Publicerat

Serpentinväg till Rödbergsfortet en regnig höstdag.

Vägen upp till Rödbergsfortet. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY).

KRÖNIKA AV VIKTOR LINDBÄCK.
På vägen till Rödbergsfortet i Boden lyckas jag med två felkörningar, där den ena slutar vid regementsgrindarna och den andra på ett skjutfält, innan jag kommer upp på serpentinvägen som kantad av skansar ringlar sig över berget. Det är en lämplig dag för ett besök, i den nollgradiga dimman där bergväggarna dryper av fukt som snart skall frysa till is. Till och med den gigantiska spökschäfer som sägs hemsöka platsen verkar föredra att hålla sig inne i kojan.

Rödbergsfortet började byggas 1901, och är tillsammans med ett större system av bergfort, befästningar och artilleribatterier en del av Bodens fästning; ”Låset i norr”, som likt Kalixlinjen skulle verka avskräckande på, och inte om utan när det kom, fördröja ett anfall österifrån. När den tunga dörren, som kanske håller för en atombomb, stängs är man innesluten i berget. Sådan var också tanken med Rödbergsfortet; att där skulle man kunna klara sig ”en längre period” utan kontakt med världen utanför. Inne i berget finns ett oöverskådligt system av långa, förgrenande korridorer kantade av hemliga rum. I ett av dem finns en tandläkarmottagning. I ett annat en sjukstuga med en diskret lucka att kasta ut de döda kropparna genom. Närvaron av en annan tid, vars konturer jag kan ana, är påtaglig. Fimparna ligger kvar i askkoppen. På väggen sitter gulnade maskinskrivna instruktioner upptejpade med lika gulnad tejp.

En kraftig ståldörr, på vilken det står: "20, RADIORUM, Låst genom fästnsignoff försorg. Nyckeln utlämnas genom denne."
Inne i Rödbergsfortet. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY)
Ett gulnat, maskinskrivet A4-ark från 1981-10-02, som beskriver olika larmsignaler och vilka åtgärder som skall vidtas då man hör dem. Larmsignalerna är: BEREDSKAPSLARM (Atomberedskap/Gasberedskap), FLYGLARM/SÄKERHETSLARM (Högsta atomberedskap), GASLARM, BRANDLARM, UTRYMNING AV FORTET och FARAN ÖVER. Arket är upptejpat med gulnad tejp på en grönaktig betongvägg. Allting är svagt gröntonat av lysrörsljuset.
Inne i Rödbergsfortet. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY)

Att berätta platsens berättelser

Varje plats bär på sina berättelser. Bakom mina egna steg tycker jag mig höra beväringspjäxorna med klack- och tåjärn som i närmare ett århundrade slipat rännor i urbergets trappsteg; innan Försvarsmakten upphandlade sig till de mera mjuksulade kängor som inte ens håller för stillsamt civilt bruk. Platsen i sig är spännande, men det är dess mänskliga berättelser som ger den liv och sammanhang; sätter in den i ett större sammanhang mellan världspolitik och den enskilda människans dagliga liv.

Guiderna är själva grunden för den publika verksamheten vid Rödbergsfortet; de flesta av dem  med ett yrkesliv inom Försvarsmakten, som berättar sin egen historia från den tid då Rödbergsfortet var aktivt. Det finns planer på att förstärka och fördjupa upplevelsen av Rödbergsfortet med hjälp av digital teknik, men än så länge är mänsklig guidning tyngdpunkten i verksamheten, tillsammans med enstaka ljudeffekter och musik som guiden kan aktivera på plats.

Guiderna som berättar sina egna upplevelser blir hela tiden äldre och färre. Snart finns inga guider längre kvar, som kan berätta sina egna berättelser från den tid då Rödbergsfortet var en aktiv försvarsanläggning. Hur bevarar man de personliga berättelserna och den självupplevda kunskapen när de som var med inte längre lever och kan berätta? Det finns inga självklara svar. Jag pratar med Emma Malisa, föreståndare vid Rödbergsfortet, som själv tillhör den yngre, digitala generationen; om all kunskap och alla personliga berättelser som går förlorade med varje guide som faller ifrån. Men hur tar man bäst tillvara berättelserna? Spelar in dem? Hur? Teknik? Filformat? Var förvarar och tillgängliggör man berättelserna? Vad gör de nya guiderna med de gamla berättelserna? Är de ens meningsfulla när de berättas av andra än de ursprungliga sagesmännen?

Nej, vi kommer inte fram till några slutgiltiga svar. Det finns inga heltäckande, slutgiltiga svar på hur det mänskliga berättandet skall dokumenteras, sparas och förmedlas i digitala format. Glappet mellan mänskliga berättelser och digitala gestaltningar finns alltid där. Och jag konstaterar att där nere i bergrummets småmögliga föreläsningssal med stenhårda stolar är en OH-projektor ett bättre hjälpmedel än någon laggande VR-upplevelse; en bättre förmedlingslänk mellan dåtid och nutid på platsens egna villkor, med platsens egen teknik.

Men det är bråttom att dokumentera. Varje dag försvinner de mänskliga berättelser som sätter in platser, föremål och byggnader i sina mänskliga kontexter. Visst är det viktigt att dokumentera byggnader, men det är de mänskliga minnena och berättelserna som ger en byggnad mening och fortsatt liv bortom dess fysiska form. Som arkeolog är man inte bortskämd med livs levande primärkällor, och förstår vikten av att dokumentera dem medan de fortfarande vandrar i Midgård.

I en till synes ändlös korridor djupt nere i berget finns ett 20-tal stolar uppställda framför en en overheadprojektor. Där finns också en filmduk på ett rangligt stativ.
Inne i Rödbergsfortet. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY)

En resursfråga

När min bil tillverkades, fanns fortfarande Sovjetunionen kvar. Att den läcker olja som ett såll är därför ingenting att bry sig om, men när jag i höstregnet finner expansionskärlet tomt på kylarvätska finns desto större anledning att släppa datorn och den digitala sidan av verkligheten. Särskilt som biljetten Nynäshamn-Visby är bokad, och jag har över 100 mil på E4:an framför mig. Ingen verkstad i hela östra Norrbotten har någon ledig tid, och själv letar jag förgäves efter läckage bland slangar och klammer. Varmvattnet från termosen rinner inte rakt igenom, och jag åker därför till Holgers Traktormuseum för att få hjälp av Holger, som har samlat och skruvat i motorfordon ett helt 83-årigt liv, med att lokalisera läckan. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Holgers traktormuseum; De små museerna med den stora bevarandeproblematiken, och kärnan i bevarandeproblematiken är helt uppenbar innan jag ens hunnit öppna huven. Det är berättelsernas bevarande; berättelserna som befolkar platser och ger föremål liv – långt efter det att de fysiska lämningarna brutits ner av antingen tiden själv, eller av mera hastiga och dramatiska händelser, som är problemet.

Holgers Traktormuseum är ett typiskt samlarmuseum; resultatet av en ensam eldsjäls livslånga samlande på både föremål och deras berättelser. Föremålen kan man fotografera och/eller konservera, men vad gör man med de personliga, självupplevda berättelserna? I sitt minne bevarar Holger hela berättelsen om landsbygdens mekanisering, motorisering och digitalisering – från hästar till Internet. Hur kan den berättelsen bli tillgänglig och begriplig i framtiden?

En saker är säker – det funkar inte att skriva ner Holgers berättande. Muntligt berättande faller platt i skriftlig form. Man tappar nyanserna och det organiskt flödande narrativ som är den muntliga berättelsens signum. Samtalet rör sig sömlöst från golvur och skåpsängar till Petsamotrafiken. Det här behöver spelas in. På plats. Men inte för att torka bort på någon hårddisk hos ABF, utan för att komma in i ett samlingsförvaltningssystem där det både långsiktigt bevaras, blir tillgängligt och användbart. Detta är enbart möjligt genom lokal samverkan mellan större och mindre museer; praktisk samverkan, där det finns mänskliga resurser som praktiskt kan genomföra dokumentationen.

Här uppe i höstregnet, med varsel om kommande snöfall, befinner vi oss fjärran från övergripande strategier och program; men det är inte kännedom om digital teknik och dess möjligheter som saknas, utan de mänskliga resurserna för det rent praktiska genomförandet. Här behövs mera kommunikation och praktisk samverkan, mellan större och mindre kulturarvsaktörer. De närmaste åren kommer också frågor kring digitalisering av kulturarv att stå i särskild fokus hos Riksantikvarieämbetet. Återväxten på eldsjälar är dålig, men deras berättelser kommer i digtal form att kunna överleva oss alla.

”Riksantikvarieämbetet förespråkar en storskalig digitalisering av kulturarvet och att alla landets samlingar ska gå att nå med en ingång. Att stödja museerna i detta arbete är en av myndighetens prioriteringar under de kommande åren.” (Läs mer)

Holgers traktormuseum; ett utomhusmuseum med veterantraktorer i bakggrunden, och en liten leksakslastbil av plast i förgrunden.
Holgers traktormuseum, där en ung besökare har lämnat sitt bidrag. Foto: Viktor Lindbäck (CC BY).

 

Viktor Lindbäck är verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet.