På baksidan av det s.k. Prästloftet vid Älvdalens kyrka finns en runinskrift ristad i en av stockarna. Den upptäcktes redan i slutet av 1980-talet av dalrunekännaren och runkalenderspecialisten Sven-Göran Hallonquist, men har aldrig blivit offentliggjord. För den som är mera van att läsa medeltida runor kan det se ut som om det står n nisa, men eftersom vi befinner oss i Dalarna är den sista runan ingen a-runa utan en e-runa. Det står alltså n nise, förmodligen en återgivning av namnet Nisse. Loftet är dendrodaterat till 1576-77 och inskriften kan härröra från när det byggdes.
De runor som användes i norra Dalarna är en speciell variant av runraden som brukar kallas dalrunor och som var i bruk från 1500-talet och fram till förra sekelskiftet. Redan vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus, kände till dessa runor och tog med dem på sin stora runtavla – Runakänslones lärespån – som han lät trycka 1599. Dalrunorna har också en självklar plats i varje översikt eller handbok om runor, men trots detta är de flesta dalruneinskrifter ännu opublicerade. Ingen vet riktigt hur mycket som finns eller har funnits, men mer än 350 har hittills registrerats av Runverket.
I början av oktober i år kommer ett 25-tal runforskare från olika länder att samlas i Mora för att studera denna typ av runinskrifter. Det sker i samband med det 26:e internationella fältrunologmötet, och eftersom jag är medarrangör i årets möte var jag nyligen på en rekognoseringstur till Mora och Älvdalen tillsammans med Sven-Göran Hallonquist (KTH) och de två andra arrangörerna, Helmer Gustavson (tidigare vid Runverket) och Patrik Larsson (Högskolan Dalarna).
Att stifta bekantskap med dalrunorna i original är som att stiga in i en ny värld. I stället för inskrifter huggna i uppländsk granit eller ristade i kalkputsen på insidan av de gotländska kyrkorna har vi här en skriftkultur som nästan uteslutande har använt trä som skrivunderlag. Några av inskrifterna som finns ristade i byggnader är mycket gamla och kan gå tillbaka till 1200-talet. Andra är så unga som från slutet av 1800-talet.
Vår resa förde oss till skilda platser som Zornmuseet och Zorns gammelgård i Mora, Färnäs, Bonäs, Våmhus och slutligen Älvdalen och Rots skans. I ett härbre vid Drändj gard i Färnäs granskade vi en inskrift ovanför dörren, där man tidigare med tvekan hade läst hata itn, vilket enligt uppgift kan tolkas som ”hugg i den”. Det är dock mycket möjligt att det i stället står hata · iain, vilket måste betyda någonting annat. Genom dendroundersökningar vet vi att timret i härbret har fällts vintern 1298-99 respektive 1300-1301, och det rör sig alltså om en rent medeltida inskrift. Det intressanta är att a-runan här har dubbelsidig bistav, medan n-runan har enkelsidig, ett drag som är typiskt för de senare dalruneinskrifterna och som alltså har varit etablerat redan vid denna tid.
Vi träffade många trevliga och hjälpsamma människor och vår rundtur gav oss flera nyttiga insikter, inte minst om hur svårt det kan vara att få korn på en träinskrift inne i en byggnad trots att man vet på ett ungefär var den ska finnas. Detta ger också en vink om att det förmodligen finns mycket kvar att upptäcka.
Resan avslutades med ett besök vid en av de få längre dalruneinskrifter, som är ristad i sten. Den finns i ett bergsparti i skogen vid Nybolet i Våmhus, men på grund av lite slarvig kartläsning, en nytillkommen väg och kanske för mycket iver, började vi först leta på fel plats och det blev en hel del klivande i skogen innan vi hittade den och då hade det hunnit börjat regna. Ristningen upptäcktes på 1980-talet, men har tyvärr redan blivit så pass överlavad att den är ganska svår urskilja. Plötsligt kom också åskan och eftersom de som ristade runorna 1669 hade valt att göra det på en bergstopp – med en då säkert betagande utsikt – fann vi det säkrast att lämna platsen. Inte heller denna inskrift är slutgiltigt läst och tolkad, men det blir kanske en lämplig uppgift för det 26:e internationella fältrunologmötet.
>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
Hej. En fråga långt i efterhand: Angående den Drändjgårdsinskriften och att ”a-runan” där liksom i de senare dalruneinskrifterna har dubbelsidig bistav, hur vet vi att den aktuella runan för denna medeltida inskrifts ristare har varit en a-runa och inte en æ-runa, när inskriften saknar säker tolkning?
Hej! Det vet vi naturligtvis inte. Är inskriften ristad under medeltiden av någon från en annan bygd så bör den i stället translittereras hætæ · iæin, vilket vi också bör pröva att tolka. Kanske blir det då lättare att få någon mening i texten.
Hej! Jag har intresserat mig för runorna i härbret i Färnäs då det är en gammal släktgård. Håller på att dokumentera dem och har även hittat lite fler ristningar som jag gärna skulle vilja visa och diskutera med någon sakkunnig (om intresse finns). Var vänder jag mig? Mvh Viktor
Handlar det om dalrunor eller något liknande så är vi alltid intresserade. Du kan kontakta mig på magnus.kallstrom@raa.se så kan vi ta en titt på dem.