Många tycker kanske att alla runstenar ser likadana ut, men ingenting kan vara mer felaktigt. Dessutom har varje landskap sin särskilda prägel och det är för det mesta inte svårt att placera en runsten i rätt del av landet bara utifrån utseendet. En runsten i Norrland skiljer sig märkbart från de stenar som restes i till exempel Västergötland och detta gäller allt från ornamentiken till ristningstekniken och runformerna.
I det runstensrika Uppland där antalet kända runstenar (inklusive mindre fragment) uppgår till mer än 1300 ser det dessutom ganska annorlunda ut beroende på var i landskapet man befinner sig. Visserligen finns det här produktiva ristare som kan dyka upp nästan varsomhelst som exempelvis Åsmund Kåresson och Öpir, men även ristare som har varit starkt lokalbundna. Det är också tydligt hur även de mer etablerade runristarna har påverkats av redan existerande runstenar ute i landskapet och plockat upp motiv och lånat detaljer från varandra. Detta är särskilt påtagligt hos en ristare som Visäte. Andra har valt att istället utveckla en helt egen stil.
Till de senare skulle jag vilja räkna runristaren Vidbjörn, som jag fick möjlighet att bekanta mig lite närmare med för någon vecka sedan när vi skulle måla upp en av hans stenar. Stenen ifråga har beteckningen U 524 och står i en hästhage vid Penningby i Länna i Norrtälje kommun, mitt emot avtagsvägen mot Furusund. Vidbjörn är naturligtvis ingen ny bekantskap, men just denna sten har jag egentligen aldrig kunnat uppleva. Jag var visserligen där när jag skrev min avhandling om runristare 2007, men stenen var redan då täckt av ett tjockt lager med vit lav, som gjorde ristningen i stort sett omöjlig att urskilja. Helt annorlunda var mötet med stenen denna gång.
Det finns en hel del att fördjupa sig i på denna sten. Vidbjörns ristningar är bland annat ofta fulla av små lustiga ornamentala detaljer. De mest framträdande på Penningbystenen är de två ihoprullade ormfigurer som han har placerat innanför slingan upptill på stenen. Kanske är detta en lek med de spiralornament som finns på några runstenar som exempelvis den berömda Skoklosterstenen U 678, men tankarna går också till de ormhängen som bland annat har hittats i gravar på Birka och i den så kallade Eketorpsskatten i Närke. Kanske är det i första hand ett sådant hänge som Vidbjörn har låtit sig inspireras av.
Lika originell är han när det kommer till runornas användning. Inskriften på Penningbystenen lyder nämligen:
+ kuhli ạuk + stuþkihl + ristu + stain + oftiʀ + × uiþbiarn × arfa × karumbus + kuþan × uiþbiarn × iak ×
Gulli ok Stōðkell ræistu stæin æftiʀ Viðbiǫrn, arfa Krums gōðan. Viðbiǫrn hiogg.
”Gulle och Stodkell reste stenen efter Vidbjörn, Krums gode arvinge. Vidbjörn högg.”
I ordet æftiʀ ’efter’ använder han stavningen oftiʀ, där o-runan knappast kan återge något annat än ett nasalerat æ. Som Henrik Williams har påpekat i sin avhandling från 1990 måste detta bero på att uttalet av n-ljudet i det föregående ordet stæin har smittat av sig på den inledande vokalen i æftiʀ. Detta tyder på Vidbjörn använder en mycket ljudnära stavning, som förmodligen speglar hans eget språkbruk. Man lägger också märke till att det avslutande ordet hiogg skrivs iak utan ett inledande h, vilket ju är ett närmast ikoniskt drag i senare tiders Roslagsdialekt, där man exempelvis säger ’avet för havet.
Den ljudnära stavningen manifesteras inte minst i den märkliga runföljden karumbus som måste återge en form av namnet Krumʀ ”Krum”. Inskottet av b är av samma slag som kan förekomma i namnet Grīmʀ som kan skrivas krimbr på runstenarna och som säkert har haft en motsvarighet i uttalet, medan a-runan och den sista u-runan är mer tillfälliga inskott. Troligen har Vidbjörn uttalat namnet långsamt för sig själv och då tyckt sig höra dessa vokalljud mellan k och r respektive b och s.
Lite förbryllande är skrivningarna kuhli och stuþkihl för Gulli respektive Stōðkell, i båda fallen med en till synes överflödig h-runa framför l. Det som förenar de båda orden är att l-ljudet bör ha varit långt, men detta är inte något som brukar markeras i runortografi utan såväl lång som kort konsonant återges vanligtvis bara med ett tecken. Troligen rör det sig här om något annat som ristaren tyckt sig höra när han uttalade namnen för sig själv, lite oklart vad.
Liknande märkliga skrivningar finns även i andra runristningar som har tillskrivits Vidbjörn och den som vill studera dialektegenheter i vikingatidsspråket har nog här en liten guldgruva, särskilt som Vidbjörn tycks ha varit knuten till ett mycket begränsat område kring Norrtälje. En karta över de ristningar som har tillskrivits honom i söktjänsten Runor ger en mycket talande bild, även om man kanske förvånas över de två förekomsterna i Uppsalatrakten. Båda bygger på förslag av Per Stille framförda i en fotnot i hans avhandling från 1999.
Den ena ristningen finns på ett stort och mycket skadat runblock (U 870) vid Säva intill vägen mellan Uppsala och Enköping. Inskriften avslutas med den defekta signaturen …þbiarn : hiu. I Upplands runinskrifter nämns att detta kan suppleras på en mängd olika sätt – Auðbiorn, Guðbiorn, Viðbiorn, Friðbiorn, Lyðbiorn med flera – men man valde där med vissa reservationer det första alternativet, Auðbiorn ”Ödbjörn”. Enda argumentet var att en runristare med detta namn är känd från en runsten ”icke särdeles långt från Säva”, nämligen U 692 Väppeby på Arnö. Nu uppgår avståndet till mer än 3 mil fågelvägen, så stenen är väl inte direkt nästgårds, men det är knappast avgörande i sammanhanget. Det största problemet är att ristningarna inte alls liknar varandra och att de dessutom är utförda i helt olika stil och tillhör två olika stilgrupper: Väppebystenen Pr 4 och Sävablocket Pr 2!
Till detta ska läggas en inte oviktig detalj. Början av namnet på Sävablocket saknas visserligen, men flagringen före þ-runan slutar i en skarp kant som måste vara resterna av en huvudstav i en runa. Denna runa kan alltså inte ha haft någon bistav till höger och alla namnalternativ som innehåller en u-runa är därmed uteslutna och hit hör ju Auðbiǫrn, som ju i Upplands runinskrifter sattes i första rummet. Det troligaste är istället att namnet har varit Viðbiǫrn och att det rör sig om samma person som vanligtvis verkade i Roslagen. Vad är det som har fört honom till dessa trakter?
För att återvända till Penningbystenen, så är en märklig omständighet att runristaren och den som stenen har tillägnats bär samma namn. En av de stenar som har tillskrivits runristaren Vidbjörn – U 579 vid Hårnacka i Estuna – är dessutom rest av en Vidbjörn. Denne kallar sig dock ”Gudbjörns arvinge” och måste därför vara en helt annan person. Har namnet Viðbiǫrn bara råkat vara ovanligt populärt i denna del av Roslagen eller tyder det på släktförbindelser mellan de inblandade personerna?
Här finns som synes många forskningsuppgifter för den hugade!
> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
