I september 1905 utannonserades i tidningarna ett sammanträde i Stockholms läraresällskap på Hôtel Fenix i Stockholm. Först på dagordningen stod Föredrag af Lektor E. BRATE: »The Isle of Man. Ett reseminne». Den resa som han skulle berätta om hade han företagit samma sommar tillsammans med sin hustru, konstnärinnan Fanny Brate.
Erik Brate hade länge velat korsa kanalen. Redan sommaren 1887 planerade han att åka till England för att öva sin engelska, men annat kom då emellan. Han skriver i ett brev den 6 mars samma år till professor Frits Läffler, som han hade vikarierat för under sin docentur vid Uppsala universitet:
Jag söker f.n. ett lektorat i modersmålet och tyska vid södra latinläroverket i Sthm och detta är den plats, som jag helst af alla vill hafva, ty jag önskar komma till Sthm af personlig böjelse och enskilda orsaker. Detta lektorat skulle dessutom passa mig alldeles utmärkt. Men det är mycket ovisst, om jag får något däraf, ty jag har många och farliga medsökande särskilt lektor Kempf[!] i Gefle och lic. Boije.
Brate var västmanlänning, född 1857 i Bråfors i Norberg, och hade studerat i Uppsala, men också i Leipzig i Tyskland. Att han så gärna ville ha det nämnda lektoratet i Stockholm berodde givetvis på att hans trolovade Fanny Ekbom bodde där. Tillsättningen dröjde dock och Englandsresan ställdes in. I stället gifte han sig den 21 juni och i augusti for de nygifta på semester till Burgsvik på Gotland. Här mottog Brate ett brev från riksantikvarien Hans Hildebrand, som ville värva honom som medarbetare i det svenska runverket, något som kom att prägla hans sommarferier för resten av hans liv.
I slutet av september erhöll Brate slutligen det eftertraktade lektoratet och i oktober bosatte sig de nygifta på Bellmansgatan 24 på Södermalm i närheten av hans nya arbetsplats. Redan påföljande år – 1888 – företog han sin första resa för att undersöka runstenar i Östergötland.
Till de brittiska öarna kom Erik Brate först sommaren 1905 och då i sällskap med hustrun. Resan gick över den svenska västkusten och Danmark. Den 17 juni löste de ångbåtsbiljetter i Esbjerg till Parkstone, varifrån de for vidare med tåg till London. Den 29 juni fortsatte de med tåg och ångbåt till kuststaden Ramsey på den norra delen av Isle of Man, där de kom att stanna i två veckor.
Bakgrunden till denna resa ger ett brevkort daterat i ”Roslyn House” på South Promenade i Ramsey den 8 juli 1905, som Brate skickade till sin kollega Magnus Olsen i Kristiania och som i dag finns i Nasjonalbiblioteket i Oslo. Brate skriver där:
I våras sökte jag ett stipendium för lärare i lefvande språk för att i England öfva mig i engelska ō uppgaf som min plan att fara till en badort där jag skulle träffa folk, som inte hade något att göra. Då jag lyckades få det, beslöt jag mig för att fara till Isle of Man för att på samma gång uppbygga mig med att se på dess runinskrifter och möjligen därigenom komma i förbindelse med folk; jag hade fått en introduction till mr Kermode.
Den nämnde P. M. C. Kermode var den store kännare av de berömda stenkorsen på Isle of Man, vilka i många fall bär nordiska runinskrifter. De träffades också under makarna Brates vistelse på ön och han och Erik fortsatte att brevväxla några år efter besöket. Vid ett tillfälle försökte Brate till och med locka honom till Stockholm för att titta på runstenar.
Om sin vistelse på Isle of Man berättar Brate vidare på det nämnda brevkortet:
Jag har nu varit här en vecka ō emellanåt cyklat omkring till kyrkorna på norra delen af ön samt tittat på inskrifterna. Det har varit mycket intressant att med egna ögon se dessa inskrifter, då jag aldrig förut sett några norska. Något medel att afbilda dem har jag ej med, då jag tänker att mr. Kermode tillfredsställande sörjer därför i sitt nya verk utan mina färder hafva hufvudsakligen turistkaraktär. Här ō där tror jag mig hafva funnit en förbättrad läsning men inga mycket viktiga saker.
Brate hade alltså tagit med sig sin cykel på resan, men om man får tro detta brevkort märkligt nog inte sin kamera. De iakttagelser som han gjorde på den manska stenkorsen meddelade han också Kermode, som tog hänsyn till dem i sin bok Manx Crosses, som utkom 1907. Brate skrev också efter hemkomsten en egen redogörelse för inskrifterna, som publicerades 1907 i den andra årgången av den nystartade tidskriften Fornvännen.
Makarna Brate förde en mycket noggrann kassabok och tack vare utgifterna i den går det att följa deras resor runt ön. Från Ramsey tog de tillsammans tåget till olika platser och sevärdheter: till huvudorten Douglas, till Peel, Ballaugh, Snaefell – öns högsta berg – och ned till Castletown på sydspetsen.
I kassaboken finns exempelvis under den 8 juli uppförd utgiften för det brevkort som Erik hade sänt till Magnus Olsen och som kostade 1 ½ pence. Samma dag hade han också inhandlat läskpapper (troligen för att kunna göra avtryck av några av runinskrifterna), en bok om Isle of Man och dessutom ett par simbyxor. Den 10 juli köpte han Kermodes Catalogue of the Manx Crosses för 3 shilling och 6 pence. Den 17 juli strax innan de skulle lämna ön, betalade han också 3 pence för ”Bruk af mörkrum”, vilket tyder på att kameran ändå måste ha varit med.
Medan Erik cyklade runt bland runkorsen på ön ägande sig Fanny åt sitt konstnärskap och målade i både olja och akvarell. Detta vet vi genom ett referat av det inledningsvis nämnda föredraget på lärarmötet, som publicerades i Aftonbladet den 2 oktober 1905:
Sedan löpande ärenden behandlats, skildrade lektor E. Brate i ett kortare föredrag sina minnen från en 14 dagars sommarsejour på Isle of Man. Han gaf först en orienterande framställning af den berömda öns natur och folk, dess historia och samfundsskick och uppehöll sig därefter vid de förhållanden, som talade om nordiskt inflytande. Öns nutida berömdhet härrör som bekant från Hall Caine’s roman »The Manxman», och de närvarande hade det ej obetydliga nöjet att se en interiör från »Pete’s cottage», målad af fru Brate. För öfrigt illustrerades det synnerligen roande föredraget af flera andra skisser i olja och akvarell af samma hand, förutom en mängd smärre fotografier o.d.
Den nämnda romanen, som 1898 hade kommit i svensk översättning under titeln Manxmannen: en historia från ön Man, handlar om ett triangeldrama mellan den fattige fiskaren Pete, hans kusin och gode vän den välbeställde advokaten Philip och värdshusvärdens dotter Kate. Boken filmades 1929 av ingen mindre än Alfred Hitchcock och blev hans sista stumfilm.
På tillbakavägen till Sverige har makarna Brate av kassabokens uppgifter att döma ha skilts åt och Erik tog vägen över Kalmar och Öland för att göra kompletterande undersökningar för det andra häftet av Ölands runinskrifter, som han just då arbetade med.
Det är lätt att tro att Erik Brate under sina sommarferier bara ägnade sig åt runundersökningar, men han kunde uppenbarligen också koppla av. Den 12 juli påföljande år skriver han från sin sommarbostad Sjöberg vid Himmerfjärden på Södertörn till Magnus Olsen, efter att de kort dessförinnan för första gången hade träffats personligen nere i Leipzig i Tyskland:
Jag gläder mig mycket åt att åter vara hos de mina efter en så i allo angenäm resa. Skada att din väg hemifrån icke för dig förbi min knut så skulle jag visa dig en natur som varken äger Norges majestätiska fjäll eller Danmarks vida slätter men dock är så trevsam att vistas i med sin växling av skog och sjö. Jag lever nu uti idyllisk ro, badar, cyklar, ror och går i skogen och skall nu på allvar taga itu med min avhandling om runristarne, som nog blir svår att få läsbar och övertygande. Utom d[e]ss har jag ock åtskilligt annat att göra och studera.
Bråfors i Norberg där Erik Brate växte upp, är i dag kulturreservat och en helg i juli varje sommar arrangeras de så kallade Bråforsdagarna. I år infaller de den 1–2 juli och årets tema är konst. Lisa Munthe, medieproducent vid Stockholms universitet, kommer då att berätta om Fanny Brate och hennes konstnärskap, medan jag – inte helt oväntat – ska ägna mig åt Erik.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om runstensundersökningar i sommartid här.
PPS. En aktuell utgåva av runinskrifterna på Isle of Man finner man i Michael Barnes Runic inscriptions of the Isle of Man (2019), ett resultat av projektet Reading and Interpreting Runic Inscriptions – The Theory and Method of Runology. DS.
