KRÖNIKA AV VIKTOR LINDBÄCK.
Enligt statistiken finns det drygt 1500 arbetslivsmuseer i Sverige, men mörkertalet är sannolikt stort. Särskilt när det gäller de allra minsta museerna, drivna av någon ensam eldsjäl. Det är lätt att åka förbi dem, på väg med bil genom Sommarsverige. Särskilt när skyltarna står vid Europavägarna. Men ger man sig tid att stanna, kan man få tillträde till de mest förunderliga världar och samlingar av mänskliga erfarenheter, kunskaper och uttryck.
De små arbetslivsmuseerna låter sig inte kategoriseras i avgränsade fack som enbart ”arbetslivsmuseum” eller ”hembygdsmuseum”. Deras samlingar är lika sammansatta och komplexa som livet de speglar. Arbetsliv och hembygd låter sig inte separeras från varandra. Ekonomin har på de flesta håll i världen alltsedan förhistorisk tid utgjort en komplex och diversifierad väv av samband och resursutnyttjanden, långväga handel och vittförgrenade kontaktnät. Gränslöst. Och alltihopa hålls samman av den mänskliga berättelsen, berättaren och berättandet. Medelåldern är hög hos dessa de små museernas berättare, som fortfarande kan berätta sina samlingars historia direkt ur sina egna erfarenheter och minnen. Fakta och föremål kan digitaliseras och konserveras för att lämnas över till framtiden. Men det levande narrativet, i sin miljö och genom sina mänskliga berättare, kommer med sin egen bevarandeproblematik. Det behöver dokumenteras i kontext, och det behöver bevaras på annat sätt än i lösryckta ljudfiler. Och det behöver komma in i K-samsök, för tillgänglighet både nu och i framtiden.
Behovet finns, och det är uppenbart; av att samla in och bevara berättelserna från de små arbetslivsmuseerna. Behovet av materiell dokumentation finns också, men det är en annan fråga med andra behov och lösningar. De materiella samlingarna finns kvar, även om de långsamt bryts ner. De mänskliga berättarna, eldsjälarna och museigrundarna försvinner däremot snabbt, för medelåldern är hög och återväxten närmast obefintlig. Dokumentation är resurskrävande, och långsiktigt bevarande förutsätter fungerande tekniska infrastrukturer. De små arbetslivsmuseerna själva har varken personal, tekniska resurser eller kompetens att genomföra dokumentationen (och här hjälper inga workshops i filmande med mobiltelefon eller skrivarstugor för Wikipedia – det finns inte personal på den här sortens museer som har praktisk/ekonomisk möjlighet att ta sig an den efterfrågade dokumentationen) och de större museerna/minnesinstitutionerna har vanligen heller inte möjlighet att som en del i sitt ordinarie uppdrag varken vara ute i fält och dokumentera eller lägga in insamlat digitalt material i sina system och därmed göra det tillgängligt i K-samsök.
Det finns många av dem, över hela Sverige, men ett konkret och typiskt exempel på ett litet arbetslivsmuseum med stor bevarandeproblematik är Holgers traktormuseum i Svartbyn, Överkalix. Även om det kallas traktormuseum, och det är traktorerna som är de mest synliga delarna av museets verksamhet (det finns över 200 av dem), så rymmer museets samlingar påtagliga exempel på de flesta aspekter av 1900-talets teknikhistoria.
Kultur ger hälsa. Historia ger förankring i tid och rum. Vardagen väcker minnen. Förra sommaren fick Holgers traktormuseum besök av en äldre man som tappat talförmågan efter en stroke, men plötsligt började tala när han fick se och sitta i en grävskopa av den modell han kört under sitt tidiga arbetsliv.
Själv brukar jag stanna till vid traktormuseet när jag har vägarna förbi bara för att fotografera traktorerna, maskinerna och prylarna. Det finns en skönhet i åldrandet, när ljuset är det rätta. Särskilt i det låga höstljuset, när tiden och dygnet vänder.
Antalet klockor på traktormuseet börjar nog närma sig, och kanske rentav överstiga antalet traktorer. Precis som traktorerna går de. Och alla går de i olika tider. Här finns stadigt tickande väggur av det slag som på grund av sin form kallats ”fläsklådor”, tillsammans med herrgårdsur och guldpendyler, årsur och en pendel till ett urverk från 1700-talet. Samt drivor av armbands- och fickur. Jag är ingen klockkännare, och kan inte bedöma det ekonomiska värdet av samlingen. Men det sinnliga intrycket är överväldigande. Inte enbart av klockorna, utan av traktormuseet som helhet. Här finns större delen av 1900-talets vardagliga teknikhistoria samlad; samlad och utställd på det sätt som den funnits i människors vardag, utan avgränsande montrar och periodsindelningar. Tiderna och teknologierna överlappar varandra. När jag skriver detta, tidigt på morgonen innan mörkret börjat blåna och blekna i öster, skymtar jag i min egen bokhylla böcker från 17- och 1800-talen bortom datorns pulserande RGB-fläktar.
1948, när han fortfarande gick i småskolan, tillverkade Holger modeller av bandtraktorer med urverk från väckarklockor som motor. Samlat systematiskt har han gjort sedan 50-talet. Den personliga entusiasmen, engagemanget och drivet för samlingarna och samlandet är själva livet och själen i museet. Men det finns också praktiska problem. Problem som är högst reella problem; som förutsätter praktisk handling för att kunna lösas, och inte några teoretiska ”utmaningar” som kan bekämpas med någon ny teoretisk handlingsplan.
Det må vara så, att museet haft traktorer, maskiner och mekanik som sitt grundtema, men myllret av föremål är organiskt. Båtmotorer och motorsågar. Mopeder och en plastcykel. Gengasaggregat. En trattgrammofon och en handvevad tvättmaskin. I taket hänger en lika oöverskådlig som färgstark samling reklamkepsar. En blåslampa med två pipor för att starta en motor med två cylindrar. En hemmasnickrad domkraft av trä, som kan lyfta 4 ton. Ett stort metallföremål som jag tror är ett ankare visar sig vara en tidig variant av markberedare. Här finns också en tändkulemotor med vilken Shirley Clamp sjungit duett. Samt ett vitrinskåp som blir alltmera överfyllt av kameror. Ute i gräset ligger propellern från en Heinkel HE 111 H-3, som den 15: maj 1940 nödlandade vid Sitasjaure efter att vid ett försök att bomba Narvik ha blivit nedskjutet av RAF. Alla tre besättningsmän överlevde, och blev tillfångatagna.
Det finns drygt 200 traktorer på museet. Att hålla dem i körbart skick är både dyrt och arbetskrävande. Långa rader med batterier står på uppladdning inför vintern, i septembersolens sista låga strålar, i slutet av en av de där dagarna som mycket väl kan vara årets sista varma dag. Och det är inte enbart traktorerna som kräver underhåll för att museet skall bestå. ”Det går en man bara till gräsklippningen”, konstaterar Holger. Och jag förstår, när jag blickar ut över de långa raderna av traktorer. ”Det finns inte nog med folk”, är ett återkommande konstaterande som jag hört överallt, vid alla arbetslivsmuseer jag besökt. Och så är det; hur trevligt det än kan se ut med småskaligheten är den ett hot mot långsiktigt bevarande och återväxt vid alla dessa enmans- och familjemuseer.
De lever fortfarande, och kan berätta sin historia; de som varit med om hela efterkrigstidens teknikutveckling, mekanisering, motorisering och digitalisering. Men de blir färre och färre för varje år som går. Jag frågar om dokumentationen; om all information och alla berättelser kring samlingarna, om den möjligen finns tillgänglig i digitalt format. Det gör den inte. ”Jag har allt i huvudet, men en dag kanske datorn strejkar”, säger Holger med en menande gest mot sitt kepsklädda huvud.
Tekniska fakta kan man bevara, och någon form av återväxt av entusiaster som vårdar och hanterar gammal teknik kommer sannolikt alltid att finnas. Värre är det med berättelserna och berättandet – direkt från de som var med; direkt från livs levande primärkällor, av det slag som historiker och arkeologer aldrig har tillgång till. Enorma kunskapsmassor om framför allt 1900-talets teknik- och vardagshistoria riskerar att försvinna med sina åldrande primärkällor om inte berättelserna på något enkelt och kostnadseffektivt sätt samlas in och bevaras i digital form. Det handlar om muntligt berättande, och om muntligt berättande i miljö; i den helhet som byggts upp vid museerna. Det handlar inte så mycket om specifika miljöer och objekt, som om deras kontexter; berättade av en levande människa som beskriver sina egna upplevelser. Att spela in berättandet i videoformat, som fångar både platsen och personen, är inte det största praktiska problemet, utan det är det långsiktiga bevarandet och tillgängligheten till materialet som behöver lösas. Materialet behöver komma in i K-samsök. Det handlar inte enbart om bevarandet av material från små arbetslivsmuseer, utan om ett generellt behov av teknisk infrastruktur som gör att civilsamhället i högre grad än vad som i dag är fallet kan bidra till K-samsök. För, som vi alla vet som någon gång funderat över gångna tider levnadsförhållanden, det är kunskaperna om vardagslivet och de personliga berättelserna som vi saknar mest.
Viktor Lindbäck är verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet.
En mycket läsvärd artikel Viktor om den uthållige eldsjälen Holger Larsson och hans samlargärning! Föremålen finns fysiskt kvar, men hans egen berättelse hur bevaras den? Det är en viktig fråga du tar upp. En traktor hos honom står inte bara där och syns, han kan starta den traktor du pekar på och du får lyssna på motorljudet. En fråga man som samlare ofta får är hur får du tag på allt. På något sätt kommer föremålen till dig när du minst anar det är min erfarenhet. En annan fråga brukar vara men det här måste ju kosta? Egentligen inte för de kronor jag lägger ut får jag ju en sak istället. Man kan ju avstå resan till Thailand och köpa en traktor istället. Att samla är ett sätt att resa brukar jag säga- både i tid och i rum. Hoppas att Holgers berättelser bevaras på något sätt- till exempel genom ett kommunalt ansvar.
Marianne Lundström
Du beskriver arbetslivsmuseernas engagemang väl, Viktor. Vi har många eldsjälar runt om i vårt land som bevarar vårt gemensamma kulturarv och har fantastiska berättelser att berätta. Arbetets museum och ArbetSam stödjer arbetslivsmuseerna i sitt arbete på många olika sätt men att bevara berättelserna är den stora utmaningen. De resurserna har ingen av oss och en stor del av detta immateriella kulturarv riskerar att gå förlorat.
Arbetslivsmuseerna diskrimineras och får inte det stöd och uppmärksamhet som de är varda. Undertecknad är aktiv inom kulturarenan Mannaminne i Nordingrå. Där finns över 50 byggnader med ett flertal museer, utställningar, flygplan, bogserbåtar. spårvagnar , värdshus mm. Regionen beviljar inga bidrag med argumenten att Mannaminne inte är något muséum och hänvisar till regler på nationell plan ( riksantikvarieämbetet ? ) som kräver att det skall vara handikappanpassat, värme mm. Detta är som alla förstår att detta är omöjligt att helt uppfylla på de flesta av dessa ”eldsjälsmuseerna”.
En annan sak som ej noteras och uppskattas i någon större grad är dessa museers bidrag till länsutveckling, landsbygdsutveckling, arbetstillfällen , kultur och historia ”nära backen”. En ytterligare synpunkt är att många av de som driver och arbetar med dessa museer inte är bekväm med och klarar av den byråkrati som” kulturmyndigheter” kräver för att få stöd.