Arkeologi är i grunden beroende av rumslig information: från var och i vilket sammanhang ett föremål påträffades, till spåren av landskapsanvändning över tusentals år. Varje år skapar arkeologer enorma mängder rumslig data i samband med att de dokumenterar fornlämningar via inventering eller utgrävning. Numera finns program (GIS) som relativt enkelt ger oss möjlighet att analysera denna geodata i kombination med många andra faktorer, både miljö- och samhällsrelaterade. Den verkliga kraften ligger i att kunna kombinera strukturerad data från många olika undersökningar – även över nationsgränser – för att på så sätt nå ny kunskap om människans historia.
I förra veckan deltog jag på en workshop i Skottland där representanter från flera olika länder träffades och diskuterade potentialen i att öppna upp och dela arkeologisk geodata i högre utsträckning. Det är inte bara arkeologer som behöver den, utan även statliga och privata aktörer som arbetar med landskapsplanering, samhällsutveckling, miljöanalyser osv – för att inte tala om alla som forskar i relaterade ämnen. Arkeologi ger oss unik information om tusentals år av samverkan mellan människor och miljö i Europa som kan ge oss viktiga perspektiv för framtiden.
Under workshopen diskuterades vilka utmaningar som finns för att denna öppenhet ska bli verklighet. Det kan finnas många olika anledningar till att det är svårt att få till i nuläget. Först och främst saknar vi standarder och terminologier för den digitala dokumentation som skapas. Utan någon typ av gemensam standard, även om bara på nationell nivå, så är det mycket svårt att kombinera data från olika aktörer och aktiviteter. För det andra finns datan utspridd hos många olika organisationer och ofta saknar dessa någon med ansvar för att se till att den bevaras långsiktigt – och vi vet vad som händer med mjukvaruformat efter ett antal år!
Det största problemet är i grunden inställningen – att det finns aktörer som inte gärna delar med sig av sin data ens om möjligheten finns. Det kan delvis bero på att man är orolig över att den kan missbrukas (exakt hur är ganska luddigt), men kanske än mer för att man är orolig över hur mycket tid och resurser det kan kräva av verksamheten – för det är absolut så att det krävs en hel del jobb och pengar för att skapa en sådan infrastruktur. Ett visst mått av revirtänkande finns också så klart, som om det var något negativt att någon annan gör något fantastiskt med det man hjälpt till att ta fram. Att släppa kontrollen är inte alltid enkelt. I Sverige är inställningen till öppen data trevligt nog mycket positiv hos både statliga och privata aktörer i min erfarenhet, där är det snarast bristen på standarder och infrastruktur som ställer till med problem. I vissa andra länder kan arkeologerna som vill dela sin data tyvärr möta stort motstånd från ledning och beslutsfattare, av de skäl som noterades i detta stycke. Därför behöver vi alla hjälpas åt att ge draghjälp genom att visa på alternativa förhållningssätt.
Alla problem kan inte lösas i ett enda slag, men genom att samarbeta frivilligt kring standarder och terminologier inom fältarkeologin så kan vi skapa bättre förutsättningar för dess användbarhet. Genom att visa på goda exempel på öppen geodata i olika länder, och hur den kan komma till användning i samhället och forskningen, så kan vi öka trycket på att detta bör prioriteras. Att samla in data kräver stora resurser i tid och pengar, så när vi tappar bort den skapar vi bara mer jobb och kostnader för oss själva i slutändan. Mest avgörande är inställningen, både hos organisationer och individer, att vi vill dela med oss av den arkeologiska dokumentationen och bidra till att den kommer till användning.
Under 2020-2023 kommer Riksantikvarieämbetet och Uppsala universitet samarbeta i ett projekt (”Urdar”), finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, för att bearbeta och tillgängliggöra digital arkeologisk fältdokumentation i format som är användbara för data- och GIS-analyser. Mer information kommer längre fram.
För övrigt kan jag varmt rekommendera besök i den lilla staden Stirling för de som tar sig till Skottland – både fantastisk kulturmiljö och naturmiljö.
