KRÖNIKA AV LEIF GREN
”Spela lite dataspel och ha kul!” sade döttrarna till mig härförleden när jag satt och läste den hemlånade dyra jätteboken ”Landscape painting a history” av Nils Büttner. ”Det ni håller på med på ditt jobb är ändå inget viktigt.” Som extra argument framhåller de den fina grafiken i dataspelen – det är nästan som på riktigt.
Dataspelen utvecklas hela tiden men har påfallande ofta ett drag av jugendstil, orientalism och mysticism över sig. Men för mig känns dataspel ändå lite väl mycket som saga och fantasi. Visst, dataspelen är numera nästan fotorealistiska och jag tittar snällt på en stund när de springer runt i de virtuella landskapen i Tomb Raider eller The Sims. Och så återgår jag till verklighetens parker i Büttners tegelstensbok.
Då hände det märkliga att jag i min tur visade boken och några bilder om äldre parker och landskap för döttrarna. De tittade snällt en stund och medgav att det var rätt cool på ställen som de inte ha något emot att resa till. Den osökta frågan kom upp om det kanske fanns ett samband mellan dataspelen och de historiska parkerna?
Historiska parker och trädgårdar är kanske mer populära än någonsin, inte bara i Sverige utan över hela världen. Här kan arkitekter och konstnärer skapa sitt eget paradis, som också gärna visas upp i tävlingar och för allmänheten. Traditionen att skapa sitt eget paradis går i obruten linje tillbaka till antiken och själva ordet paradis är fornpersiskt och betyder inhägnad trädgård.
Vänta, nu trillar poletten ner! Det jag tyckte var verklighet i landskapsboken går naturligtvis tillbaka på fantasi, ofta i alla fall, och lika mycket fantasi som i The Sims eller Tomb Raider. Är det oförskämt att jämföra de engelska lordernas parker med dataspel för barn? Nej det tycker jag inte. Det som vi i dag vårdar som värdefulla historiska parker har en gång växt fram i föreställningsvärlden. Ofta har en rik beställare och en arkitekt tillsammans skapat sin idealbild, och även lorder har varit barn en gång. Inte sällan har idealet hämtats ur bildkonsten och framställning av både rena fantasier och naturtrogna avbildningar av befintliga miljöer. Exempelvis baseras mycket i de stora engelska parkerna på oljemålningar från 1600- och 1700-talen av Poussin, Lorrain, Canaletto m.fl.
Då var det stenrika vuxna som fick skapa en verklighet av sina fantastiska tavlor. Det var en process som kunde ta gott och väl över hundra år från tavla till färdig landskapspark. Min fundering är nu om och när vår tids fantastiska ”rörliga” tavlor – dataspelen – kommer att övergå i färdiga landskapsparker. Barn är sällan stenrika, men de är många med samma fokus, och många fortsätter som vuxna och stenrika dataspelare.
Vem vet, kommer kanske Riksantikvarieämbetet om hundra år att skriva skyddsföreskrifter för vackra parker och trädgårdar och noga ange att det kulturhistoriska värdet ligger i att de är tidstypiska och välbevarade representanter för The Sims eller Tomb Raiders stilideal?
Text: Leif Gren arbetade med landskapsfrågor på Riksantikvarieämbetet. (CC BY)
