Jag brukar ofta hävda att varje gång man ser en runsten för första gången så upptäcker man något nytt. Sällan har jag dock blivit så överraskad som vid runstenen vid Mörlunda kyrka för några veckor sedan. På den svartvita planschen i Smålands runinskrifter ser ristningen inte särskilt imponerande ut, men i verkligheten och i rätt belysning avslöjades tidigare osedda detaljer.
I mitt förra K-blogginlägg skrev jag några rader från en forskningsresa ned till Öland och tillbaka. Syftet med denna lite hastigt påkomna utflykt strax före semestern var att jag ville försöka infria några sedan länge avgivna löften om undersökning och uppmålning av ett antal runstenar. Till dessa hörde Sinnerstadsstenen (Sm 152), som står rest vid Mörlunda kyrka i Småland och som nyligen har varit föremål för konservatorsinsatser
Just denna sten hade tidigare intresserat mig för på grund av det kors som finns på den. I sitt enkla utförande påminner det nämligen om det kors som finns på den senaste fullständiga runsten som har hittats i Sverige, nämligen den som hösten 2020 kom i dagen vid Hellerö i Västra Ed utanför Västervik.
Jag hade förmånen att undersöka denna sten strax efter upptäckten och målade upp den ett år senare. Därefter har den blivit rest, men jag har inte tidigare haft möjlighet att besöka den. Ett stopp vid denna sten fanns därför med på schemat under nedfärden. Här hade jag tur med både vädret och tidpunkten för besöket som råkade infalla strax före lunch med solen i söder. Stenen har fått en utmärkt placering nedanför gården, där den både kan upplevas och studeras och där det är lätt att stanna med bil. En lika stor som informativ skylt finns också uppsatt för den intresserade.
Det är annars ganska sparsmakat med runstenar i fastlandsdelen av Kalmar län. En koncentration med fyra runstenar finns visserligen just i Västra Ed, men sedan är det helt tomt längs kusten ända ned till Ryssby strax norr om Kalmar. Några stenar finns sedan i Möre söder om staden, men annars rör det sig om enstaka förekomster som likt ett mycket glest pärlband följer Emåns lopp uppströms mot nordväst och sedan viker av upp mot Vimmerby. När två runstenar i denna del av Småland och bär kors av liknande typ så vill man ju gärna se ett samband.
Sinnerstadsstenen står som nämnts i dag vid Mörlunda kyrka, men den ursprungliga platsen ligger nästan två kilometer längre norrut. De äldsta uppgifterna finns hos J. H. Wallman som uppger att den fanns på ”Sinnerstad mader i Mörlunda”. Wallman tycks ha varit den ende i äldre tid som har upptecknat inskriften, vilket sannolikt har skett någon gång på 1820-talet. Stenen var då fullständigare än i dag, men uppenbarligen inte ens då komplett. Senare har den blivit sönderslagen i flera stycken. År 1927 fördes de två fragment som då gick att återfinna till kyrkan och på 1930-talet lyckades Runverkets medarbetare Ragnar Kinander och Björn Helmfrid vid olika tillfällen spåra upp ytterligare ett par fragment som också flyttades dit. Först sattes stenen upp med krampor på kyrkans vägg, men 1966 restes den på kyrkogården och då fick man fylla ut de saknade delarna med armerad betong. Stenen är förvånansvärt stor och mäter i rekonstruerat skick 2,06 × 1,35 m. Samtidigt är den bara 10 cm tjock, vilket förklarar hur den så lätt har kunnat slås i bitar.
Även vid detta besök hade jag tur med tidpunkten för min undersökning, som råkade infalla efter lunch. Stenen står intill den västra väggen av kyrkans kor och efter ett tag fick jag ett utmärkt släpljus över stenytan. Ristningslinjerna är breda och relativt djupa och hade ingen som helst likhet med huggningstekniken på Helleröstenen, som jag hade sett i början av veckan. Även runformerna var helt annorlunda.
Den största överraskningen bjöd dock korset på. Det hade inte alls den enkla form som på planschen i Smålands runinskrifter, utan är ristat med dubbla konturlinjer, något som jag först blev varse när solstrålarna började falla in över stenytan. Exakt hur det är utformat kring korsmitten lyckades jag inte bestämma, men hoppas kunna återvända vid något tillfälle och titta på detta igen. Någon direkt motsvarighet till detta kors tror jag inte finns sedan tidigare. Enligt Samnordisk runtextdatabas ska dubbel konturlinje inte förekomma i mer än 25 av runstenskorsen och inget av dessa är vad jag har kunnat finna utformat exakt som på stenen i Mörlunda.
Det kan verka märkligt att ingen har sett dessa detaljer förut, men som bekant är man inom runologin aldrig först med en upptäckt. När jag senare tittade lite närmare på det bildmaterial som finns i ATA, såg jag att Björn Helmfrid på ett av sina fotografier från 1937 hade antytt den dubbla konturlinjen i en av korsarmarna.
Även i runskriften kunde jag göra en del nya iakttagelser. I det inledande namnet finns spår av den nedre delen av en stav före f och det ska alltså läsas …-fi. Före denna runa kan det av skadorna att döma bara ha funnits plats för ytterligare en runa, vilket gör det troligt att namnet antingen har varit [Bō]fi ”Bove” eller [Tō]fi ”Tove”. Det förra namnet är tidigare känt från tre småländska runinskrifter, varav en har funnits i den inte alltför avlägsna Högsby kyrka (Sm 153). Namnet uppträder också flera gånger på Öland. Detta borde ju tala för att det är detta namn som har funnits på stenen i Mörlunda. Mansnamnet Tōfi finns bara på en småländsk runsten (Sm 64), men det uppträder även i småländska ortnamn som exempelvis Tovared. Namnet finns även på några östgötska runstenar, vilket gör att man även måste räkna med detta alternativ. Inte heller här kan jag påstå att jag är först. I en tidningsnotis i Oskarshamns tidning den 8 juli 1936 har nämligen Helmfrid tolkat det inledande namnet på Sinnerstadsstenen som just ”Bove”.
Ett tolkningsproblem av annan art bjuder den avslutande runföljden ikir på. I Smålands runinskrifter har Ragnar Kinander uppfattat detta som en form av kvinnonamnet Ingigærðr och översatt det med det nusvenska ”Inger”. Egentligen motsvarar skrivningen ikir ganska exakt denna nuvenska form, som ju är en utveckling av just Ingegärd, men den verkar inte förekomma i källorna förrän först på 1500-talet. Innan hade sett stenen i verkligheten tänkte jag att det kanske fanns en lakun efter r och att namnet ursprungligen hade varit ikir[iþr], alltså en form av namnet Ingifrīðr. Vad jag kunde se på plats har inget försvunnit efter runan r och inskriften måste ha slutat med denna runa. Bättre är då Patrik Larssons förslag från 2002 att ikir återger ett mansnamn Ǣgiʀ, som både finns på runstenar och i svenska och danska medeltidskällor.
Min slutliga läsning av Sinnerstadsstenen blev denna (med det inom hakparentes hämtat från Wallman):
…-fi · karþ… [-- × afti × hk]rulf · faþur · si[n uk asr ×] uk · ikir
[Bō]fi (el. [Tō]fi) gærð[i … æfti(ʀ) Hær(i)ulf, faður sinn, ok Ass(u)rr(?) ok Ǣgiʀ.
”Bove (el. Tove) gjorde … efter Härjulv, sin fader, och Assur(?) och Äger.”
De två sista namnen anger troligen personer som har deltagit i resandet av minnesmärket. Det ligger då närmast till hands att uppfatta Wallmans asr som fel för asur än som felläst för asu, som också har föreslagits. Det senare måste i så fall återge en objektsform av kvinnonamnet Åsa, men då skulle de tillagda namnen få olika kasus, vilket verkar mindre troligt.
Även om ristningen nu är uppmålad så är konserveringsarbetet på stenen inte avslutat. Det återstår ännu partier där den gamla cementen har fallit bort, vilket kommer att åtgärdas framöver. Önskedrömmen vore givetvis att något av de ännu försvunna fragmenten kunde komma till rätta och kanske lösa de återstående tolkningsproblemen. Dessa stenar finns givetvis inte vid kyrkan, utan det är vid Sinnerstad som man ska leta.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
PS. Som synes blev det inget om huvudmålet för resan denna gång heller, men jag kanske återkommer om det längre fram. DS.
