Publicerat

Bilden visar en sluttande häll av röd granit mot vilken en steg är rest. Stora vita moln på himlen ovanför.
Runhällen vid Tibble i Husby-Långhundra med den nödvändiga stegen. Foto Magnus Källström (cc-by)

”Äfven om tiden för eder undersökning skulle jag önskat upplysning, ty i afseende på den vill jag gifva ett godt råd: verkställ resan under juni månad, då väderleken är någorlunda pålitlig, ty i regnväder kan man göra så gott som ingenting åt en runsten i det fria.”

Orden är Erik Brates och står i ett brev daterat den 22 maj 1898 till den dåvarande docenten Otto von Friesen, som just denna sommar skulle påbörja sina fältundersökningar av runstenar i Uppland. Brate visste vad han talade om. Han hade då sedan tio år tillbaka undersökt runstenar på olika platser i Mellansverige och tillryggalagt åtskilliga mil med häst och vagn, järnväg, ångbåt och inte minst på cykel i skiftande väderlekar. Han skulle ägna sig åt denna verksamhet ytterligare tjugofem somrar av sitt liv.

Den 24 juli 1907 skriver han exempelvis till sin kollega och vän professor Frits Läffler:

Av mina ferier återstå nu blott tre veckor, d. 20 aug. börjar h.t. och ännu har det egentligen icke varit någon sommar, varför hoppet står till den lilla tid, som är kvar, om ett verkligt intryck av en sommar på landet. 7–10, 18–20 juni var jag på runresa i Uppl., 27 juni–12 juli i Ögl. under många vedervärdigheter på grund av den otrevliga väderleken. Emellertid måste jag väl ut på en tur igen, det riktigt duggar nyupptäckta runstenar. […]

Själv hade jag i år strax före semestern tänkt ägna den sista veckan i juni åt att måla upp två mälardalska runristningar. Den ena (U 497) finns vid Tibble i Husby-Långhundra i Knivsta kommun och är huggen i en fast häll. Ristningen rengjordes för något år sedan av Robin Lucas vid Upplandsmuseet på uppdrag av Länsstyrelsen. Tidigare hade området kring hällen, som jag minns som en djungel, föredömligt röjts av hembygdsföreningen med markägarens tillstånd.

Inskriften lyder: ”Ragnfast lät hugga hällen och göra bro efter Ingefast, sin fader, och Ingefrid, sin moder.” Bron måste ha legat i sänkan norr om bergspartiet, där det än idag går ett vattendrag och på den andra sidan på ett impediment mitt ute i åkern finns rester av en runsten (U 496) som Ragnfast har rest ”för Ingefasts själ och Gullevs”. Äldre avbildningar visar att denna sten 1600-talet stod på ett gravfält, där den var rest mitt i en rektangulär stensättning.

Jag hade valt onsdagen då det utlovades sol. Dagen spåddes också bli rätt varm så jag hade bunkrat upp med rejält med vatten. Solskenet gjorde att ristningen som är förhållandevis djupt huggen syntes ganska bra även utan uppmålning. Däremot var det inte möjligt att läsa mer än delar av inskriften nedifrån marken.

Bilden visar en detalj av ristningsytan med slingor och runor utan uppmålning.
Detalj av ristningen före uppmålning. I solsken syns ristningen ganska bra även utan uppmålning. Foto Magnus Källström (cc-by)

Bergspartiet där ristningen finns är ganska brant så det var tur att jag hade med mig en aluminiumstege som jag kunde arbeta ifrån. För vissa delar blev jag däremot tvungen att trots viss storvuxenhet klänga runt som en liten apa på berget, försöka hitta fäste i någon skreva med fötterna, hålla i mig i någon annan skreva med den ena handen, medan jag målade med den andra. Att jag som enda förtäring hade fått med mig en banan verkade helt följdriktigt.

Den besvärliga placeringen gjorde att det tog hela eftermiddagen att måla upp ristningen och först klockan halv nio på kvällen var jag färdig. Jag hade då fått avbryta två gånger, eftersom det helt otippat började regna med tunga droppar som föll över hällen. Det var att bara att vänta på att regnet skulle upphöra och stenytan torka upp, innan jag kunde fortsätta.

Den översta delen var den som krävde friklättring och dessutom var runorna här ganska otydliga. Snart återstod bara det sista ordet som i Upplands runinskrifter har lästs som sina. Jag skulle precis till att måla upp dessa linjer när jag upptäckte att det på den sista runan fanns ytterligare en bistav och att den därför måste vara o, men med bistavar bara på den vänstra sidan av huvudstaven. Detta är under vikingatiden en förhållandevis ovanlig variant av o-runan, så jag hejdade mig. Även om jag var rätt säker på att runan ska uppfattas på detta sätt, beslöt att lämna det sista ordet omålat så länge, så att jag kan återkomma och granska det på nytt i mer utvilat tillstånd.

Jag brukar hävda att man i runologin nästan aldrig först med en upptäckt. När jag konsulterade litteraturen visade det sig att såväl Johan Hadorph och Petrus Helgonius på 1680-talet och Richard Dybeck på 1870-talet hade läst det sista ordet som sino med en o-runa med ensidiga bistavar snett nedåt vänster. Det är först i Brates anteckningar från 1914 som läsningen sina dyker upp, men då utan några som helst kommentarer. Detta är visserligen den vanligaste skrivningen för detta ord, men det finns också ristare som uttrycker den nasalitet som tydligen har funnits i uttalet av /a/ efter /n/ och det sker då med o-runan.

Bilden visar en runristningen i en häll uppmålad med rött.
Ristningen uppmålad med undantag för det sista ordet. Foto Magnus Källström (cc-by)

Den runristare som har utfört hällen har även svarat för flera andra ristningar, bland annat Örbystenen U 1011 som i dag står inne i Uppsala och som är rest av Vigmund skeppshövding. Ett av denne ristares särdrag är just att han gärna använder o-runan för nasalt a, [ã]. Nyläsningen är alltså helt i linje med vad man faktiskt skulle förvänta sig. Samma runristare har till och med varit verksam uppe i Österfärnebo i Gästrikland och på denna sten (Gs 1) har vi förmodligen också hans namn: Önjut.

Jag upptäcker att denna text kommer att bli för lång och sparar därför fortsättningen till en annan gång. Den som vill veta mer om Örbystenen och runristaren Önjut besöker med fördel utställningen ”Tyde den som kan” som står på Upplandsmuseet i Uppsala sommaren ut. Fri entré och dessutom inomhus!

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om runristaren Önjut kan man även läsa i denna artikel. DS.