Runverkets främsta uppgift är som bekant att undersöka, tolka och publicera runinskrifter. I samband med detta försöker vi också avgöra om den aktuella inskriften ska räknas till någon av de genuina runtraditionerna eller om det handlar om en sentida inskrift eller rent av en förfalskning. Samtidigt kan även de sentida runinskrifterna många gånger vara av stort intresse, vilket inte minst de under förra året uppmärksammade Hasselarunorna har visat.
Nu i veckan var jag på Gotland för att prata lite om projektet Evighetsrunor på ett personalmöte, men jag passade också på att tillbringa en eftermiddag i Gotlands museums föremålsmagasin. För någon vecka sedan meddelade nämligen Per Widerström vid museet att han i samlingarna hade stött på ett runristat kalkstensfragment från Lärbro prästgård som han misstänkte att jag inte hade sett.
Detta var mycket riktigt. Däremot visste jag genom museets digitala katalog om att det skulle finnas ett sådant fragment i samlingarna under inventarienummer C9707. Jag hade tidigare gissat att det måste handla om en sten som redan Carl Säve hade lagt märkte till vid ett besök i Lärbro den 1 augusti 1854. I sin avhandling Gutniska urkunder (1859) skriver han nämligen: ”Å en huggen hörnsten (som förut varit en hvalfsten) i prestgårdens stora ladugårdsport, lästes 1854 vändrunorna: fis (= sif).”
Stenen har därefter försvunnit, men våren 1951 återfanns den i samband med rivningen av prästladugården och den dåvarande landsantikvarien Greta Arwidsson underrättade entusiastiskt Sven B. F. Jansson om fyndet i ett brev den 11 april samma år. En månad senare granskade Jansson fyndet tillsammans med Arwidsson och kunde då konstatera att stenen ”bar tre skickligt huggna runor (f, i, s) samt ett litet djurornament”. Han meddelar också att stenen hade förts till fornsalen i Visby. Där tycks spåren upphöra.
Jag trodde alltså att det vara detta fragment som Per hade hittat, men de bilder som han skickade mig visade en sten med helt andra runor och egentligen var det kanske inte så konstigt. Det runristade stenfragment som förvaras under inventarienummer C9707 skulle nämligen enligt museets katalog vara ”[p]åträffat vid restaureringen 1944” och det är ju sju år innan prästladugården i Lärbro revs.
Vid mitt Gotlandsbesök i onsdags fick jag alltså förmånen att få undersöka en mig tidigare helt okänd runinskrift. Samtidigt hade jag redan av Pers bilder fått intrycket av att den inte var medeltida, utan snarare tillkommen under en senare period. Det bevarade stenstycket, som inte är mer är 15 × 17,5 × 8 cm stort, har en rak ursprunglig kant och runorna står fritt i två raka rader orienterade efter denna kant. Jag läste där utan större svårigheter:
…an ler i sin -…
…nick · þa
Det som gjorde att jag misstänkte att ristningen inte är medeltida är främst formen på s-runan som har en tredelad form och ett rakt mellanled, vilket klart avviker från de s-runor som var i bruk på Gotland under medeltiden. Också runorna för l och k ser lite märkliga ut med sina bågböjda huvudstavar. Om inskriften är sentida bör inte þ-runan återges på det sätt som jag har gjort ovan utan med d.
Man tycker sig också ana ett ”han ler i sin …” på vanlig svenska i den övre raden, medan runorna i den nedre raden verkar mer gåtfulla. Med dagens digitala sökmotorer är det dessutom inte svårt att hitta en text som skulle kunna passa in. I en minst sagt okänd Bellmantext med titeln Kämpe-visa öfver Segren vid Hogland den 17 juli 1788, utgiven postumt av Per Adolf Sondén i Fredmans Handskrifter 1813, lyder slutstrofen:
Apollo, höj lyran och lofsången sjung:
Tänk ryktet i dag näns ej ljuga,
Prins CARL har som hjelte, och bror af sin Kung
Den äran med segren sig buga.
Lofsjungen dess kämpar båd’ gammal och ung,
Från rik och förnäm till tiggarn der han ler i sin stuga.
Det kan givetvis vara en ren tillfällighet att orden i den sista raden råkar stämma med stenfragmentet från Lärbro och dikten innehåller inte heller något som skulle kunna komplettera den dunkla nedre raden. Däremot skulle tiden – slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet – kunna passa rätt bra som datering för dessa runor. Man kan jämföra med det spisöverstycke från 1768 som finns i Bottarve i Vamlingbo och där en Anders S. Hanssen eller kanske hellre prästen Johan Andersson Hansén i Vamlingbo har skrivit sitt namn med runor (and : s : hans-en). Här har dock s-runan en annorlunda form än i Lärbro, men de andra tecknen är ganska lika.
Man kommer också att tänka på de sentida runor, som fanns inhuggna i en häll vid Broskog på Fårö (G 339) och som bland annat bestod av namnet Sven Hanssen.
Men vad hände med den sten från Lärbro med runorna fis som Säve och Jansson såg med ungefär hundra års mellanrum? Och hur gamla var dessa runor? Detta är ännu en gåta och så vitt jag vet finns varken teckningar eller fotografier av denna sten. Av Säves återgivning framgår dock att s-runan inte tycks ha haft den typiskt medeltida gotländska formen, vilket kan tala för ett sentida ursprung även här. Kanske rör det sig om initialer för ett namn F(redik) J(ons)s(on) eller liknande.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om den sentida runristningen vid Broskog i Thorgunn Snædals artikel om runristningarna i Fårö socken i manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter.
Varför en så obskyr rad som Bellmanstrofen? Det första jag tänkte på var uttrycket ”han ler i sin himmel”, men det kanske är modernare?
Det gjorde jag också, men problemet är att den nu oläsliga runa som det finns spår av efter sin inte kan ha varit h, men däremot s och då skulle det passa med stuga. Men jag håller med om att Bellmansstrofen är obskyr och att det är svårt förstå varför just denna skulle ha citerats här. Det är givetvis också möjligt att de nämnda orden har ingått i ett annat sammanhang, som vi inte kommer åt just nu.