I augusti 1868 tillbringade den då 24-årige arkeologen Oscar Montelius två knappa veckor på Gotland. Anledningen var bland annat att han på ort och ställe skulle skaffa sig noggrannare fynduppgifter om en del av de fornfynd som Historiska museet hade löst in under de gångna åren. Bland dessa fanns ”en half söljering af silfver med runor”. Enligt de uppgifter som Montelius kunde inhämta hade ringen påträffats ett par år tidigare ”helt nära Wisby, vid vägen till Kopparsvik, under gräfning af grunden till major v. Post’s nya hus, Adolfsberg kalladt”. Fyndet hade gjorts av ynglingen Casimir Planting Bergloo och inlösts med 10 riksdaler riksmynt.
I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter, som sedan tio år tillbaka finns tillgängligt på vår hemsida, har spännet fått beteckningen G 350. Här uppges att det har inventarienummer 3527 i Historiska museet, men att det inte har kunnat återfinnas i samlingarna. Inskriften återges därför efter Montelius’ läsning som sikuar och tolkas i första hand som kvinnonamnet Sigvor eller möjligen mansnamnet Sigvarr.
Montelius är faktiskt inte den ende som har uppgifter om föremålet. I Carl Säves samling i ATA fick jag för några år sedan ögonen på en minimal papperslapp, där Säve har avbildat det aktuella föremålet i full skala. I Samnordisk runtextdatabas finns dessutom en länk till museets Medeltidskatalog där man till och med kan se spännet fotograferat. Jag började därför fundera på om det verkligen var försvunnet eller om uppgiften kanske var förlegad.
Förra veckan tog jag kontakt med Historiska museet och frågade efter spännet. Visst fanns det där! De hade inga problem att lokalisera det och i måndags fick jag möjlighet att titta närmare på inskriften.
Redan när jag såg fotografiet i museikatalogen hade jag insett att den tidigare tolkningen inte kunde vara den slutgiltiga. Spännet är ju fragmentariskt och det är därför inte särskilt troligt att sikuar svarade mot hela den ursprungliga texten. Runorna står mycket spatiöst, men har de varit symmetriskt placerade på ringen måste minst ett par tecken saknas.
Det är alltså inte särskilt troligt att det handlar om kvinnonamnet Sigvor. Visserligen finns i dag enligt namnstatistiken på nätet 42 kvinnor i Sverige som bär detta namn, men på medeltiden verkar det ha varit annorlunda. I samlingarna för Sveriges medeltida personnamn i Uppsala verkar det inte finnas ett enda belägg på detta namn. Däremot förekommer det ristat i runor på en vikingatida vävbricka från Lund (DR 311) med den fantasieggande texten ”Sigvors Ingemar ska få min gråt (eller: mina olyckor)”. Det fåtal personer som hette Sigvor under medeltiden verkar ha kommit från Norge och Island.
Annorlunda förhåller det sig med mansnamnet Sigvard, som är ett välkänt namn under samma period. Jag antog därför inskriften måste vara defekt i slutet och att man skulle läsa sikuar…, vilket lätt kan suppleras sikuar[þr] dvs. Sigvarðr. Kanske kunde det till och med finnas spår av en runa i brottkanten efter r-runan som bekräftade detta antagande.
Jag trodde alltså att allt var löst och att det bara var trava över till Historiska, kasta ett snabbt öga på inskriften och bekräfta det jag redan hade funderat ut. Så blev det inte. Att de sex runorna ska läsas sikuar råder det ingen tvekan om – även om s-runas form är något märklig – men några spår av någon runa efter r finns inte. I stället kan man här tydligt se att ringen har smalnat av och att detta måste vara den plats där spännets torne har varit fäst. Inskriften bör alltså ha avslutats med r! De runor som saknas måste ha stått i början av texten och den troligaste läsningen är i stället …sikuar, vilket inte är särskilt lätt att komplettera på något övertygande sätt.
Kanske skulle man kunna rädda stackars Sigvarðr genom att anta att inskriften inte har börjat till vänster direkt ovanför tornen, utan högst upp på ringen (vid ”klockan 12”). I så fall måste det före s-runan ha funnits någon form av markering var man ska börja läsa. Jag kan dock inte komma ifrån att detta förslag känns som en ren nödlösning.
För att sammanfatta: Silversöljan från Adolfsberg i Visby är lyckligt återfunnen, men den läsning och tolkning av inskriften som tidigare framstod som helt säker har förbytts i ovisshet. Sådan är dessvärre runologens vardag. En god idé kan lätt stjälpas av en liten detalj.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Sedan mitten av veckan finns nu också nytagna bilder av spännet i Historiska museets digitala katalog. Gå in och fundera på hur rungåtan ska lösas! DS.
En annan möjlighet är att namnet är Ingvar. Då utgör s-runan slutet på ett annat namn eller ord. Ett problem med det är dock att jag inte hittar någon forn- eller medeltida gotlänning med namnet Ingvar. Men namnet var vanligt i övrigt och någon Ingvar – eller hans sölja – kan ha hittat till Gotland.
Bra jobbat! Tackar!
Detta är givetvis en möjlighet. Jag tror dock att vi ska räkna med att inskriften är gotländsk. Stämmer den föreslagna dateringen i museets katalog till ”1200-talet(?)” så är runformerna de man kan förvänta sig på ön, t.ex. en a-runa som ännu har dubbelsidig bistav. Men givetvis bör man också pröva att på fastlandsvis läsa den som æ.
IKUAR, Ingvar, var den första tanke jag kom på. Ser att någon i kommentarsfältet också redan kommit på samma sak. Frågan är då vad första ordet skulle vara. Är det samma mellanrum mellan alla tecken bör det inte vara mer än 4 stycken som saknas.
Avståndet mellan varje tecken är 4 mm. Hur många som saknas beror på hur långt det smalare partiet för tornefästet har varit. Jag tror dock att det saknas max 2 runor, inte fler.
Funderar på om det möjligen kan vara ett dialektalt ”te” framför namnet, alltså ”till”. Om det var en gåva till Sigvard från någon närstående (exvis. vid konfirmationen) kanske ”Till Sigvard” kan passa.
Om man ska räkna med en saknad preposition framför sikuar så borde namnet ha varit böjt i ett s.k. oblikt kasus (genitiv, dativ, ackusativ) beroende på vilken denna preposition har varit. Til (som det hette på medeltiden) kräver t.ex. genitiv. Om runföljden sikuar är fullständig och återger en skrivning av namnet Sigvarðr kan det egentligen bara handla om nominativ dvs. grundformen av namnet.
Intressant, tack! Då går mina tankar snarast till en titel innan namnet, exempelvis ett ”herr” i förkortad form. Om detta är möjligt att passa in med nominativformen vill säga. Präster och riddare i synnerhet brukade väl tilltalas så under en period, med Herr . Har för mig att förkortningen ”H.” i varje fall förekom något senare än tiden spännet bör vara ifrån(?)
Detta är ett mycket bättre förslag som jag inte har övervägt och givetvis är fullt möjligt. Frågan är då om sikuar återger mansnamnet Sigvard eller – vilket utifrån stavningen ligger närmare – kvinnonamnet Sigvor. Tyvärr är det väl omöjligt att avgöra.