Förra veckan var jag nere i Blekinge för att undersöka det återstående av förra årets två runfynd, ett nyfunnet fragment av det runristade blocket i den så kallade offerlunden i Halahult, som jag hade besökt en gång tidigare för elva år sedan på jakt efter en märklig runform.
Den gången kom jag till den märkliga platsen helt ensam. Denna gång hade jag sällskap av bland annat Blekinge museum, Länsstyrelsen i Blekinge, Karlshamns museum, markägaren, den lokala hembygdsföreningen och nittio skolbarn från Hällaryds skola. Tillsammans skulle vi se om de skulle gå att hitta ytterligare något fragment av stenen.
Om forntida offerplatser och helgedomar vittnar ortnamn som Odensvi, Torsåker och Fröslunda, men relativt få sådana platser har kunnat identifieras rent arkeologiskt och de har sällan lämnat spår synliga ovan mark. Annorlunda är det med offerlunden i Halahult, en mil nordväst om Bräkne-Hoby. I en stenig skogsbacke ligger här fem stora jordfasta block försedda med märkliga inhuggningar: skålar i olika former, en handkvarn med avrinningshål, en djup fotsula och en rovdjurstass. Runt en av skålarna, som bara är bevarad till hälften, finns också en runrad. Den består dock bara av 15 tecken, eftersom den avslutande ʀ-runan saknas.
Det råder en märklig stämning på denna plats som den fornminnesintresserade apotekaren Moses Söderström i Karlskrona lyckades fånga i en enda mening. I ett brev till riksantikvarien J. G. Liljegren i Stockholm den 26 juni 1828 skriver han nämligen: ”Stället är vildt, men vackert.”
Offerlunden i Halahult har varit känd åtminstone sedan 1747 då Petrus Mützell beskrev den i sin avhandling om Bräkne härad. Åldern på denna plats har varit föremål för mycket spekulation. Eftersom bildristningarna är kombinerade med runor av yngre typ kunde de inte gärna var äldre än övergången mellan vikingatid och medeltid. Andra menade att den inte alls var så gammal utan att den hade tillkommit under nyare tid, men givetvis så pass långt före Mützells avhandling att upphovsmannen hade hunnit glömmas bort.
Det senare är utan tvivel det riktiga, men trots detta har runinskriften märkligt nog antagits vara medeltida. I Danmarks runeindskrifter (1941–42) kan man till exempel läsa att ristningen ”næppe” kan ”være ældre end 12. årh.” och att ”[d]ens formål er utvivlsomt magisk”. I vår forskningsplattform Runor dateras den till 1100-tal.
Själv intresserade jag mig för denna ristning redan för mer än tio år sedan, eftersom den innehåller en del märkliga runformer. Runan h har exempelvis formen av ett kors och skulle kunna vara ett isolerat exempel på att kortkvistvarianten av denna runa hade levt kvar in i medeltid. Samtidigt finns det flera andra märkligheter som k-runans klykform och att runorna m och l var omkastade i slutet av runraden. Jag funderade därför på om inte runristaren – som jag misstänkte hade varit verksam under nyare tid – kunde ha hämtat åtminstone en del av sin runkunskap från Johannes Bureus Runa ABC Boken som utkom 1611. Detta antagande som till och med har funnit sin väg in i Wikipedia, visade sig förra sommaren vara fel.
Då påträffade nämligen Joakim Lager som var på tillfälligt besök i Halahult ännu ett stycke av runblocket, som bar rester av den saknade ʀ-runan, men också de tre gyllentalsrunorna árlaugr, tvímaðr och belgþorn. Runorna på blocket är alltså inte någon futhark utan en återgivning av de 19 gyllentalsrunorna, som användes på kalenderstavar för att markera de nitton åren i måncykeln. Kalenderstavar med runor fanns redan under medeltiden, men de allra flesta tillhör nyare tid och framför allt 1500- och 1600-talen. Runorna på dessa stavar är inga skrivtecken utan har använts i stället för siffror.
Den som har ristat runorna i Halahult har alltså hämtat sin runkunskap från en runstav. Där har runtecknen ofta lite urspårade former, vilket förklarar h-runans korsform. Bland gyllentalsrunorna ska också ordningen mellan det fjortonde och femtonde tecknet vara just lm som i det latinska alfabetet.
Runstaven bygger på förlagor från kontinenten. Att kalenderstavarna bär runor förekommer i stort sett bara i Sverige och Finland, medan de kalendrar som användes i Norge och Danmark under samma tid i regel bara har streck eller andra symboler. Det ska dock finnas runstavar från Blekinge och även om runristningen i offerlunden i Halahult inte längre kan räknas som tillhörande de helt genuina runinskrifterna, är den ett vittne om gyllentalens former i Blekinge under 1600-talet, vilket är nog så intressant.
Hur gick det då med letande efter ytterligare bitar av runblocket? Tyvärr kom det inget mer fragment trots att tre av odlingsrösena minutiösts gicks igenom. Jag tror dock att alla inblandade uppskattade denna dag ändå.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Förra tisdagen höll jag också ett föredrag om runorna i Halahult och andra runristningar i Blekinge på Blekinge museum. Det går att se här. DS.
