En av portalfigurerna i den gotländska runforskningen är Jöran Wallin, som mellan 1735 och 1744 var superintendent – ungefär motsvarande biskop – i Visby stift. Wallin var också historiker och på sina visitationsresor runt på ön hade han ypperliga tillfällen att ta del av Gotlands många minnesmärken.
År 1747 började han ge ut sina iakttagelser under titeln Gothländska samlingar, men endast en bråkdel av det insamlade materialet nådde trycket. Hans handskrivna samlingar – Analecta Gotlandensia – finns i dag på Kungliga biblioteket. Detta är en guldgruva för den som intresserar sig för Gotlands äldre historia och materialet har flitigt utnyttjats av forskare och givetvis också av utgivarna av Gotlands runinskrifter.
Man har länge varit medveten om att Wallin inte ensam har svarat för det runmaterial som finns i hans samlingar, utan att han har haft flera meddelare. En av dessa var ingen mindre än Carl von Linné som delade med sig av sina runuppteckningar från den gotländska resan 1741. Övriga meddelare är mer anonyma, men visar sig ha lämnat fler bidrag till Wallins samlingar av gotländska runinskrifter än vad som har varit känt.
Detta erfor jag när jag för någon tid sedan fördjupade mig i källmaterialet till de försvunna gravhällarna vid Hejnums kyrka (G 243–246). Den utförligaste beskrivningen av dessa stenar finns just i Wallins Analecta och jag hade därför beställt fram den på Kungliga biblioteket. Samlingen består av nästan femtusen sidor och är inbundna i tjocka volymer, som måste placeras på en kudde för att kunna läsas.
Teckningarna av gravhällarna vid Hejnums kyrka finns på sidorna 693–694 i det första halvbandet av volym 1, medan den skrivna redogörelsen först dyker upp på sidan 1031 i det andra halvbandet av samma volym. Denna beskrivning är uppenbarligen en del av en längre redogörelse från Gotland och när jag läste vidare i den insåg jag ganska snart att det inte alls kunde vara Wallin som hade gjort dessa anteckningar.
På sidan 1041 sägs nämligen om den långa runinskriften vid korportalen i Fole kyrka (G 249): ”Denna Run-Skrift står ritat öfver Bruddören, såsom Högw. hr Biskopen skrifwer, …” och lite längre fram: ”I Fole woro likstenar med Runor och munkstyl uppå; men det sades, at de woro tilförene af Högw. hr Biskopen sielf aftagna.” Wallin hade alltså redan varit där och den som här har fört pennan måste alltså vara någon annan.
En ledtråd till vem det handlade om dök upp redan på sidan 1045, där det stod:
strax wid Westö gård är en Kempa graf upphittad, hwar uti bland annat blifwit funnit en ganska stor mennisko-under-keft, som min Bror Per Klingwall fått utlemna till högw. herr Biskopen.
Pehr Persson Klingwall (född 1706) var kyrkoherde på Fårö och hade flera bröder. Två av dessa beträdde liksom han kyrkliga ämbeten på ön: Nicolaus Klingwall (född 1701) som var kyrkoherde i Alva och Gustaf Klingwall (född 1720), som var konsistorienotarie i Visby och sedermera kyrkoherde i När och Lau socknar. Det visade sig vara den sistnämnde som hade skickat den långa redogörelsen till Wallin. När jag hade kommit till sidan 1031 i det andra halvbandet av volym 2 av Analecta stötte jag nämligen det brev som har beledsagat den nämnda redogörelsen och som var undertecknat med hans namn. Det inleds med orden:
Till högwördige herr Biskopen har jag den äran at i ödmiukhet öfwersända så mycket jag efter herr Biskopens befallning kunnat skaffa af de uptecknade Antiqwiteterna. At med öfwersändningen drögt så länge täcktes H:herr Biskopen gunstigast ursäckta. Med lika gunst behagade och H:herr Biskopen wisa skrifarten wid berättelserna; emedan jag stundom ord ifrån ord fölgt mina på landet i hastighet giorde annotationer.
Brevet är daterat i Visby den 20 december 1750 och alltså avsänt sex år efter att Wallin hade lämnat Gotland för att bli biskop i Göteborg.
Det är alltså denne Gustaf Klingwall som vi ska tacka för många av de teckningar och beskrivningar som ingår i Wallins samlingar. Att döma av de inskrifter som fortfarande är bevarade tycks han också ha varit en skicklig runläsare. I uppteckningen av den långa runinskriften vid kordörren i Fole (G 249) har han exempelvis noga hållit reda på vilka skiljetecknen i inskriften som utgörs av två respektive prickar.
Inledningen av denna inskrift lyder i dag þeta : ier · uitni : kirkiur : pre-…- : ok : sokna : manna, vilket har tolkats som ”Detta är kyrkoprästernas (eller ‑prästens) och sockenmännens vittnesbörd”. Anledningen till att man har tvekat om ordet prestr står i genitiv singularis (prests) eller pluralis (presta) beror naturligtvis på att runföljden är skadad, men Thorgunn Snædal menar att spåren talar för det senare alternativet. Med stöd av Klingwalls läsning kan vi nu säga att det helt säkert har varit så. Visserligen var flera av tecknen på slutet skadade redan då, men det verkar helt klart att han har sett runorna presta och att ordet i sin helhet ska översättas med ”kyrkoprästernas”.
Det visar sig också att det var Gustaf Klingwall – och inte Wallin – som tillsammans med kyrkoherden Anders Cedrén gjorde den noggranna avteckningen av den stora, men tyvärr svårt skadade gravhällen i Gothems kyrka (G 158), som ingår i Wallins samling.
En annan kyrka som Klingwall besökte var Tingstäde, där han gjorde följande intressanta anteckningar:
Här har jag äfwen varit 2 gånger at afskrifwa Runstenen inne uti Kyrkan; men bägge gångerna har en stor liksten legat der uppå, så at det omöjel. kunnat ske. En ligger äfwen utan för Kyrkdörren; men var full och hel öfwer med tjära, samt dessutom mycket otydlig. Af den halfwa wid Brud-dören följer afskrift under Lit. J.
Stenen som låg utanför kyrkdörren måste ha varit gravhällen G 271, medan ”den halfwa wid Brud-dören” avser den bildstensformade runstenen G 272, som nu är försvunnen och bara känd genom en teckning i Wallins Analecta. Denna teckning är som framgår av hänvisningen utförd av Klingwall och tittar man noga på den ser man att det i det övre högra hörnet står just ”G. Klingv.”, vilket inte tidigare verkar ha uppmärksammats. Vi får också veta att stenen låg som trappsten vid korportalen i Tingstäde, något som inte heller har varit känt.
Ett mysterium är däremot den runsten som ska funnits inne i kyrkan, men som inte var oåtkomlig eftersom den täcktes av en stor gravhäll. Den nämns också i brevet som beledsagade den nämnda redogörelsen. Klingwall skriver där: ”Så snart Likstenen blifwer flyttad af Runstenen i Tingstäde kyrka, skal han blifwa aftagen och ödmiukast öfwersänd.” Så verkar inte ha skett och det är oklart vilken runsten som avses. En möjlighet är att det rör sig fragmentet G 270, som annars verkar ha blivit känt långt senare. Enligt en anteckning av Otto von Friesen ska det ha blivit ”[f]unnet under kyrkgolvet 1928(?)”. Detta måste ha skett i samband med kyrkans restaurering 1927–28 och kanske har stenen tidigare varit inlagd i ett äldre golv.
I Visby stifts herdaminne som utkom 1868 får Gustaf Klingwall idel lovord och beskrivs som en ”mångkunnig, antiqvarius, en mycket intressant sällskapsman och en god ordningsman”. Han var som nämnts kyrkoherde i både När och Lau, men valde sin gravplats i den senare kyrkan. Varför det blev så kan P. A. Säve upplysa om i sin reseberättelse 1864, där han beskriver sitt besök i Lau kyrka:
Inga Grafvar synliga i hela kyrkan (som nu har trä-golf); men den förre så duglige Consistorie-Notarien ō kyrkoherden i När, ”Herr Gustaf”, såsom han alltid kallades, (Klingvall), af den gamle slägten ”Kräklingius”, – ligger dock i Lau kyrkan, emedan han af ovilja mot de våldsamme ō grälige ”Närkarne” icke ville hvila bland dem i Närs kyrka.
Gustaf Klingwall var tydligen inte ensam om att ha problem med sina församlingsbor. I samma herdaminne kan man om hans bror Pehr Klingwall på Fårö ta del av denna beskrivning:
Genom sin ovanliga kroppsstyrka satte han sig i respekt hos de stundom tygellösa Fårö-borna, för hvilkas grofva våldsamhet en hans företrädare, mer än hundrade år förut, måste taga till flykten. Många anekdoter förtäljas om Pehr Klingvalls äfventyr på Fårö. Ännu förvaras, enl. berättelse, i prästgården en käpp af ebenholtz, benämnd Brunte, med hvilken han på ett mera kännbart sätt ansåg sig böra stäfja en alltför stor närgångenhet och oförsynthet. Sjelf var han af en temligen grofhyflad natur.
Det hade uppenbarligen sina sidor att vara präst på Gotland på Wallins tid och man slås av skillnaden i bröderna Klingwalls temperament.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Den som undrar vad en konsistorienotarie är, konsulterar med fördel SAOB eller varför inte Förvaltningshistorisk ordbok. DS.
