I sin Runographia Gothlandica, publicerad 1743, nämner George Wallin en runsten, som fanns i golvet till Lärbro kyrka. Stenen ska ha legat på den norra sidan i den nionde kyrkbänken från koret räknat. Inskriften var mycket nött och av runorna kunde han endast läsa har : riti stain :. Trots Wallins noggranna uppgifter har senare forskare inte kunnat återfinna stenen och den betraktades därför som förkommen.
2006 hittade man i Gotlands museums arkiv ett fotografi av en fragmentarisk runsten från Lärbro kyrka med bl.a. runorna …eiinar · riti · stain · i… ”…Einar(?) uppreste stenen efter(?)…”. Av allt att döma är detta samma sten som Wallin har sett, men det framgick inte när den skulle ha påträffats och vart den hade tagit vägen.
Lösningen visade sig finnas på nätet, i Gotlands museums digitala katalog. Där omtalas nämligen att en runsten ska ha tillvaratagits på 1950-talet i samband med kyrkans restaurering. Ett besök i museets arkiv gav fler ledtrådar. Där fanns ytterligare ett fotografi av stenen med den klargörande texten: ”Runsten fr. kyrkgolvet i långhusets NV-del.” (se ovan) Stenen hade alltså legat på exakt samma plats som Wallin angav 1743.
Runstenen ska ha införlivats i museets samlingar 1960, men man undrar varför ingen verkar ha sett den sedan dess. Även här gav den digitala katalogen svaret. Under ett annat inventarienummer omtalas nämligen en 60 x 69 cm stor runsten ”med djurornamentik + runtext i vinkel”, som 1974 hade påträffats utan nummer i samlingarna. Fyndorten uppgavs vara okänd, men av beskrivningen och proportionerna att döma borde detta vara den saknade stenen från Lärbro!
För några veckor sedan fick vi tillfälle att besöka museets magasin och efter lite letande och lysande med ficklampor i hyllorna lyckades vi lokalisera stenen. Förmodligen var detta första gången som den blev undersökt av runologer, och vi kunde nästan omedelbart konstatera att namnet inte var Einar utan Leiknar, vilket det också funnits vissa misstankar om. Runorna -ei(k)nar · riti · stain · står i ett rakt runband tvärs över stenen. Namnet Leiknarr är tidigare endast känt från en runsten i grannsocknen Hangvar, och det har troligen varit ett speciellt gotländskt namn.
Runstenen har en gång huggits till för att passa som golvsten och ristningen är delvis utplånad på grund av långvarig nötning. Med snedbelysning i mörker gick det dock att urskilja mer av ornamentiken än vad som syntes på de äldre fotografierna och vi upptäckte också rester av fler runor vid kanterna.
Snart gick det upp för oss att detta förmodligen bara är en liten del av en ursprungligen ganska stor sten. Kanske har den från början haft den karakteristiska bildstensformen med runorna i en slinga längs stenens kanter och det raka runbandet horisontellt över mittytan. Då kan texten ”Leiknar reste stenen” inte ha inlett inskriften utan borde i stället ha avslutat den. Det är lite oväntat att finna en sådan uppgift i slutet av en runtext, och verbet rétta ”resa” är inte tidigare känt från någon gotländsk runinskrift. Kanske är riti därför en felristning för risti ”ristade” och Leiknar namnet på en tidigare okänd gotländsk runristare. Stenen är samtidigt utförd av en mycket skicklig runmästare, och vågar man verkligen tro att en sådan skulle stava fel i just ordet rista?
>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
PS. Vill du veta mer om runinskrifterna i Lärbro, läs Helmer Gustavsons artikel till Gotlands runinskrifter 3. DS
