På väggarna i de gotländska kyrkorna verkar det ständigt gå att göra nya upptäcker trots att dessa måste ha granskats hur många gånger som helst. Detta erfor jag i augusti i år när jag av en ren tillfällighet fick syn på ett helt runalfabet i Fröjels kyrka som vad jag vet inte tidigare verkar ha observerats (eller åtminstone inte rapporterats).
Samma eftermiddag hade jag förmånen iaktta ytterligare några runor som var nya åtminstone för mig. Detta skedde i Hablingbo kyrka, där jag har varit rätt många gånger genom åren. I tornrummet står nämligen den märkliga runbildstenen G 59, som blandar gamla och nya motiv och som på baksidan har ett skepp som är försett med samma typ av sköldar som Vilhelm Erövrarens män bär på den berömda Bayeuxtapeten. Här finns också den reliefhuggna runstenen G 370, som hittades 1988 på kyrkogården och som är rest till minne av Hailge, som enligt inskriften passande nog hade farit västerut »med vikingar».
Med två så intressanta runmonument på samma plats är det inte så konstigt om man inte ägnar de omgivande väggarna någon större uppmärksamhet. Den stora labyrinten som finns målad västväggen går kanske inte att missa, men de runföljder som förekommer här och var på väggarna i tornrummet är lätta att förbise.
Inskrifterna upptäcktes vid kyrkans restaurering 1956, men granskades av Runverket först 1970 och publicerades av Elisabeth Svärdström i Fornvännen påföljande år. I det preliminära manuset till Gotlands runinskrifter 3 har de fått beteckningarna G 371A-C och G 372A-B. Inskrifterna verkar här mest utgöras av namn. På ett ställe har man läst runföljden roþuisl : ha---, som har antagits innehålla det hittills yngsta belägget på det typiskt gotländska namnet Rōðvīsl (G 371A). På ett annat ställe påträffades namnet Ōlāfr skrivet olaf̣ (G 371B) och på ett tredje iakttogs runorna matt------ som antogs kunna svara mot namnet Mattias (G 371C).
På sydsidan tornbågen lästes runföljden ḅat͡rnot͡r (G 372A), som med sedvanlig försiktighet föreslogs ”möjligen” kunna vara en ”onöjaktig skrivning” för den bekanta bönen Pater noster det vill säga Fader vår på latin. Andra ristningar på samma väggyta bedömdes då inte som runor. Även på västväggen under trojeborgen iakttogs några överkalkade runor som man då inte försökte läsa.
När dessa inskrifter redovisades i det preliminära manuset till Gotlands runinskrifter 3 nämndes ytterligare en runristning på tornbågen med texten iuli--. Redan 2012 gjorde jag ett försök att läsa runorna på västväggen och kom då fram till att det kunde stå: …---a͡ksant-r--ṭ. Eftersom det framför r-runan finns något som kan vara ett punktformigt skiljetecken är det möjligt att sant- ska tolkas som ”sankta” och att r-runan svarar mot begynnelsebokstaven i ett helgonnamn.
Trots att jag har varit i Hablingbo vid flera tillfällen har jag ännu inte sett samtliga runinskrifter i denna kyrka. Vid besöket nu i augusti hade jag dock föresatt mig att försöka göra det. Sedan tidigare visste jag dock att ett par av dem fanns på väggen bakom ett skåp som förvarar ett medeltida textilkors och att dessa förmodligen skulle vara oåtkomliga. Hit hör bland annat den runföljd som har lästs som olaf̣ eller ola-.
Någon skymt av dessa runor skulle det kanske ändå kunna gå att få, eftersom skåpet inte står direkt mot väggen, och när jag med ficklampan lyste in i springan fann jag direkt runorna ola…. Det märkliga var att jag en halvmeter ovanför denna strax fick syn på ytterligare en inskrift med precis samma runor: ola-…. Det finns alltså två inskrifter med namnet Ōlāfr på denna vägg, nästan på ett och samma ställe. Den nedre är den som är registrerad som G 371B. Den andra verkar inte tidigare ha noterats och bör betraktas som ett nyfynd.
Det visade sig dessutom finnas mer att upptäcka. När jag tittade lite närmare på den runföljd som skulle innehålla namnet Rōðvīsl (G 371A) såg jag att det faktiskt står roþu-l-r : han-…s och att namnet rimligtvis ska tolkas som Rōðvaldr. Därmed försvinner tyvärr också det hittills yngsta belägget för Rōðvīsl. I stället får vi ytterligare ett belägg på namnet Rōðvaldr, som sedan tidigare är känt från ett par medeltidsinskrifter på ön (G 119, G 164).
Den största överraskningen bjöd dock ristningarna på tornbågen på. Dessa inskrifter hade jag aldrig sett och eftersom de enligt beskrivningen skulle finnas ”på tornbågens södra vederlagsmur” trodde jag att de kanske var dolda av den trätrappa som leder upp till orgelläktaren. Detta var dock inte fallet, utan de finns precis ovanför vilplanet i höjd med fotknölarna när man går upp för trappan.
Det som förvånade mig mest var att det ovanför det som hade lästs som ḅat͡rnot͡r fanns en ristning som inte alls hade nämnts i de tidigare beskrivningarna, nämligen ett fyrfotat hundliknande fabeldjur. Det sträcker fram sin ena tass och pekar på tre runor inte heller har nämnts tidigare och där det helt tydligt står les. Dessutom finns i den över bistaven till b-runan en tydlig stingning som gör den till en p-runa. Hela runföljden blir alltså: les pat͡rnot͡r det vill säga ”Läs Pater noster!”
Också i den runföljd som hade uppfattats som iuli-- fanns det fler detaljer även om de var svåra att reda. En tanke som slog mig då var att det kanske kunde stå iulọta, vilket ju skulle kunna återge en motsvarighet till fornsvenskans iula otta, men att påstå detta i ett K-blogginlägg publicerat vid en tid som denna känns ju lite som önsketänkande. Detta måste jag nog titta på en gång till innan jag ens vågar tro på det själv. Den fjärde runan liknar dessutom mest en a-runa med en högt ansatt bistav, något som samtidigt inte utesluter att det ändå kan handla om något som har med julen att göra.
Den enda ristning som jag inte lyckades få korn på är den som hade lästs matt------ och tolkats som en återgivning av namnet Mattias. Dessa runor måste finnas dolda bakom skåpet. Enligt fotografierna ska de inledas med en gotländsk m-runa det vill säga en m-runa som enbart har bistav till vänster och därför ser ut som en bakvänd k-runa. Betraktar man inskriften som den ser ut på fotografiet från 1970 (se nedan) är det lite svårt att tänka sig att de följande runorna skulle ha motsvarat de teckenformer som behövs för att det ska stå Mattias.
Samtidigt är det något bekant över dessa runor. När jag i somras skrev om putsristningarna i Källa ödekyrka på Öland, undlät jag att särskilt nämna en av de ristningar som jag hade sett där. Att döma av det som återstår i dag kan denna runföljd läsas som matt--… med en m-runa av samma typ, men det är också möjligt att runorna är spegelvända och ska läsas i motsatt riktning, varvid inskriften i stället blir …llnk, vilket man tyvärr inte blir så mycket klokare av. På ett fotografi som Ragnhild Boström tog av samma väggyta vid renoveringen 1960–61 (ATA) framgår också att det då fanns ytterligare runor bevarade och teckenföljden blir påfallande lik den i Hablingbo kyrka. Kanske återger de en och samma text, men hur den ska tolkas återstår att fundera ut – om det nu ens är möjligt.
De som klottrade runor i dörrsmygen i Källa kanske inte bara var ölänningar utan även ditresta gotlänningar. Den oväntade formen på o-runan med dubbelsidiga bistavar i Källa kyrka skulle då också få sin naturliga förklaring.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Vän av ordning undrar naturligtvis hur det kan komma sig att det går att upptäcka okända runinskrifter på en kyrkvägg, när så skickliga och erfarna runologer som Elisabeth Svärdström och Helmer Gustavson har varit där och granskat dem redan 1970. Förklaringen är att kyrkan genomgick en inre renovering 2005–06 och att man då säkert både har rengjort väggarna och tagit bort yngre putslager som kan ha täckt delar av ristningarna. DS.
PPS. (På annandagens morgon) När jag tittar igen på Ragnhild Boströms fotografi från Källa gamla kyrka undrar jag om det inte här kan ha stått matteu[s] och att det handlar om namnet på en av evangelisterna. I så fall faller kanske parallellen med Hablingbo, men denna inskrift måste ändå på grund av formen på den antagna m-runan ha gjorts av en gotlänning. DS.
