Publicerat

Bilden visar en husgavelformad nisch i en kyrkvägg.
Den husgavelformade nischen innanför korbänken i Fröjels kyrka. Foto Magnus Källström (cc-by)

Hur upptäcker man en runristning? Min erfarenhet är att det för det allra mesta sker av en slump. Runorna kan ha funnits där hela tiden, bara för att plötsligt av en tillfällighet uppenbara sig för den som råkar finnas på plats.

Ett klassiskt exempel är hur den märkliga Oklundaristningen i Östergötland upptäcktes av gårdsägaren, lantbrukaren Vilhelm Andersson sommaren 1929. Enligt arkeologen Arthur Nordén skedde det ”då han en kväll i solnedgången befann sig utanför boningshuset och lade märke till, hurusom de sneda strålarna läto ett antal små fina streck framträda å berghällen. Vid en rengöring visade sig dessa tillhöra runor av en liten, finmejslad typ”.

Förra veckan var jag på Gotland och besökte ett antal av öns kyrkor för att komplettera uppgifterna om de runinskrifter som finns i eller invid dessa. Jag har genom åren varit vid samtliga mer än en gång tidigare och jag har väl en någorlunda god uppfattning om var de flesta av runinskrifterna finns. Samtidigt vet jag att jag ännu inte har sett alla, vilket ju är ett gott skäl att söka upp dem. När jag passerade Fröjels kyrka slog det mig att jag faktiskt inte visste var den medeltida gravhäll (G 161) som ska finnas i denna kyrka egentligen var placerad.

Detta var kanske inte så konstigt, eftersom den ligger i kyrkans mittgång under en lång matta och alltså vanligtvis är dold för besökaren. Mera åtkomlig är den korta runinskrift som finns ristad i putsen på den norra korväggen bakom korbänken och intill en husgavelformad väggnisch (G 162). Ristningen består i huvudsak av de fyra runorna iuan och återger det vanliga namnet Johan. Den verkar första gången ha iakttagits den 14 juli 1971 av Elisabeth Svärdström i samband med att hon undersökte den ovan nämnda gravhällen.

Bilden visar en kyrkvägg med ristningar, bland annat runor och bomärken.
Putsristningen G 162 i Fröjels kyrka. Till höger om namnet iuan står runorna hr och längre ned finns ett par bomärken. Fot Magnus Källström (cc-by)

Denna ristning har jag däremot sett flera gånger genom åren, men jag tänkte att jag kunde passa på att ta en ny bild av den. För att den skulle framträda bättre tog jag fram min ficklampa och fick då en ingivelse att också lysa lite på träfodret till väggnischen, där jag till min förvåning fick syn på ännu en runristning bara någon decimeter från den tidigare kända. Den är ristad längs den nedre kanten av det hyllplan som finns i nischen och består av ett tjugotal en och en halv centimeter höga runor.

Bilden visar en detalj av kanten av ett hyllplan med inristade runor längs den nedre kanten.
Den nyupptäckta runristningen i Fröjels kyrka. Foto Magnus Källström (cc-by)

Förmodligen är jag inte den förste att se denna inskrift, men vi har inga tidigare noteringar om den och jag har inte heller funnit några uppgifter om den i ATA eller i Gotlands museums arkiv. Vad jag har förstått ska båda de infällda skåp som finns i nordväggen ha rengjorts av konservator Alfred Nilsson 1940, men utan att det nämns något om runor i hans rapport. År 2005 ska också lösa och fasta inventarier i kyrkan ha varit föremål för nya konservatorsinsatser. Inte heller här har jag hittat några uppgifter om att runor skulle ha observerats, vilket man kanske ändå har gjort men inte fäst i skrift.

Jag såg direkt att det rörde sig om en futhark och att den uppenbarligen var medeltida. Kombinationen av runformerna är nämligen den man brukar finna på Gotland under medeltiden. Runan o har dubbelsidiga bistavar som lutar åt vänster och s-runan har så kallad ”gotländsk” form, där det nedre ledet har full runhöjd. Runan t har däremot två bistavar precis som i vikingatida runinskrifter, medan runorna n och a har ensidig bistav. Ordningen är däremot inte den klassiska, eftersom l-runan står före i stället för efter m: fuþorkhniastblmʀ.

Runraden eller delar av den finns ristad, målad med färg eller skriven med rödkrita i ett femtontal av Gotlands medeltida kyrkor. Det är dock ganska sällsynt att man möter hela runraden. Antingen är runorna skadade eller också har ristaren avbrutit innan slutet har nåtts och ibland inte fått ner mer än runorna fu eller fuþ.

I flera fall handlar det inte om någon runrad utan om kalenderrunor hämtade från något runkalendarium. När inte fler än de första sju runorna förekommer (fuþorkh) ska de säkert uppfattas som så kallade söndagsrunor, som användes för att markera veckodagarna och där söndagsrunan växlade från år till år enligt ett visst system. I Hemse kyrka finns denna runföljd målad på väggen upprepad mer än tjugo gånger (G 56), vilket troligen är rester av en runkalender i storformat. I de fall där hela runraden finns med, men är utökad med ytterligare tre tecken – ᛮ, ᛯ och ᛰ – handlar det i stället om de 19 gyllentalsrunorna som användes för att ange åren i den nittonåriga måncykeln. Bland gyllentalsrunorna ska ordningen mellan m och l vara just lm precis som i runraden från Fröjel. Den är därför förmodligen påverkad av runkalendariet. Koret i Fröjel byggdes i början av 1300-talet, så runraden kan åtminstone inte vara äldre än det.

Ytterligare några runor följer här efter de 16 runorna, men de kan inte uppfattas som något av de tre tilläggstecknen. Först finns en rak stav som inte är dragen hela vägen ned till kanten och som är försedd med en ristad punkt ett stycke ned. Närmast till hands ligger här att tänka på en e-runa, om det inte handlar om en lite misslyckad c– eller z-runa. Efter en lucka följer så en runföljd kẹna, där stingningen i de andra runan är något osäker. Sedan följer ytterligare ett litet avstånd och en svagare ristad runa, som skulle kunna uppfattas som en n-runa där bistaven dragits ned till kanten, som en u-runa med lågt ansatt bistav eller som en ofullbordad r-runa. Därefter har inget mer ristats.

Bilden visar kanten av ett hyllplan med en detalj av runristningen.
Den senare delen av ristningen med de sista mer svårtolkade runorna. Foto Magnus Källström (cc-by)

Hur det sista ska tolkas vet jag inte, men kẹna skulle svara mot det forngutniska verbet kenna, som i Gutalagen betyder ’känna, tillvita’, eller också mot substantivet kenna ’undervisning, vetskap’. Detta känns ju som ord som skulle kunna kopplas samman med ett runalfabet och antyder också anledningen till varför runorna står där de står. Här handlar det inte om runmagiska föreställningar, utan om ett sätt att lära ut runorna som skriftsystem. Skulle man kanske våga anta att den ensamma e-runan står för det forngutniska adverbet e ’alltid’ och att den sista runan var avsedd att bli ett r och inleda just ordet rūnir ’runor’? I så fall kan det här finnas åtminstone början till en sorts uppmaning till läsaren.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Senare på dagen stötte jag på ytterligare en oregistrerad runinskrift i en annan kyrka, men det får jag skriva om en annan gång. DS