med tanke på den ålder man vill tillskriva stenen. Att den skulle vara så tidig som från ca 650–700 vilket Birger Nerman en gång hävdade är det väl få som har trott, men även med den senast föreslagna dateringen till 800-talets mitt eller senare del är dessa språkformer mycket anmärkningsvärda.
När jag 2012 skrev på en artikel om bland annat denna sten till boken Gotlands bildstenar. Järnålderns gåtfulla budbärare, fann jag precis i sluttampen av arbetet en teckning i bildsamlingen i ATA, som Sune Lindqvist inte hade tagit med i Gotlands Bildsteine, men där inskriften i stort sett återgavs på samma sätt som jag hade uppfattat den! Teckningen var signerad av Olof Sörling och jag utgick då från att det var han som också stod för läsningen av runorna. Sedan någon vecka tillbaka vet jag dock bättre.
Vid ett besök nere i vårt arkiv fick jag nämligen av en ren tillfällighet syn på åtta arkivboxar som var märkta ”J. W. Hamners samling. Osorterat material”. John W. Hamner var apotekaren som gärna fotograferade gravhällar på Gotland och som var Otto v. Friesens fotograf och chaufför under dennes undersökningar av Gotlands runinskrifter ett antal somrar på 1920- och 30-talen. Bara ordet ”osorterat” väcker ju ens nyfikenhet och den första arkivboxen som jag tittade i verkade innehålla en del runrelaterat material. Jag beställde därför fram de tre första boxarna på hyllan till läsesalen för att titta lite närmare på dem.
I den första låg bland annat en anteckningsbok med mycket grundliga undersökningar av ett antal runristade bildstenar i Historiska museet i Stockholm, som hade utförts mellan den 22 augusti och 2 september 1914 av någon som kallade sig G.A.Gn. Här fanns bland annat en läsning av den nämnda Lokrumestenen som svarade direkt mot den på Sörlings teckning. Initialerna tillhörde alltså Gabriel Adolf Gustafson som tillsammans med Fredrik Nordin och Olof Sörling hade planerat att ge ut Gotlands bildstenar, ett arbete som slutfördes långt senare av Sune Lindqvist. Gabriel Gustafson är annars mest känd som professor i arkeologi vid universitetet i Oslo och som den som 1904–05 tillsammans med Haakon Shetelig ledde utgrävningarna av Osebergsskeppet.
Det material som jag hade råkat få ögonen på hade alltså inget med J. W. Hamner att göra, utan är grundmaterialet till Lindqvists utgåva av Gotlands Bildsteine som länge har varit på avvägar. Anledningen är att det någon gång uppenbarligen har blivit felmärkt. Materialet är samtidigt inte särskilt osorterat utan varje bildsten har ett eget omslag, som innehåller anteckningar, skisser, kalkeringar och fotografier av främst Gustafson, Nordin och Sörling, men också av Lindqvist själv.
Vad som särskilt tilldrog sig min uppmärksamhet var Gabriel Gustafsons avbildningar av runinskrifter. I de delar av Gotlands runinskrifter som hittills har utkommit (1962, 1978) är han vad jag vet inte nämnd en enda gång, trots att han tydligen har avbildat ett flertal av öns runinskrifter och det dessutom med en uppenbar talang för runläsning. Det nu återfunna materialet måste alltså ha varit helt okänt även för utgivarna av detta verk.
Här fanns också lösningen på ett antal problem som jag har stött på genom åren. På de båda runstenarna från Stenkumla kyrka (G 207 och G 208) ska exempelvis enligt äldre källor ha funnits namnet kunuar, vilket har tolkats som ett mansnamn Gunnvarr motsvarande kvinnonamnet Gunnvǫr. Det har dock ifrågasatts om ett sådant mansnamn någonsin har existerat och båda runföljderna är i dag skadade. För ett antal år sedan upptäckte jag att det på den ena stenen (G 208) egentligen står kunua-ṛ och att det därför rimligtvis istället handlar om namnet Gunn(h)va[t]r ”Gunnvat”. Problemet är att namnet på den andra stenen bara tycks ha bestått av sex runor och det där måste antas vara felristat som just kunuar. I dag saknas de två sista runorna på grund av att ett hörn av stenen har slagits av.
I den nu återfunna samlingen i ATA finns en teckning som Gustafson utförde den 16 juli 1870 och där han har återgivit det aktuella namnet som kunuṭr. Även om t-runan har varit skadad är detta en mer sannolik felristning för Gunn(h)vatr och det kan nu anses fastslaget att det är detta namn som har funnits på båda stenarna.
Gabriel Gustafson var född den 8 augusti 1853 och var när han gjorde denna teckning ännu inte sjutton år fyllda. Han gick alltså fortfarande på gymnasiet i Visby och skulle först hösten 1871 inleda sina universitetsstudier i Uppsala.
En annan sten som Gustafson ritade av denna sommar är det fragment som P. A. Säve 1871 noterade vid Mästerby kyrka (G 189), men som därefter har varit försvunnet tills det i september 2005 återupptäcktes i samband med arbeten på kyrkogårdsmuren vid Sanda(!). Hur fragmentet har hamnat här har varit en gåta, men det sitter i dag uppsatt på väggen inne i Sanda kyrka. Gustafsons teckning är mycket skickligt utförd och han återger samma runor som idag går att läsa på stenen: …n : koþa : af…. Om fyndomständigheterna kan han också upplysa: ”funnen af GAGn 25/6 1870. i en stenhög bakom kan.”
Detta kan jämföras med vad P. A. Säve har att meddela om fyndet: ”Uti en stenhop norr om kyrkan å Mästerby kyrkogård hittade kyrkoherden Carl Herlitz gossar i juni 1870 ett brottstycke af en Runsten som (11.11.71) af mig aftecknades […].”
Carl Fole Herlitz var kyrkoherde i Sanda pastorat och far till Karl G. Herlitz, som liksom Gustafson var född 1853 och förmodligen skolkamrat med denne. Man kan av Säves ord gissa att det är Herlitz d.y. och Gustafson som har gjort fyndet vid Mästerby tillsammans. Det kan också noteras att Gustafson förutom ”Mästerby” även har skrivit ”Sanda kyrkogård” ovanför sin teckning. Detta visar att fragmentet tidigt måste ha flyttats till Sanda kyrka, kanske på inrådan av just kyrkoherde Herlitz, vilket löser mysteriet med den oväntade platsen för återfyndet 2005.
Sommaren därpå gav sig Gustafson ut på en ny resa och har då bland annat avbildat ett annat runstensfragment (G 193) som tidigare bara var känt genom en teckning av P. A. Säve från 1864. Fragmentet hade enligt Säve påträffats några år tidigare i folkskoleträdgården i Västergarn. Gustafsons läsning överensstämmer på ett tecken när med Säve och visar att denna inskrift måste ha varit mycket tydlig. Samtidigt avbildar han också några ornamentala detaljer nedanför runslingorna som Säve har råkat missa på sin renritning i reseberättelsen 1864, men som finns med i hans anteckningsbok från resan. Detta är ännu ett tecken på Gustafsons goda iakttagelseförmåga.
Ovanför denna teckning har Gabriel Gustafson också skrivit ”Sanda kyrkogård”. Det finns alltså goda skäl att tro att även detta fragment vid något tillfälle har flyttats till Sanda kyrka och att detta är orsaken till att det senare inte har kunnat återfinnas. Förmodligen ligger det nu någonstans i kyrkogårdsmuren i Sanda och väntar på att återupptäckas.
Detta är bara ett smakprov på vad denna nya bekantskap inom den gotländska runforskningen har lämnat åt eftervärlden att begrunda.
> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Så här i stundande studenttider så kan man kanske erinra om ett tidigare K-blogginlägg om en av de inledningsvis nämnda runstenstecknarna. DS.
Ett svar