”Emellertid har jag nu under sommaren, som åter för mig varit regnig och svår, genomfarit det mesta af Gotland eller ungefär 4/5 af ön, derunder jag funnit ett och annat gammalt-nytt, äfven ej så litet gamla Gotländska Ord. – Men som run-väsendet fägnar dig mest, så vill jag nu här meddela dig hvad jag deraf funnit nytt, inritadt uti kyrkornas kalk-rappning.”
Orden är hämtade från ett brev av den dåvarande antikvitetsintendenten P. A. Säve och beskriver hans antikvariska resa på Gotland sommaren 1864. Brevet är daterat i Visby den 29 augusti detta år och mottagaren var hans bror Carl Säve, professor i nordiska språk i Uppsala.
Ett av de ställen där P. A. Säve hade funnit runor ristade i putsen var i tornkammaren till Grötlingbo kyrka (G 38). Den som i dag kommer till kyrkan möter inget sådant. Ett stort skepp finns visserligen ristat på nordväggen. Det togs fram vid en restaurering 1956–57, men övriga ristningar är i dag försvunna. Säve har däremot avbildat långa rader med runor, som framför allt ska ha funnits på tornkammarens sydvägg (G 38A), men också på nordväggen (G 38B). Här fanns kristna böner, personnamn, gyllentalsrunor, men också mer svårbegripliga runföljder. En del av runföljderna var också av någon anledning ristade upp och ned.
En runföljd har Säve i sin reseberättelse återgivit som fuiatoie : þuuiaoie : rytoie, vilket ser nog så märkligt ut. Vad detta var visste han dock när han skrev till brodern. Han har nämligen tillfogat: ”(= samma BA, BI, BO, BU äfven som uti Bunge!)” Det sista låter ju minst sagt kryptiskt, men syftar på de ristningar som han tidigare samma sommar hade iakttagit i tornkammaren till Bunge kyrka (G 330) och som han hade läst som huoaienuoaie fuoaie : þuoaie : ruoaie : kuoaie. Till brodern skrev han då den 7 juli: ”Hvad vill det säga detta upprepande af samma ord ”uoaie” med vexlande ingångsbokstaf?”
Carl Säve mottog brevet i Sätra brunn i Västmanland, dit han denna sommar hade åkt för att dricka brunn på ordination av sin läkare. När han svarade brodern från Uppsala en dryg månad senare – den 10 augusti – kunde han meddela att hans vän och kollega professor George Stephens, som var på besök från Köpenhamn, hade funnit lösningen. Carl Säve hyste en oreserverad och uppenbarligen helt uppriktig beundran för Stephens som både människa och forskare, vilket inte minst framgår av detta brev:
”Stephens’ kunskap och erfarenhet inom detta område [dvs. runologin] äro förundransvärda; han hittar på att läsa, han anar och ser hvad ingen annan skulle hitta på. – Så, t.ex., visade jag honom dina nyaste runfynd i ditt sista bref. Huru skulle en ana hvad de besynnerliga orden, hvilka förundrade Dig så mycket, skulle betyda; jag menar å venstra tornmuren uti Bunge kyrka: … huoaienuoaie fuoaie : þuoaie : kuoaie &cet. jämnte Run-Fuþork’et? Men Stephens såg det straxt. Det är rent af ett stycke af en forn-Nordisk l. Gutnisk ABC-bok, fuþork-bok, eller rättare stafningsbok eller -tabell, hvarpå till öfning upprepas ett slags sjelfbildade ord af alla run-radens vokaler (i något förändrad ordning) uoaie (för uoiea) med konsonanterna, en i sender, till begynnelsebokstaf. Alldeles såsom på nutidens stafnings-tabeller: BA, BE, BI, BO, BU, &cet. BAD, BED, BID &cet. Stephens har nämnligen sett dylika upprepningar bland forngrekiska inskrifter, nämnligen en gång i en graf i Grekland och en gång i en Etruskisk.”
De intressanta ristningarna i Bunge kyrka (G 329–333) som omfattar mycket mer än de nämnda inskrifterna, har för några år sedan behandlats av Michael Lerche Nielsen i en artikel i Arkiv för nordisk filologi (2019). Han kommer då också in på den försvunna motsvarigheten i Grötlingbo kyrka och skriver att ”[f]ormentlig er der tale om samme ‘syllabarium’, men det er uklart, hvor mange sekvenser indskriften i Grötlingbo har indeholdt”. Om man ska tro Säves återgivning har det inte heller varit så konsekvent utformat som i Bunge och man noterar exempelvis närvaron av ett par t-runor bland vokalrunorna.
Här kan faktiskt en tidigare okänd källa bidra med ny kunskap. I det för ett par år sedan återfunna primärmaterialet till Gotlands Bildsteine i ATA finns nämligen en avritning av ristningarna i Grötlingbo kyrka, som är helt oberoende av P. A. Säves. Den är utförd på baksidan av ett kuvert som på den andra sidan är försedd med texten ”Karta öfver Gotland af Frih. S. G. Hermelin” och som alltså någon gång har tjänat som kartfodral. Teckningen är osignerad men av handstilen att döma är den utförd av arkeologen Gabriel Gustafson.
Denna avteckning förmedlar en helt annan bild av ristningarna än den som Säve har levererat och där runorna står i prydliga rader. Enligt en anteckning på kuvertet handlade det i stället om ”Runor inristade hit ō dit i kalken jemte fartyg etc.”. Uppenbarligen ger denna teckning en mer realistisk framställning av hur runföljderna har varit placerade på väggen, även om det också påpekas att ”afstånden [är] oriktiga”. Om man ska tro denna avbildning har inskrifterna dessutom haft en annan inbördes ordning än i Säves uppteckning.
Man ser också att raden med runsyllabariet har varit mer än skadad än vad som framgår av Säves teckning, men även att den sista runföljden har inletts med runorna ruy, inte rut som hos Säve. Konsulterar man dessutom Säves originalanteckningar som finns bevarade i Uppsala universitetsbibliotek så framgår det där att han faktiskt har läst denna runföljd som ruytoie, inte rytoie som hans renskrift har. Den annars så noggranne antikvitetsintendenten har här alltså råkat hoppa över en runa i sin reseberättelse till Vitterhetsakademien (i brevet till brodern finns den däremot med).
Det blir då rätt uppenbart hur det aktuella runsyllabariet bör ha varit utformat. Rimligtvis har det ursprungligen stått: *fuyaoie : þuyaoie : ruyaoie. Det som Säve har läst som t-runor med ensidiga bistavar har säkert varit a-runor och u-runan bör genomgående ha följts av en y-runa. Vokalrunorna har tydligen i detta syllabarium varit ordnade efter komplexitet i form. Ristaren har först angivit den ostungna runan och sedan den stungna varianten och o har placerats efter a, eftersom denna runa har fler bistavar.
Ytterligare ett runsyllabarium är känt från Gotland. Detta finns på en sländtrissa av bly som 2010 hittades vid en arkeologisk undersökning vid Ire i Hangvar och utgörs av en sekvens av runor runt föremålet där f-runan upprepas med olika vokaler: fufofafife.
De tre gotländska runsyllabarierna som vi känner är alltså ordnade på tre olika sätt och efter olika principer:
Ire: fufofafife
Bunge: fuoaie
Grötlingbo: *fuyaoie
Det nu rekonstruerade syllabariet från Grötlingbo är det enda som innehåller en y-runa. Att inte något av dem har några tecken för /æ/ och /ø/ – vokalljud som saknades i forngutniskan – visar också att de har varit utformade efter gotländska språkförhållanden.
Av Gustafsons anteckningar framgår att det måste ha funnits fler inskrifter i tornkammaren i Grötlingbo än vad han och Säve har avbildat. Nedtill till höger på teckningen har han noterat ”jemte flere mycket långa runor något oläsliga” och intill de runföljder som han återger från nordväggen i tornkammaren (G 38B) har han tillfogat: ”flera runor finnas bårar och diverse saker skymde största delen af venstra väggen”.
I de flesta fall har Gustafson läst inskrifterna i stort sett som Säve, även om man noterar vissa avvikelser som afe (’ave’) i stället för Säves amen. En runföljd sticker dock ut. Intill den lilla människofiguren upptill till höger finns en inskrift med gotländska medeltidsrunor som inte förekommer hos Säve och där det står: karl herlits. Dessa runor verkar mycket misstänkta. Vi vet numera att Gabriel Gustafson gjorde runuppteckningar redan som gymnasist och då hette prosten i Sanda Carl Fole Herlitz och denne hade en son som hette Karl Herlitz. Den senare var årsbarn med Gustafson och de hade 1870 tillsammans upptäckt ett runstensfragment vid Mästerby kyrka.
Både den äldre och den yngre Herlitz figurerar också i ett brev som Carl Säve sände till P. A. Säve den 18 december 1871:
Af alla mina Visby-kamrater och vänner, som nu efterhand hitsända sina söner att studera, har icke mer än en låtit sin son besöka mig, nämligen Carl Fole Herlitz (kontrakts-prost), hvars särledes hygglige son Carl varit här, och hvilken jag derför flere gånger budit hit. En gång hade han med sig en äkta tvè-bak från Pappa, som mycket fägnade mig.
Den unge Herlitz började med att studera språk i Uppsala, men gick sedan över till juridiken och blev sedermera försäkringsman och kommunalpolitiker. Om det var han eller fadern som hade skrivit sitt namn med runor i Grötlingbo kyrka – eller om det handlar om ett gymnasialt skämt som bara har funnits på Gustafsons teckning – får vi nog aldrig veta.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Med tvebak avses – har jag just lärt mig genom Gotländsk ordbok – ett sorts syrligt bröd bakat på råg. Brödbullarna placerades efter utbakningen ovanpå varandra två och två och gräddades så. Därefter skiljdes de åt och sattes åter in i en svalare ugn och fick stå över natten varvid de ska ha fått ”en surare smak än annat bröd”. DS.
PPS. Läs mer om Carl Säve och P. A. Säve i Svenskt biografiskt lexikon. Sommaren 1865 blev betydligare hetare åtminstone för Carl Säve, vilket man kan ta del av här. DS.
Ett svar