En sked, ett skepp och en hamn i centrala Uppsala

Jag vet inte riktigt vad det som är det bästa med arkiv: att man där ofta kan hitta det man söker eller att man nästan lika ofta stöter på sådant som man egentligen inte sökte efter, men som ger nya insikter och nya forskningsspår att följa.

För fyra år sedan fick jag i ATA:s samlingar efter Uppsalaprofessorn Carl Säve syn på en blyertsteckning föreställande en träsked, där det under bilden stod antecknat: ”Sked (af ene), hittad i Uppsala, [lucka] fot djupt under Drottning-gatan.” Teckningen är inte utförd av Säve själv utan är signerad ”P. W…d” i nedre högra hörnet.

Skeden hade ett minst sagt märkligt utseende genom att skaftet var utformat som ett drakhuvud, men det som främst fångade min uppmärksamhet var det mönster som fanns ristat på skaftet och som utgörs av en ringkedja. Året innan hade jag nämligen sett de vikingatida runkorsen på Isle of Man, där precis samma motiv förekommer. Kunde skeden från Uppsala ha varit lika gammal som dessa och alltså vikingatida?

Teckningen förvaras i Säves samling bland material rörande Gotland och jag misstänkte att den var relativt okänd för dem som har sysslat med Uppsalas arkeologi. Jag skickade därför en bild av den till en Uppsalaarkeolog och fick till svar att han inte trodde att han hade sett föremålet förut.

Sedan dess har jag inte tänkt så mycket på denna träsked tills nu i torsdags, då jag satt på Kungliga biblioteket och tittade genom Carl Säves korrespondens med professor George Stephens i Köpenhamn. Med anledning av mitt arbete med Medelpads runinskrifter i projektet Evighetsrunor letade jag nämligen efter ett brev där Säve skulle ha beskrivit de båda runstenarna i Attmar i Medelpad. Säve och Stephens hade en intensiv brevkontakt, som inte helt oväntat främst kretsade kring runologiska ämnen. Att läsa vad Säve har skrivit om olika runinskrifter är ofta en högtidsstund och mer än en gång har jag i hans brevväxlingar funnit tolkningar som jag fram till detta ögonblick hade trott att jag var först med.

Stephens var under våren 1868 sysselsatt med tryckningen av det andra bandet av sitt monumentalverk The Old-Northern Runic Monuments of England and Scandinavia och av breven framgår att han succesivt sände de färdigtryckta arken till Säve. Den senare, som hyste en helt uppriktig beundran av Stephens både som person och vetenskapsman, levererade i gengäld kommentarer till de inskrifter som hade behandlats i verket, den ena egentligen mer förödande än den andra.

I ett av dessa brev, som är daterat i ”Uppsala den 23 Febr. 1868”, fick jag plötsligt ögonen på denna passage:

”s. 597. – Runic Cross. Kirk Michael (ön Man). Vid en grundgräfning här i Uppsala för 20–25 år sedan fanns, vid 12–14 fots djup under gatan ett sänkt skepp, åtskilliga fornsaker, och bland dem en rätt väl bibehållen träsked, hvilkens skaft slutar med ett drakhufvud, likt det å runstenarne; men långs skaftet är fint och skarpt inskuren en rad med kedje-ring-sirater, alldeles lika dem, som förekomma å flere af Mans runstenar, t.ex. å figuren, s. 597, till venster, den nedersta raden, som utgör korsets stam; – å skeden har det ungefärligen [teckning] detta utseende; dock äro ringarne kanske något mindre. Detta slags prydnad har jag ännu icke, det jag kan minnas, sett använd någorstädes eljest i Skandinavien. Eget är det i alla fall.”

Säve hade här återigen varit först med sina iakttagelser, men det intressantaste är ändå det han berättar om fyndomständigheterna för skeden. Det ska alltså på 1840-talet ha påträffats ett skepp på ca 4 meters djup i Uppsala, något som jag undrar om det tidigare har varit känt. Kombinerar man detta med teckningens uppgift om att skeden hade hittats under Drottninggatan så måste fyndplatsen ha legat någonstans där denna gata korsar Fyrisån.

Ringkedjan är ett typiskt motiv för den vikingatida Borrestilen, som brukar dateras till perioden ca 860–950, men som också kan förekomma något senare. Om nu skeden har legat i skeppet – vilket Säve egentligen inte säger – så kan det mycket väl ha handlat om ett sjunket vikingaskepp i hjärtat av dagens Uppsala!

Man räknar med att platsen vid Fyrisåns mynning har haft en betydelse innan den medeltida staden växte upp och att det här dels har funnits en övergång över ån, dels en hamn. Den senare har ofta identifierats med en lagunformad utvidgning av ån på den plats där Stora torget ligger i dag (se bilden ovan). Att denna vik verkligen har fungerat som hamnplats är inte styrkt, men det kan nämnas att man vid schaktningar 1934 i kvarteret Näktergalen intill torget bland annat fann en styråra av ålderdomlig typ.

Ett flertal runstenar har också kommit i dagen vid olika schaktningsarbeten. En del av dessa har varit inmurade i byggnader, men 1940 hittades två runstenar (U 939 och U 940) i kvarteret Torget, vilka bara verkade ha välts omkull utan att användas som byggnadsmaterial, trots att de befann sig inom franciskanerklostrets område. Ett förslag är att de ursprungligen har varit resta vid hamnen, ett annat att de har stått vid den väg eller bro som bör ha korsat ån ungefär på den plats där de påträffades.

Det av Säve nämnda skeppsfyndet stöder tanken på att det har funnits en hamn på den östra sidan av Fyrisån under vikingatiden och om den märkliga träskeden hör ihop med detta skepp så bör vi vara nere i 900-talet. Man blir naturligtvis nyfiken på om det finns något mer vittnesmål om detta fynd, som ju borde ha uppmärksammats av fler än Carl Säve.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Och jag hittade också Säves brev till Stephens där han beskriver de båda Attmarstenarna i Medelpad. DS.