Just nu sitter jag på tåget mellan Fredericia och Köpenhamn på väg hem från Ninth International Symposium on Runes and Runic Inscriptions i Sankelmark i norra Tyskland, en konferens som har fått skjutas upp ett par gånger på grund av pandemin, men som nu äntligen har blivit av. Det var fyra fullspäckade och intensiva dagar med föredrag och exkursioner, där världens ledande runforskare träffades och utbytte tankar och idéer. Vissa hade kommit hela vägen från Australien och USA.
Flera av deltagarna i vårt tidigare projekt Evighetsrunor var där och vi fick nu äntligen möjlighet att presentera olika aspekter av projektet för en internationell publik. Laila Kitzler Åhfeldt talade om runbruk på Östersjööarna, Marco Bianchi om digital runologi utifrån bland annat forskningsplattformen Runor och Marcus Smith om runor i Unicode. Själv bidrog jag med ett föredrag om den kommande utgåvan av Medelpads runinskrifter.
Att detta inlägg har fått ovanstående titel syftar naturligtvis varken på de värderade kollegorna eller på de övriga konferensdeltagarna utan på en runtolkning, som jag gjorde för något år sedan och som aktualiserades när jag för första gången fick den nämnda inskriften i verkligheten. Detta skedde nu i torsdags i samband med en av exkursionerna som gick till Lübeck och Oldenburg i Holstein. På vägen dit stannade vi även till vid Schloss Gottorp för att titta på de runben som hade påträffats vid de arkeologiska undersökningarna 1973–87 av den slaviska borganläggningen Starigard/Oldenburg.
Ett av dessa runben är framför allt känt genom den skabrösa inskriften kukr : kus kutu | kys Kūkr kyss kuntu, kyss! som väl knappast behöver någon översättning för att begripas. Mitt intresse var dock riktat mot de runor som finns på benets andra sida. Inskriften lyder där abi : bataba : iestaba, vilket i första hand har uppfattats som en lek med stavelser, även om man också har kunnat urskilja runföljder som kan svara mot både namn och kända ord. Michael Lerche Nielsen som har publicerat denna inskrift har exempelvis påpekat att det inledande abi : bataba skulle kunna uppfattas som Api band Æbba det vill säga ”Ape band Ebbe”, men att en sådan tolkning samtidigt verkar lite sökt. Jag tror dock att detta förslag pekar ut den rätta vägen, fast jag vill hellre läsa det som api band apa ”en apa band en apa”.
Den avslutande runföljden iestaba ser ut att rimma med detta och de sista runorna ska i så fall utläsas som ‑stapa, vilket kan vara en böjd form av en sammansättning med substantivet stapi som avser en hög brant klippa. Ordet finns i en del ortnamn och ingår också i det bekanta ǽtternisstapi, som genom ett lån från isländskan på 1600-talet blev vårt svenska ättestupa. Den första runan i borde återge prepositionen ’i’, men jag var länge rådvill om vad jag skulle göra med den följande e-runan. Plötsligt slog det mig att runföljden estaba faktiskt skulle kunna motsvara det fornvästnordiska einstapi, vilket istället är en beteckning på ormbunksväxten örnbräken! Nasalen /n/ kan ju enligt reglerna ibland utelämnas framför s (som i has för hans och þasi för þannsi) och om det är en dansk som har hållit i kniven så borde diftongen /æi/ vara monoftongerad till /e:/.
Ett litet aber är att denna växtbeteckning inte är känd från danskt område, varifrån man kunde vänta att runskribenterna i Starigard/Oldenburg i första hand har kommit. Däremot har vi en del sena spår av ordet i svenskan. När Carl von Linné var ute på sin västgötska resa 1746 besökte han och hans resesällskap bland annat landsbygden utanför Åmål för att lära sig ”Dal-Botaniquen af gamla Pigor och Gummor”. Ett av de ord som han snappade upp löd Enestabb och liknande former som Enestamp, Enstabb och Enstapel har senare upptecknats från annat håll. Redan Carl Säve, som ju förutom professor i nordiska språk även var en hängiven botaniker, har sammanställt detta ord med det fornvästnordiska einstapi. I Cumbria i nordvästra England finns också en ort som i dag heter Ainstable, men som i början av 1200-talet är upptecknad som Ainstapilith och Enstapelid, vilket betyder ’sluttningen med örnbräken’. Man vågar nog därför anta att samma ord även kan förekomma på runbenet från Oldenburg.
Jag tror nämligen att inskriften med orduppdelning ska utläsas som:
abi : bat aba : i estaba
Api bant apa
ī ēnstapa.
”En apa band en apa
i en örnbräken.”
Detta låter som rent nonsens, men det är nog också meningen. Samtidigt bör det påpekas att ordet api i fornspråket också har en annan innebörd, nämligen ’dåre’, som bland annat finns i flera eddadikter. Meningen blir då istället: ”En dåre band en dåre i en örnbräken”, vilket gör det hela mycket klarare. Vem mer än en dåre skulle tro att det går att binda fast någon med denna planta? Och bara en dåre skulle väl låta sig hållas fjättrad av en sådan? Att örnbräken till skillnad mot andra ormbunksväxter inte växer i täta klungor utan på en ensam stjälk understryker det tokiga i scenen.
Men varför skriver man så? Jag tror att denna inskrift liksom många andra runinskrifter i ben har tillkommit i en undervisningssituation och att det är en skrivövning som på samma gång är en lek med korta enkla stavelser. Att orden rimmar är säkert också helt avsiktligt.
Troligen återger även den andra sidans Kūkr kyss kuntu, kyss! – där ju alla orden börjar på k – en skrivövning. Texten kan visserligen uppfattas som lite olämplig i ett sådant sammanhang, men det är inte omöjligt att det handlar om ett desperat försök från runmästarens sida att skapa intresse för övningen hos några ovilliga adepter
Runor har kanske inte alltid varit roligt!
> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om runfynden från Starigard/Oldenborg i Michael Lerche Nielsens artikel i Danske studier 1999. DS.
