Jag har arbetat som fältarkeolog till och från i över 20 år och även om mycket är sig likt så är det vissa delar som genomgått närmast en revolutionär förändring från det att jag började. De senaste 20 åren har nämligen arkeologer övergått till att dokumentera utgrävda fornlämningar i första hand digitalt. Det vi hittar i fält mäts in och georefereras så att vi kan få fram planer och relationer mellan anläggningar, fynd och kulturlager direkt i datorn. Dessa databaser innehåller värdefull information inte bara om fornlämningen i sig, utan även vid jämförande analyser av flera olika undersökningar och lämningar.
I nuläget finns tyvärr inga klara direktiv kring hur dessa databaser ska kunna göras tillgängliga för alla. Till skillnad från den handritade originaldokumentationen och de tryckta rapporterna som enligt lagen ska överlämnas till RAÄ för arkivering, så ligger den digitala dokumentationen kvar hos de olika undersökarna. Idag finns över ett 50-tal olika organisationer som tar kulturmiljöuppdrag och det är inte alltid lätt att veta var informationen finns nånstans. Vi använder dessutom olika sorters programvara.
Vilken digital information behöver uppdragsarkeologin?
Ett av DAP:s uppdrag är att utreda hur all denna data ska kunna samlas in och göras tillgänglig för framförallt myndigheter, arkeologer och planerare. Därför hade vi i slutet av januari en workshop dit vi bjöd in representanter från de organisationer och företag som bedriver uppdragsarkeologi i Sverige. Sammanlagt anmälde sig 26 arkeologer från 15 olika undersökare: museer, stiftelser, privata företag och enmansföretag. Dessutom deltog 6 representanter från DAP och RAÄ.
Dagen inleddes med att vi fick se exempel på hur olika arkeologer arbetar med att digitalisera och tillgängliggöra gamla och nya undersökningar. Marcus Smith och Oscar Törnqvist redovisare också arbetet med att inventera och samla in gammal undersökningsinformation och de lärdomar de dragit av detta. En röd tråd var behovet av att snabbt kunna få tillgång till befintlig och aktuell information från genomförda uppdrag. Flera museer har t ex börjat digitalisera in gamla undersökningar. Karin Backman-Thoor och Anette Färjare påpekade att det framkommer stora mängder ny och kvalitetshöjande information i kulturmiljöutredningar, men att bara en liten del av detta finns tillgängligt digitalt i FMIS, resten finns i kartbilder i rapporten. Det medför att information lätt försvinner längre fram i processen.
På eftermiddagen delade vi upp oss i grupper och diskuterade kring vilken sorts detaljerad information som är nödvändig och/eller användbar i kulturmiljöprocessen, framförallt vid utredningar och arbete med undersökningsplaner. En viktig fråga för oss inom DAP är om RAÄ ska slå fast vissa standarder för hur databaserna ska utformas och vilka attribut och termer arkeologerna ska använda sig av i fält för att underlätta analyser och synteser. Mot önskemålet att kunna genomföra storskaliga jämförelser av kulturmiljöer måste vi väga behovet av metodutveckling och nya frågeställningar inom arkeologin, vi får inte skapa en tvångströja eller onödig byråkrati.
Samtalen på workshopen visade att det är tydligt att arkeologerna har konkreta och likartade informationsbehov oavsett typ av organisation och region. Men det finns också farhågor om att nya föreskrifter kan leda till ökad administration på framförallt små uppdrag. Det är något vi tar till oss och arbetar vidare med inom DAP.
