K-podd 11 SPECIAL: Vad är kulturarv? samtal med statssekreterare Per Olsson Fridh

”För mig är kulturarvet lika mycket kikaren som det är backspegeln.”
/ Per Olsson Fridh.

I K-podd SPECIAL ställer vi oss frågan ”Vad är kulturarv?” och hur kan det användas, bevaras och utvecklas? Bland annat.

I detta avsnitt samtalar vi med statssekreteraren på Kulturdepartementet Per Ohlsson Fridh. Mot slutet av året ska kulturdepartementet lämna in en kulturarvsproposition. Vad kommer den att innehålla?

Nästa avsnitt kommer nästa fredag, 22 juli.

Transkribering av hela avsnittet

HH = Helena Håkansson, programledare
POF = Per Olsson Fridh

HH: K-podd är ju riksantikvarieämbetets podd där vi brukar nörda ner oss i härliga ämnen som har en förankring i kulturarvet på olika sätt. Oftast är det medarbetare på myndigheten som är med. Men nu lyssnar du på K-podd special. Det är, eller det kommer att bli en handfull podd-avsnitt där vi samtalar med andra spännande och kloka människor för att lyfta frågor kring vad kulturarv är, om hur kulturarvet kan användas, bevaras och utvecklas.

Och hur det är att jobba med kulturarv, bland annat. Vi börjar serien med ett samtal med statssekreteraren på kulturdepartementet Per Olsson Fridh. För mot slutet av året ska ju kulturdepartementet lämna in en kulturarvsproposition, och här i K-podd special tänkte vi kolla med Per Olsson Fridh om han kan avslöja liiite av innehållet, även om skrivandet av propositionen fortfarande är under arbete. Men vi börjar med att kolla vem han är, vad han gör och vad kulturarv är för honom.

HH:         Välkommen till K-podd special Per Olsson Fridh.

POF :          Tack så mycket.

HH:       Det är roligt att ha dig här.

POF :          Jätteroligt att få vara med.

HH:       Du är MFF:are har jag förstått.

POF :          Ja det stämmer.

HH:       Kan man säga det högt eller?

POF :          Ja jag säger det hela tiden.

HH:       Ja då så.

POF :          Nej men precis, rent fotbollsmässigt så är hjärtat himmelsblått.

HH:       Mmm… och det känns bra just nu förstår jag?

POF :          Ja men det är klart. Det är sommaruppehåll i Allsvenskan, man ligger på topp.

HH:       Men det ser ut som att vi tar hem alltihopa. Jag säger vi… (skratt).

POF :          Ja det är ett vi där ja. Det ser ut som att vi tar hem det, men det vet man ju aldrig.

HH:       Nej.

POF :          Det har bara gått halva tiden men vi är halvvägs igenom mandatperioden också och politiskt så ser det också ut som att vi ska ta hem det brukar jag säga.

HH:       Mhm…

POF :          Man vet aldrig. Äh, det var ingen bra liknelse.

HH:       (Skratt).

POF :          Men jag har ju stora förhoppningar, både på politiken och Allsvenskan (skratt).

HH:       Du, vem är du?

POF :          Ja nej men jag är ju Per, och är ju nyss fyllda 35, uppväxt i Skåne i Lomma kommun, och sociolog är min utbildningsbakgrund. Läst sociologi och mänskliga rättigheter i Lund och Malmö. Och sen blev jag… jag är ju en föreningsmänniska, har varit aktiv i – nej men elevråd och olika typer av föreningar genom livet. Och sen så bestämde jag mig någonstans för att försöka se vad det här med politik var för något. Om det var något som kunde passa mig kanske?

HH:       Hur gammal var du då?

POF :          Då var jag 24 kanske? Något sånt där. Så blev jag aktiv i Miljöpartiet, då gjorde jag en ganska grundlig research faktiskt om vad jag hade själv för typ av värderingar, vad var viktigt för mig och mitt sätt att se på världen? Och så letade jag upp det partiet som jag tyckte stämde överens och knackade på Miljöpartiets lokaler i Malmö och frågade – finns det någon plats här för mig? Och det fanns det ju. Men sen så lämnade jag Malmö, jag flyttade till Colombia ett halvår och kom ju bort då från det här engagemanget. Och sen när jag flyttade hem så flyttade jag till Stockholm för att börja jobba på LSU, Sveriges ungdomsorganisation, och då tog jag upp mitt politiska engagemang också vid sidan av det i Stockholmsavdelningen av Miljöpartiet. Och där har jag varit aktiv sen dess, suttit i lokala utbildningsnämnden och kommunfullmäktige och sådär. Och sen blev jag invald som riksdagsledamot i valet 2014. Var med och var riksdagsledamot i två veckor.

HH:       Oj!

POF :          Sen ringde Alice Bah Kunhke och undrade om inte jag ville komma över strömmen och bli statssekreterare.

HH:       Över strömmen? Ja just det, du menar rent fysiskt strömmen i Stockholm?

POF :          Ja precis, den strömmen, exakt. Man kliver över bron ja.

HH:       Jag förstår, ja, då vet jag vad det är för ström.

POF :          Ja precis, och kom in på kulturdepartementet som statssekreterare till henne, och det tackar man ju såklart ja till.

HH:       Det gör man sådär på en gång och tycker att…?

POF :          Ja det gör man. Man börjar dagen efter sen, och ja nu har jag varit där i lite mer än ett och ett halvt år.

HH:       Vad innebär ditt jobb?

POF :          Ja det är ju en jättebra fråga, och jag tror att det innebär olika saker om man är på olika, alltså beroende på vilken minister man har, vilka frågor man har i portföljen och så. Mitt jobb innebär väldigt mycket att jag är ju, ja men först är man ju högsta chefstjänsteman på departementet, så att jämte rätts- och expeditionschefen, som är den högste opolitiske tjänstemannen, så leder man ju departementet då, är chefer i ledningsgruppen och fattar beslut och verksamhetsplaner och budgetar och sånt då. Men man är ju också politisk chef, underställd ministern då, så att man är ju den som ser till att regeringens beslut och ministerns ord också kan överföras i konkreta handlingar och konkreta projekt eller initiativ eller i politik helt enkelt. Och sen brukar jag säga att en tredjedel i mitt jobb är också att jag är någonstans kulturministerns chefsförhandlare. Så det innebär ju att man förhandlar mot andra partier, och man är ju i ständig förhandling med andra departement om hur olika frågor ska ta form och vart man ska ta vägen. Så att dels så är man chef för organisationen på departementet, man är politiskt ansvarig för den politiska strategin och arbetet så. Och sen är man då också den som förhandlar.

HH:       Har du någon ledarskapsförebild?

POF :          GPS-mätaren.

HH:       Mycket intressant. Vad menar du då?

POF :          Jo men GPS-mätaren är ju en fantastisk uppfinning.

HH:       Ja.

POF :          Alltså vart man än befinner sig så kan man liksom få reda på var man är, och man kan få pekat ut var man ska. Och sen får man ett antal rutter. Du får den snabbaste vägen, du får den kortaste vägen och sådär. Och så kan man börja jobba sig mot sitt mål. Men sen ibland är det så att GPS: n inte riktigt är uppdaterad. Det dyker upp ett väghinder, det är kö eller liksom något sånt där. Då måste man ta en annan tur än den man hade tänkt sig. Och då letar GPS: n bara upp en ny rutt – jaha nu svängde du vänster. Det var inte meningen. Eller nu fick du svänga höger, det var inte meningen men härifrån kan du köra såhär för att komma fram. Och så försöker jag tänka kring mitt ledarskap.

HH:       Men då måste man ju ändå veta vart man ska.

POF :          Japp, det måste man. Det gäller att veta och ha en kompass som talar om i vilken riktning man ska. Och man måste ha en bild av hur det ser ut där man ska komma fram till. Och sen får man helt enkelt hela tiden laga efter läge. Gå steg för steg, bit för bit och inte hålla på att stånga sig blodig mot alla hinder, utan då får man svänga runtom och hitta nya vägar. Man har det politiska landskapet man har, man har det politiska partiet man har, man har den oppositionen man har, och man har den regeringspartnern man har, och man har de anställda man har. Det finns ju där, och det kan man inte bara bortse ifrån utan det gäller ju att ta den väg framåt som man kan få. Och där tycker jag GPS: n funkar, så det brukar jag säga att jag försöker vara en GPS-ledare.

HH:       Vad är det svåraste med ditt jobb?

POF :          Att koppla av. Det finns ju alltid någon därute som behöver politiken. Och då är det väldigt lätt att man maler det i huvudet ständigt. Det finns en grupp som är mer utsatt än någon annan för rasism eller hat på olika sätt, eller medieföretag som inte får ihop det. Dagstidningar som behöver läggas ner. Vi har minoriteter i Sverige som inte har rätt till sitt språk på det sättet de borde. Vi har kulturaktörer som sliter för att få upp liksom scenkonsten och få biblioteket att hålla öppet, eller sådär va. Och de behöver politiken. Och vi har ansvaret att se till att de har förutsättningar att göra det de ska och få sina rättigheter tillgodosedda, och det är klart att det är ju svårt att koppla av då, för det är ett arbete som aldrig blir färdigt. Så att ibland när man går hem på fredagen och man tänker – nu ska jag ha en härlig helg med familjen och jag har en son som är fyra, som man såklart bara vill ägna all sin tid åt, så ibland så maler det ändå någonting därbak i huvudet. Det är det svåraste.

HH:       Det ligger väl någonstans i din tjänsts natur också. Var det klart och tydligt när du sa ja till tjänsten?

POF :          Det var nog ganska klart, men jag sa bara, det där samtalet jag hade med kulturministern, det var efter två veckor i riksdagen när hon frågade om inte jag vill komma över strömmen och bli hennes statssekreterare? Jag sa att – det kan jag göra, men jag har bara ett villkor, och det är att jag… eller jag kommer aldrig låta det här jobbet gå ut över min familj liksom. Det är det enda jag vill säga. Och så länge det inte gör det kommer jag att ge dig precis allt jag har. Då får du hela mig på köpet. Men det kommer jag aldrig att kompromissa med. Och då tror jag att Alice sa – det var väl det jag visste, och det var väl därför du får frågan. Så att det är väl bra, vi har en bra överenskommelse om det.

HH:       Har du lyckats hålla det då?

POF :          Ganska bra. Jag hämtar och lämnar på dagis och sådär, tar min halva av det, och min halva av vabben, och allt det som ska göras. Sen är det ju annat som ryker. Man kanske inte lika ofta träffar sina vänner på vardagkväll som man vill och man har väl kanske familj kvar i Skåne som gärna hade sett att man hälsade på lite oftare och sådär. Men det finns en tid för det också förhoppningsvis.

HH:       Vad är den vanligaste frågan du får i din tjänst som statssekreterare på kulturdepartementet?

POF :          Kommer det mer pengar? Det är ju så, verksamheterna ute i landet på kultursidan är ju, alltså man häpnar ju, man blir ju otroligt imponerad över hur grupper, institutioner verkligen lyckas tänja på sin verksamhet för att få ut det allra mesta från alla kronor man har. Och man vet ju att det inte är mycket pengar till, men bara med en liten slant extra så hade de här verksamheterna kunnat bli verkligen, man hade kunnat ta vara på så mycket potential va. Fler hade kunnat engagera sig och få prova på att spela instrument, eller vad det nu kan vara? Flera barn hade fått möjlighet att lära sig läsa ordentligt och så. Så det är klart att det finns ett behov av pengar till det. Det är ju det, resurser är ju en viktig infrastruktur för att fler ska få möjlighet att få tillgång till kultur. Och vi ska få landet att få hålla ihop lite bättre. Så den frågan är väl den mest återkommande. Men ganska, och sen vet ju alla att det kan man ju inte riktigt svara på och sådär därför att det är ju en del av budgetprocessen, och regeringen bestämmer ju sig och berättar om budgeten när den är klar och så. Så ganska snabbt pratar man ju om andra förutsättningar och jag tycker att vi har lyckats prata ganska mycket om kulturens roll i samhällsbygget. Att vi får återkomma igen till hur viktigt det är för, alltså hur viktigt kulturen är för oss som individer och för oss som ett samhälle, och det tycker jag är roligt när vi ser att kulturen är viktig. Det är inte liksom socker på grädden utan det är ett fundament som gör att landet håller ihop.

HH:       Vi ska glida över från kultur till kulturarv och definiera det begreppet lite tänker jag.

POF :          Just det.

HH:       I den här lilla serien Kpodd special så ställer jag frågan till alla, en fråga som kan vara svår, men det finns de som uppfattar den som enkel, men svaren blir alltid olika. Och frågan är – vad är kulturarv?

POF :          Ja jag har gått och tänkt på den där frågan sen vi gjorde upp att vi skulle pratas vid på det här sättet, och liksom inte bestämt mig för något svar.

HH:       Hmm, så den kommer spontant nu?

POF :          Ja den kommer nog ändå spontant så. Och det finns ju vissa delar i det här, alltså om man delar upp den här frågan lite på olika saker. För för mig är kulturarv på ett sätt är det liksom de spår och minnen som tidigare generationer har lämnat efter sig. Men för att de ska bli kulturarv så krävs det också att vi värderar dem och använder oss av dem. Så det finns ju någon form av liksom brukandeperspektiv också i det här. Alltså det är spår och minnen som tidigare generationer har lämnat efter sig som vi behöver för att vi ska förstå vem vi är. Och för att vi ska veta vart vi ska ställa in GPS: n för framtiden. Så där någonstans är kulturarvet. För mig är det liksom lika mycket kikaren så att säga som det är backspegeln. Det är därför jag tycker att det är så himla spännande begrepp, eller ett väldigt spännande politikområde kan man säga för att människor är ganska vilsna upplever jag.

HH:       På vilket sätt? Hur upplever du det?

POF :          Ja Sverige just nu är, har varit en tid… jag menar Europa är väl ett, ja men hela västvärlden liksom, är polariserat. Alltså grupper som skiljer sig åt i värderingar och levnadssätt och så. Glider längre ifrån varandra, acceptansen, eller toleransen för den andre minskar. Vi blir ängsliga. Vem är vi egentligen och i globaliseringen som också innebär en globalisering, inte bara varor och tjänster och pengar och sådär, utan också värderingar och yttringar och bakgrunder och ursprung – så ställs det nya frågor kring vem är jag? Och var kommer jag ifrån? Och får jag plats här? Och på vems villkor får jag ta plats? Och finns det en sån som jag också i framtiden? Och sådär. Det är tycker jag frågeställningar som präglar väldigt mycket av vår samtid. Och tror jag att kulturarvet och kulturarvspolitiken kan vara ett sätt att få svar på de frågorna. När vi öppnar upp denna ask som historien kan vara liksom, så ser vi ju att globalisering inte är något nytt. Att relationer mellan människor alltid har funnits där över kulturgränserna och nationsgränserna, och generationsgränserna. Och att det är helt naturligt att man har många identiteter. Sen har det kanske funnits en politik i 100 år som har gått ut på att du ska ha en identitet och människor har en plats och där ska de vara och sådär. Och det har ju visat sig att det funkar ju inte längre, utan här måste vi ju ha en politik som gör att du och jag får plats på våra egna villkor i samhället, eller på lika villkor i samhället i alla fall oavsett hur vi väl definierar oss. Och oavsett vad i vår historia som vi vill lyfta fram och göra till vår identitet.

HH:       Vad menar du med olika identiteter? Bara för att klargöra, vad är olika identiteter? På vilket sätt?

POF :          Nej men man kan ju. Ja du och jag är MFF: are, det är en identitet. Men, och kanske skåningar. Och svenskar kanske? Och européer och om man vill så, världsmedborgare kanske? Men jag är också Miljöpartist, och du är kanske punkare? Det vet inte jag. Men sådär, och då är det olika saker. Och sen har vi vår sexuella identitet och vår könsidentitet som lägger ytterligare ett lager på det och så. Och idag så är ju, tittar man i vilket svensk klassrum som helst så går det barn i skolan, eller elever där en förälder är född i ett helt annat land och pratar ett språk. Och den andra föräldern är född i ett tredje land och pratar ett annat språk och sådär. Och då har vi plötsligt multipla liksom etniska tillhörigheter, nationella tillhörigheter, kulturella tillhörigheter. Och det går inte längre att definiera personer som det ena eller det andra. Utan vi är ju allting på en och samma gång. Och vi har ju samma rätt att få vår historia synliggjord. Vi har samma rätt att få vår framtid säkrad och tryggad. Och vi har samma rätt att ta plats här och nu. Och ingen kan peka på dig eller mig och säga – det är sån som du är. Utan det ska vi själva få lov att definiera. Och det måste vara naturligt. Och i det berättande. Alltså vi börjar på berättelser allihop och de vävs samman. De är helt sammanvävda. Och ibland så ser vi inte det för vi har sorterat bort berättelser som är lite jobbiga, som inte passar in, och det måste vara slut på det nu. Nu måste berättelser få komma fram och vi måste se att den stora historien, den är ett resultat av alla de här pågående berättelserna samtidigt.

HH:       Har vi börjat prata om kulturarvspropositionen redan nu? Är det det du pratar… (skratt)…

POF :          Nej nu pratar vi mer om, vi pratar ju om vad kulturarvet är och jag kanske pratar lite om varför det är viktigt att prata om det.

HH:       Ja men det känns som det kanske… för det du säger nu låter ju som någonting som kommer in i kultarvspropositionen.

POF :          Ja men det låter ju som ett politiskt projekt.

HH:       Ja det låter det ju som.

POF :          Och det är det ju också. Men det är ett politiskt projekt på det sättet att vi också, kulturministern har liksom bestämt att vi behöver göra ett omtag i kulturarvspolitiken för att få en politik som svarar upp mot det här behovet vi har i samhället kring de här berättelserna och få dem sammanvävda och synliggjorda och erkända. Och sättet som regeringen kan presentera ny politik på, ett av de sätten är propositionen. Och en proposition innehåller ju, det är ett förslag som regeringen lägger till riksdagen och innehåller ju förslag då som riksdagen behöver ta ställning till. Men det kan också tillsammans med de förslagen innehålla politiska visioner eller handlingsplaner och strategier och så. Så vi jobbar nu med en väldigt bred kulturarvsproposition som ska ge det här kulturarvspolitiska anslaget. Men som också ska omhänderta ett antal av de konkreta förslag som har ställts till regeringen från olika utredningar och myndigheter sen tidigare. Vi har ju en museiutredning som precis har lämnat ifrån sig sitt slutbetänkande. Det har varit på remiss, och där har vi en massa olika förslag. De håller vi på att analyserar nu på departementet.

HH:       När du säger vi, vilka är det?

POF :          Vi då är det kulturdepartementet.

HH:       Mmm, men hur många är det som jobbar med kulturarvspropositionen idag liksom? Nu är det semestertider kanske men…?

POF :          Ja kanske inte, alla jobbar inte heltid med det. Men jag skulle säga att vi kanske är en åtta, tio personer som är involverade i olika delar av den här propositionen. Det kanske är till och med några fler. För sen är det alltid folk som ska granska. Nej men rättssakkunniga ska titta på lagdelarna och sådär. Så det är rätt mycket folk som är involverade i ett sånt arbete faktiskt. Men det grundar sig i utredningar och jag menar, riksantikvarieämbetet har ju kommit med olika förslag om visioner och nya sätt att ta sig an frågor, och historiska museet har tillsammans med världskulturmuseerna och sametinget fått titta på ett uppdrag kring hur man behöver hantera mänskliga kvarlevor och så. Det finns ju många delar i det här. Vi har hela världsarvsfrågorna. Så vi ska försöka komma framåt på många håll samtidigt här i den här propositionen. Men jag tror det viktigaste här är det politiska anslaget. För mig är det det, att vi lämnar bakom oss en politisk syn att kulturarvet är något beständigt, något fast, något som inte rör på sig. Och som tvingar in människor i fasta identiteter eller definitioner. Och att vi går mot en kulturarvspolitik som tas sin utgångspunkt i att kulturarvet är något som skapas av oss gemensamt. Det är ständig rörelse, alltså att vi människor har både rötter och fötter – som det var någon som sa. Och kulturarvet måste kunna spegla  båda de här sakerna. Historiska museet i Stockholm, i deras basutställning så finns det ett citat på väggen som är – om du inte känner till att du har en historia så är det svårt att tror att du har en framtid. Och då har vi ju faktiskt, om man tittar tillbaka, väldigt många människor vars historia är helt osynliggjord. Och den behöver synas och komma fram och bli ihopvävd med våra andra berättelser, så att vi får en lite bredare och riktig liksom, ja bild av vem vi är. Och då tror jag också att vi klarar av att bygga en framtid där fler får ta plats.

HH:       Kommer då kulturarvspropositionen att ge förslag på hur man gör det möjligt? Hur konkret kommer propositionen att vara tror du?

POF :          Det är för tidigt att säga exakt hur konkret man kan bli i olika delar. Men även här är det ju viktigt att inte politiken kliver över in i kulturarvssektorns uppdrag och uppgift. Alltså kulturarvssektorn är full av välutbildade experter som jobbar på bibliotek, på museum, i arkiven, på myndigheterna och vi i politiken ska aldrig göra deras jobb. Och vi får inte heller politiskt nu göra om det misstaget som vi upplever att politiker har gjort förut. Så när man har grundat kanske kulturarvsinstitutionerna för väldigt länge sedan så har man gjort det för att man behövda skapa en mer sammanhållen nation och en bild av nationen där människor skulle vara på ett visst sätt. För att man trodde att det var det samhället behövde då. Nu ser vi att samhället behöver något annat men vi kan ju inte svara på det med att göra likadant fast tvärtom, utan här blir det ju viktigt att ge ramverk, förutsättningar, struktur och riktning kring vilka samhällsutmaningar vi ser, som vi tror att kulturarvet bland annat kan hjälpa oss att svara på. Men det behöver ju fångas upp och omsättas sen i praktik av institutionerna, av civila samhället och folkrörelserna som jobbar med kulturarvet. Det får inte vara, det är inte den rollen vi har som politiker. Och det där är ju en balansgång men jag menar, att armlängds avstånd gäller ju också här.

HH:       Många frågar när den kommer.

POF :          Ja.

HH:       Kan man säga det?

POF :          Ja men det kan man säga – den kommer ju i år… (skratt)…

HH:       Förlåt fnissningen… (skratt).

POF :          Nej men den kommer i år. Men från början sa vi november och det är möjligt att vi fortfarande hinner det. Men den kommer innan jul. Och då kommer den, eftersom den kommer innehålla också förslag på lagändringar i vissa delar, så kommer det först bli beslut om något man kallar för lagrådsremiss. Det vill säga att man skickar delar av produkten till lagrådet som är experter på hur lagstiftning får ser ut i Sverige. Och sen så efter det, när man har fått tillbaka ett svar från lagrådet så kan man då ge ut propositionen. Och då, det beror ju på hur mycket, alltså hur lång tid det förfarandet tar. Men då kanske proppen kommer i januari. Men jag menar, då är ju allting ute så att säga så att om man med frågan – när kommer den? Egentligen menar – när får vi reda på vad som står i den? Då är det innan årsskiftet, innan jul och helgerna.

HH:       För många av de som är idag aktiva och arbetar inom kulturarvsområdet på något sätt, frågan är – jag vet ju att ni arbetar med det här under hösten så du kan inte sitta och säga exakt vad som kommer ingå här nu.

POF :          Nej.

HH:       Men tror du att det kommer att bli en omvälvande upplevelser för dem som kommer att läsa propositionen?

POF :          Det hoppas jag. Jag hoppas att vi kommer att klara av att utmana kulturarvssektorn och kulturarvssverige. Och att man vill anta den utmaningen. Och sen tror jag också att man kommer kanske i de mer konkreta delarna ibland inte hålla med, tycka olika och bli upprörd över det. Så att vi får också ett samtal och en debatt. Men jag tror framför allt att man kommer, om man jobbar med kulturarvsfrågor dagligen, så tror jag att man kommer att tycka det är skönt att politiken äntligen formulerar att man vill någonting på det här området. Och jag ser ju att institutioner runtom i Sverige, regionmuseer eller länsmuseer och bibliotek och andra minnesinstitutioner har jobbat länge med det här inkluderande perspektivet. Och man undrar lite var politiken är. Och nu tror jag att man kommer att få en känsla av att politiken är med på banan. Och kan vi dessutom i det läget utmana lite till så tror jag att vi… då är jag jättenöjd.

HH:       Vad är den största utmaningarna med det här arbetet med kulturarvspropositionen?

POF :          Att avgränsa sig. Man skulle kunna skriva – vi skämtar ibland kulturdepartementet om att vi ska ge ut en proposition i tolv band. Ehm, men det ska vi ju såklart inte. Men att hålla sig kortfattad ändå, att avgränsa sig, att inte prata om precis allt man kan prata om. Och så hålla sig till det som är politikens uppgift här. Det går ju att göra utvikningar åt alla håll här. Vi började skriva på ett historiskt kapitel där man ser hur kulturarvsbegreppet har utvecklats under 400 år. Det kan ju bli hur långt som helst (skratt), så det gäller ju nu att hålla sig kort och koncis och ha fokus på det som är viktigt.

HH:       Och vem ska läsa den då? Vem ska kunna ta till sig propositionen?

POF :          Ja men i lite olika delar så tror jag propositionen som propositionsprodukt ska ju läsas av riksdagsledamöterna, så den är ju skriven till lagstiftarna. Och sen är det ju ändå så att innehållet och resonemanget i propen måste ju läsas av institutionerna som sen ska omsätta den här propositionen i verksamheten. Och då har vi ju då de statliga myndigheterna men jag hoppas också att institutioner på lokal- och regional nivå ska kunna läsa och inspireras av en del riktning och resonemang och så i propositionen. Sen tror jag också att vi kanske få ta fram någon form av populärversion som kan läsas av den intresserade allmänheten. Där man kanske kan skippa delar av det här liksom byråkratsvenskan och komma lite mer rakt på sak i ett litet annat tilltal som gör att det blir lite lättillgängligare. Lagstiftningsprodukter är ju skrivna i slutändan av liksom experter, jurister och sådär. Det är inte alltid jätterolig läsning. Så att jag tror att man kan göra någonting sen där för att få det här att kunna spridas längre. För kulturarvet är ju ändå någonting som angår oss allihop. Det är angeläget för alla. Alla bär på en berättelse. Och nu när vi då får fram en politik som ger den berättelsen vikt och en plats i samhällsbygget på något sätt, så önskar ju jag mig att det finns en bred allmänhet som tycker att det är intressant att få det bekräftat också. Och då får vi hitta olika sätt att nå ut med den politiken. Jag tänker att den här podd-serien är ett sätt också att väcka intresse för det här. Och det är viktigt tror jag, för det är inte en proposition bara tillägnad arkeologerna eller museologerna utan den är tillägnad alla oss som bor och är i Sverige.

HH:       För att alla bär på ett kulturarv helt enkelt, är det så du tänker?

POF :          Ja ja och vi har alla ansvaret att bära det arvet vidare också, vi ska lämna det efter oss. Och då är vi ju såna vi människor tror jag att vi har ju en tendens att se på framtiden så som vi har lärt oss att se den. Och vi har lärt oss att se den så som man såg den förr på något sätt. Så det vi har förstått genom att se på historien om vilka som får tillhöra och vilka som är annorlunda eller konstiga eller inte passar in och så, det är också så vi ser på människorna när vi tittar framåt. Så det där tror jag är viktigt på något sätt att vi kan jobba med.

HH:       Och det låter också som en stor allmänmänsklig pedagogisk nöt att knäcka på något sätt.

POF:          Ja just det, ja men precis, och det löser ju inte vi med den här propen, nej, propen är väl ett startskott för någonting. Men det vore ju fint om man kunde referera till, eller när man vill referera till politiken och vad politikerna sagt, så ska man referera till ett dokument som ganska tydligt säger att vi hör alla hemma här, och vi får lov att ta plats här och våra berättelser hänger ihop här. Man ska inte kunna peka på politiken och säga – titta, nu har jag en anledning att stänga dig ute, utan tvärtom. Och det är inte självklart i politiken. Vi har också ganska starka politiska krafter i Sverige som längtar efter en tid då det var helt okej att hävda att några inte var – det är inte svenskt, och de där de är inte svenskar och sådär. Och nu behöver vi en politik, vi behöver otroligt mycket en politik som vänder på det resonemanget. Men ett exempel på hur politiken, eller hur kulturarvssektorn och politiken liksom kan vara avgörande för hur vi ser på vårt samhälle omkring oss… en fråga som jag mötte ganska tidigt när jag kom till kulturdepartementet det var – vart någonstans de samiska visorna var arkiverade?

HH:       Okej?

POF:          Och då kan man fundera på, varför är det viktigt? Ja men vad säger det om oss eller vårt samhälle om de samiska visorna är en del av det svenska visarkivet? Eller om de är en del av det etnografiska arkivet? Så det är väldigt stor skillnad på hur vi placerar det. Hur ser vi på det samiska visarvet? Är det en del av det svenska visarvet eller är det någonting vi vill kategorisera som ett etnografiskt arv? Alltså ett annat perspektiv.

HH:       Och hur ser det ut idag?

POF:          Idag finns det samiska visor också i svenska visarkivet, och sen löser digitaliseringen det åt oss, för snart kan saker finnas i alla arkiv samtidigt. Men det är ett exempel på hur att det är ett jäkla statement hur vi organiserar vårt arkiv. Det vill säga hur organiserar vi vår historia? Hur pratar vi om vår historia? Det är helt avgörande för hur man ska kunna ta plats också i framtiden. Så det där är jätteviktigt. Och när vi har haft som ett led i den här propositionen så har vi haft samråd med folkrörelser och det civila samhällets organisationer på kulturmiljö- och kulturarvssidan, och det är jätteintressant, för de lyfter fram nu att det är också dags att vi tar kulturarvsbegreppet och ytterligare utökar det till att också innefatta skapandet. Så vi måste erkänna att vi skapar ju kulturarv här och nu. Och det där tycker jag är också intressant att politiken måste också lämna det här synsättet att kulturarvet är liksom, ja men cypriotiska krukskärvor i en monter på ett museum. De där krukskärvorna kan ju vara jätteviktiga för de berättar om vilken relation Sverige har haft i historien och sådär va. Men vi skapar också det här nu. En samtida skapelse, kulturarvet. Och det är vi gemensamt som gör det. Det finns mycket i det att hämta tror jag.

HH:       Brukar du använda verbet – kulturarva någonting?

POF:          Nej jag brukar inte det, men jag tycker det är väldigt bra. Jag tycker det är ganska spännande med kulturarva.

HH:       Och vad lägger du i det då?

POF:          Ja det blir kanske lite, ja det kan inte bli så konkret då, men jag tänker att kulturarva är ju att medvetet forma och omforma de här rötterna då, och ge dem fötter på något vis. Alltså de här minnena och spåren att vi omformar dem, vi skapar dem och ger dem vidare. Och så kan man göra det på många olika sätt tror jag. Jag kan göra det med min fyraåring när vi är ute och går och vi pratar om saker. Då kan vi kulturarva genom att jag berättar om vilka spår han och jag har i vår familjehistoria och så vidare. Och han blir stolt över dem. Min son är också på sin mammas sida en romsk släkt. Vi pratar mycket om att han har två flaggor till exempel, han är jättestolt för att han har två flaggor. På ett sätt kulturarvar vi ju då, han får två nationaldagar. Och han tycker såklart det är helt oproblematiskt. Han är bara fyra, han vet inte. Och någonstans drömmer man ju om ett samhälle där ingen sen ska komma och tala om för honom att det där är konstigt, eller han är lite onormal som har två flaggor och två nationaldagar. Utan det ska ju få vara lika normalt som för alla andra barn som kanske bara har en eller tre eller fem. Så det är ju ditåt vi ska någonstans. Så ja man kan kulturarva på många sätt.

HH:       Hur ska man ladda inför lanseringen av kulturarvspropen då? Jag hörde nämligen någon som skulle redan har bokat in att de ska ha kulturarvsprops-afterwork-snack.

POF:          Just det, den här afterpropen, ja det går rykte om det. Jag tycker det är spännande, för det är ju inget vi har… nu säger jag vi då som kulturdepartementet har tagit i, eller tagit initiativ till. Jag tolkar det som att det finns ett engagemang, och ett litegrann en törst på att få uppmärksamma de här frågorna. Man ska väl ladda, ha frigjort tid för läsning i sin kalender kanske? Om man vill dyka på det snabbt. Sen får vi väl se också hur vi ska göra när vi väl är klara med den här propositionen, om vi ska på departementet kanske arrangera någon form av seminarium eller något släpp av något slag? Vi får se hur det kan bli med det där. Men framför allt ska man nog ladda genom att ha kavlat upp ärmarna och vara redo att jobba. För jag menar propen är ju bara början på ett stort och viktigt jobb vi har att göra i Sverige kring hur vi ser på vad vi har bakom oss och vad vi har framför oss.

HH:       Det är väl väldigt bra slutord tycker jag egentligen.

POF:          (skratt) Ja kanske? Det är trevligt.

HH:       Är det någonting du vill tillägga?

POF:          Nej men det är ju väldigt engagerande tycker jag. Jag fick frågan första dagen, eller andra dagen eller något sånt där på departementet när vi var nya som politisk ledning att – vilka är liksom era politiska drömmar? Vad är det som gör att ni är politiskt engagerade? De hade sån utfrågning på departementet då som kom in som förtroendevalda på något sätt, politiskt tillsatta. Och då formulerade, och då sa jag, det är nog ändå någon form av min politiska drivkraft att jag, jag vill ju se framför mig ett samhälle där alla barn och unga som växer upp, inte behöver vara oroliga eller otrygga med vem de är. Och inte ifrågasatta för vem de är, utan att man får lov att vara den man är, och att alla spår och minnen och rötter man har bakom sig får vara värda någonting. Och att vi inte kategoriserar och skiljer ut oss från varandra på grund av det liksom. Jag brukar säga att – samhälle är ju mycket av, man brukar ibland i alla fall teckna upp samhälle som en mosaik med olika mosaikplattor som ligger sådär bredvid varandra, och ofta säger man att man får välja själv vilken mosaikplatta man vill tillhöra. Men man måste få välja själv mellan vilka mosaikplattor vill jag röra mig? Jag kanske vill befinna mig i fogen däremellan eller ha flera av de här plattorna som är mina, och jag kan välja själv när jag får vara vilken platta så att säga, när jag vill tillhöra vad. Och det hoppas jag på. Jag hoppas att jag får lov att vara med, eller jag vill vara med politiskt och bidra till ett samhälle när det blir mer av ett faktum. Alldeles för många människor är alldeles för rädda, otrygga och ifrågasatta för att de är någon som de inte har valt. Eller någon som de har valt. Och det där måste vi liksom aktivt jobba mot och det är ett jobb som måste göras i alla delar av samhället. Och då tror jag att kan man synliggöra kulturarvsarbetet på rätt sätt så kan vi komma lite närmare den politiska drömmen också.

HH:       Tack för att du kom hit.

POF:          Tack så jättemycket.

Podcast: Play in new window | Download

Subscribe: Apple Podcasts | RSS

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn

E-postadress

Webbplats

Genom att använda detta formulär godkänner du att vi lagrar dina uppgifter enligt GDPR.
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter här

Δ