KRÖNIKA AV LAILA KITZLER ÅHFELT
I stigluckan vid Estuna kyrka sitter det fem runstensfragment fastklamrade. Där har de suttit i snart ett sekel – de fyra första sedan 1929, det femte kom dit något år senare. Nu äntligen har det hittats ännu ett fragment, som påträffats vid omläggningen av kyrkogårdsmuren.
Äntligen! I månader har jag varje vecka passerat den lilla vackra medeltidskyrkan i Estuna, en knapp mil norr om Norrtälje, och sett att de lägger om kyrkogårdsmuren. Varje gång har jag undrat om det kommer några runstensfynd och lugnat mig själv med att det är väl känt hur vanligt det är med runstenar i kyrkogårdsmurar vid medeltida kyrkor. Estuna är dessutom känt för andra fina fynd, i synnerhet för ett depåfynd av spjutspetsar och pilspetsar som gjordes på kyrkogården 1964.
Och nu kom det! Det handlar om ett runstensfragment av röd sandsten, cirka 33×36 cm stort, som visserligen saknar runor, men med en fågel! Sent en onsdag kväll den 16 oktober skickar Länsstyrelsen i Stockholm ett e-postmeddelande till oss. Jag fick läsa om fyndet på torsdagen, och en solig förmiddag, dvs. i fredags, åkte jag dit för att granska fyndet.
På det första fotot jag hade sett framträdde egentligen bara en slinga och lite vagt i hörnet någon mer ornamentik. Det såg lovande ut, men stenen behövde ändå ses för att kunna avgöra att det är en del av en äkta, forntida runsten.
På plats fick jag träffa Martin Johansson, kyrkogårdsansvarig vid Svenska kyrkan, som också visade mig fyndplatsen. Fragmentet låg högt upp i kyrkogårdsmuren 1 m söder om stigluckan med ristningssidan nedåt, där det hittades den 14 oktober av anställda vid Bohusläns stenmontering, som jag också fick träffa.
Så fort Martin bar ut stenen i solljuset framträdde den fina bakåtvända fågelklon, som gjorde det hela mer intressant – det finns nämligen fåglar på två av de tidigare fragmenten i Estuna, U 574 och U576.
Rovfåglar i Estuna
Här i Estuna handlar det om rovfåglar. På U 574 hugger en fågel klorna rejält i en smal orm. Sigmund Oehrl skriver om just denna sten att det kan symbolisera Kristus som besegrar djävulen och att det är ett gammalt och mycket utbrett motiv med ursprung i klassisk tradition och romersk kejsarikonografi .
På U 576B sitter fågeln på ett kors. Den borde sitta i toppen kan man tycka, som tjädertupparna gör på Södertörn, men det kan inte helt avgöras. Jag tycker att böjen på runbandet talar emot det. Den här fågeln ser också mycket mer ut som en rovfågel med sin framåtböjda rygg, som om den sitter och hackar i något.
Det är faktiskt möjligt att nyfyndet är en del av samma runsten: de har samma bredd och rundning på slingan och fragmenten har ungefär samma tjocklek. Dessutom har de en liknande stratifiering i sandstenen med röda och blekgula ränder, som man ser i brottytorna.
Fågelsymbolik på runstenar
Fåglar på runstenar kommer i olika skepnader och med viss artrikedom.
På Södertörn finns det något som liknar tjädertuppar, se till exempel Sö 270 i söktjänsten Runor (och även Sö 245, Sö 247; samt i Sveriges runinskrifter på raa.se: 1933 Bd 3 H3 Södermanlands runinskrifter. ISSN 0562-8016). Detta låg arkeologen Roger Wikell varmt om hjärtat och som han skrivit om i: En hane gal för hedningarna – om kristna runstenar och broar i Haninge (academia.edu).
På gotländska bildstenar finns det ankor, svanar och rovfåglar. På Sparlöstenen, Vg 119 i Västergötland som dateras till 800-talet, verkar en stor trana angripas av ett fabeldjur. Helt klart sitter det i alla fall två fåglar i rån på ett skepp på Sparlösastenen (FIGUR 3).
I Odensala på runstenen U 448 i Harg, ser vi kanske en påfågel (FIGUR 4). Anne-Sofie Gräslund, som har skrivit om fågelsymbolik i en artikel i Situne Dei, berättar att inom tidig kristendom är påfågeln en symbol för odödlighet, återuppståndelse och rentav paradiset, medan tuppar genom sitt galande i gryningen betvingar mörkrets makter. I fornnordisk mytologi är det tuppar som väcker de döda inför Ragnarök.
Förstå fåglarnas språk – ta en slurk drakblod
Så får vi inte glömma den stora Sigurdsristningen, även Ramsundsristningen, Sö 101, där fåglarna talar med Sigurd (eller åtminstone hör han dem snacka) och skvallrar på Regin – Sigurd förstår plötsligt fåglarnas språk när han råkat slicka sig på tummen och få i sig drakblod. På Sigurdsristningen ser vi fåglar i ett träd, varav en med krum rygg och randig stjärt, lite som på Estuna-fragmentet U 576B (FIGUR 5).
När det gäller rovfåglar brukar man också associera till det furstliga nöjet med falkjakt, särskilt om det finns en ryttare med i bilden, även det ett motiv som har mycket gamla anor och som uppträder på varjehanda konstföremål. Om fågelframställningar, deras förebilder och symbolik under järnålder och vikingatid kan man också läsa mer om hos Sigmund Oehrl.
Här hade vi kunnat stanna länge i fåglarnas värld. Lite konstigt är det att runstensfragmentet kunde ligga obemärkt så högt upp och så nära där kyrkobesökare passerar, men egentligen är det inget som förvånar när det gäller runstenar. Ibland verkar de ha osynlighetsmantel.
Lästips
- Gräslund, Anne-Sofie (2006), ’Wolves, serpents, and birds: their symbolic meaning in Old Norse belief’, Old Norse religion in long-term perspectives.: origins, changes, and interactions : an international conference in Lund, Sweden, June 3-7, 2004. S. 124-129.
- Gräslund, Anne-Sofie (2014). En påfågel i Odensala?: några reflexioner om ikonografin på runstenarna vid Harg. Situne dei (2006). 2014. S. 22-31.
Situne-dei-2014_Graeslund (pdf) - Oehrl, Sigmund (2020). “I am Eagle” – Depictions of raptors and their meaning in the art of Late Iron Age and Viking Age Scandinavia (c. AD 400–1100) [Elektronisk resurs]. I: Raptor on the fist falconry, its imagery and similar motifs throughout the millenia on a global scale, Grimm, Oliver (red.). Kiel: Wachholtz Verlag.
urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-188447 (diva-portal.se) - Wikell, Roger (2009). En hane gal för hedningarna – om kristna runstenar och broar i Haninge. Bro till evigheten : brons rumsliga, sociala och religiösa dimension under vikingatid och tidig medeltid : ett symposium på Såstaholm, Täby den 3-4 april 2009 arrangerat av Stockholms läns museum. S. 61-73.
(99+) En hane gal för hedningarna – om kristna runstenar och broar i Haninge | Roger Wikell (academia.edu)
Laila Kitzler Åhfeldt är docent i arkeologi och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
