Ny bok: Försvunnen värld av Maja Hagerman

Igår släpptes boken “Försvunnen värld“ – om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige som genomfördes inför byggandet av en ny sträckning för E4:an mellan Uppsala och Tierp (2000-2007). Författare är Maja Hagerman. Margareta Hasselmo på samhällsavdelningen på Riksantikvarieämbetet har varit involverad i bokprojektet och berättar här om tillkomsten inför boksläppet.

Äntligen! Ja, så vill jag sammanfatta mina känslor idag.  Efter länsstyrelsens första kontakt med Maja Hagerman senvåren 2005 står jag här nu med boken i handen och det känns fantastiskt.

Alla trodde väl att boken skulle vara klar för länge sedan, men det skulle visa sig bli en lång och mödosam resa. Det var många rapporter och publikationer som skulle läsas, platser som skulle besökas och arkeologer som skulle intervjuas innan berättelsen om Upplands förhistoria så småningom började träda fram. Men det har fått ta tid och resultatet har blivit lysande.

Jag tänker berätta lite hur vi på länsstyrelsen kom Maja på spåret. Jag var inte med riktigt från början i E4- projektet utan det var Anders Kaliff som la upp riktlinjerna för de inledande undersökningarna. Sen blev det stopp på projektet pga att man saknade pengar till vägbygget och grävningarna blev uppskjutna.

När vägprojektet sen kom igång igen 2002 kom jag in i bilden. Då var allt noga uttänkt hur grävningsrapporterna skulle se ut och att dessa skulle följas av vetenskapliga publikationer detta för att tillgodose kulturmiljösektorn och forskarsamhället. Tanken fanns väl också att man skulle göra populära sammanfattningar av undersökningarna, men detta hade inte riktigt formulerats ännu. Det informationsprojekt som man redan från början hade startat, med två halvtidsanställda informatörer, visade att informationen till allmänheten ansågs viktig

Från min horisont på Riksantikvarieämbetet hade jag sett flödet av s k populära böcker som arkeologerna själva skrivit som var jättefina med intressanta texter och fina bilder men, om man ska vara ärlig, tyvärr bara når de redan frälsta d v s arkeologerna själva, de som redan är engagerade i t ex hembygdsföreningar eller andra speciellt intresserade. Frågan var hur når man en större publik – den breda historieintresserade allmänheten? I det här fallet blev frågan särskilt viktig eftersom de arkeologiska undersökningarna både volymmässigt och kostnadsmässigt blev mycket omfattande. För mig blev det nästan en anständighetsfråga att försöka få ut resultaten till en bredare krets. Men hur gör man?

Den idé som alltmer började växa fram var att denna uppgift skulle anförtros en etablerad författare – en populärhistoriker. Från en intervju i tidningen Vi Läser vet jag att Maja inte vill kalla sig populärhistoriker – utan att hon istället föredrar att kalla sig författare som skriver om historia. Att det blev just Maja som anlitades var för mig helt naturligt. Jag hade i princip läst alla hennes böcker, sett hennes TV-program och dessutom hade vi träffats tidigare vid ett par tillfällen b l a i samband med Projektet medeltidsstaden. Jag har alltid tyckt att Maja har en speciell gåva att beskriva och förklara komplicerade historiska sammanhang.

När väl idén att anlita Maja var förankrad på länsstyrelsen traskade jag tillsammans med vägverkets beställarstöd Sverker Söderberg till Vägverket och projektledaren Ove Ekman och presenterade förslaget. Ove nappade direkt. Vad jag kommer ihåg sa Ove ungefär så här. Det skulle vara väldigt trevligt om vi i samband med invigningen av den nya vägen kunde ge bort en bok om utgrävningarna som kunde läsas av alla …inte en tung vetenskaplig publikation utan en bok som vänder sig till en bredare allmänhet och till alla de som bor utmed den nya vägen. Nu blev det inte så. Vid invigningen av vägen 2007 fanns ingen sådan bok bara en broschyr som talade om att en bok skulle komma…… Nu när äntligen boken finns vill jag passa på att tacka Vägverket och Ove Ekman för gott samarbete och för att Du hade modet att säga ja till det här bokprojektet och tålamodet att vänta på slutresultatet.  Jag vill också passa på att tacka Lars – Olof Pernler och Lasse Bengtsson för deras stöd när Ove Ekman gick i pension.

Efter klartecknet från Vägverket var det bara att sätta igång bokprojektet. Maja Hagerman kontaktades. Så här efteråt kommer jag faktiskt inte ihåg vad Maja svarade när jag ringde henne första gången och frågade om hon var intresserad av att skriva en bok om utgrävningarna längs E4, men det jag kommer ihåg är att vi bestämde att hon skulle komma till länsstyrelsen en eftermiddag för att diskutera saken vidare. Jag minns det som igår – vi satt på länsstyrelsen Karl Johan Eklund, Maja och jag (precis som Maja skriver i boken) och Maja ställde frågan: Vad har man hittat? Och vi kunde inte svara riktigt, det var ju så mycket olika saker! Efter mötet bad Maja om lite betänketid. Några veckor senare tackade Maja ja till vår stora glädje! Maja fick fria händer att lägga upp boken precis som hon ville. Det enda krav vi ställde var att bokens fokus skulle vara på de arkeologiska resultaten från E4-grävningarna.

Precis som Maja också skriver i boken var den första tiden något kaotisk. Det var mycket att sätta sig in i och så här i efterhand hade det naturligtvis varit ännu bättre om Maja hade kopplats in mycket tidigare i projektet, så att hon hade kunnat besöka alla platserna hon skriver om under pågående undersökning. För att Maja skulle ha något att läsa och för att komma in i materialet blev min uppgift i detta läge mycket att jaga arkeologer och se till att rapporterna kom in i tid.

Jag vill i det här sammanhanget också passa på tillfället att tacka alla projektledare, arkeologer forskare m fl som så beredvilligt ställt upp med sina kunskaper vid både möjliga och omöjliga tillfällen under bokens tillblivelse. Alla förstår ju att utan er hade boken inte varit möjlig.

Sex år senare, från det att vi tog den första kontakten, ligger nu boken på bokhandelsdiskarna. I den 400-sidiga boken skildras arkeologernas arbete och tankar, men framför allt berättar Maja både målande och inkännande om de människor som levde på de platser som undersöktes – om deras liv och boendemiljöer, om deras föreställningar om gudar och livet efter detta – och det på ett sätt som gör att de känns nära trots de tusentals år som skiljer oss åt. Genom att Maja lyfter blicken över stolphålen blir det begränsade snittet genom åtta mil Uppland också en berättelse om Europas historia och hur vi hänger samman med denna.

Även om jag för länge sedan slutat min anställning på länsstyrelsen i Uppsala och återvänt till Riksantikvarieämbetet har jag fortsatt varit engagerad i projektet  – framför allt genom att kontinuerligt läsa manus, inte på min arbetstid på Riksantikvarieämbetet, vilket kanske hade varit naturligt, utan på min fritid. För mig har det, som beställare och manusläsare, varit en omtumlande och lärorik resa att följa Majas berättelse och se den växa fram och jag är övertygad om att boken kommer att få många läsare framför allt bland de som vanligtvis inte läser böcker om arkeologi och historia.

I går recenserades boken i Gomorron Sverige i TV1 och fick lysande omdöme, en femma av fem möjliga, vilket borgar för att boken kommer att bli en läsarsuccé.

Margareta Hasselmo arbetar på Samhällsavdelningen