Nu i veckan var jag på Gotland för att granska de putsinskrifter som finns på bottenvåningen till tornet i Sproge kyrka. Kyrkan genomgår nämligen just nu en renovering och konservator Rebeca Kettunen som arbetar med denna vägg hade bett mig att komma och titta på runinskrifterna i samband med rengöringen. Ristningarna togs fram vid en renovering redan 1965, men man har hittills inte fått någon mening i de skadade runinskrifterna.
Jag kan inte säga att jag kom så mycket längre, men om några runor gick det att säga lite mer. På den aktuella väggen som utgör sydväggen i tornet finns även två skepp avbildade. Enligt boken Skeppsristningar på Gotland (1993) ska det större av skeppen föreställa ett inhemskt handelsfartyg, som liknar ett av de båtfynd som har gjorts i Kalmar slottfjärd (”Kalmar 1”) och som dateras till 1200-talets början. Ett par av runföljderna är skrivna nedanför kölen på denna fartygsbild och har antingen tillkommit samtidigt eller efter denna.
Den ena läste jag som han-… : ḷaki (G 274B), den andra (G 374C) som h…-ạṛin-. Egentligen är detta helt omöjligt att tolka, men eftersom jag mitt i arbetet blev intervjuad av radion tvingades jag på stående fot åtminstone komma med några förslag. Dessa blev av lätt insedda skäl rätt hypotetiska, men jag är ganska säker på att runorna på något sätt hänger samman med skeppsbilden. Så som runorna är placerade under skeppet får man också intrycket av att de hör ihop och att de ska läsas i en följd och inte som två separata inskrifter.
Eftersom det ser ut att handla om en längre utsaga, är det frestande att tänka sig att inskriften har inletts med ett personnamn och bland de medeltida namnen ligger Hans eller Hannes närmast. Detta är en utveckling av namnet Johannes som först verkar uppträda i Sverige och Danmark i mitten av 1300-talet. Man måste i så fall tänka sig att runorna är minst hundra år yngre än skeppsristningen. En annan möjlighet är att det handlar om pronomenet hann ’han’. Det följande ordet ser ut att vara laki, men det är inte uteslutet att den första runan är u och att den nedre delen av bistaven är fylld med puts. Om vi läser uaki skulle detta kunna vara en konjunktivform med betydelsen ’må vaka’.
Den andra raden är egentligen också alltför skadad för att man ska ha en uppfattning om innehållet, men en möjlighet är att det har stått h[i]arini, vilket skulle kunna motsvara hiar inni ’här inne’.
Jag måste poängtera att denna tolkning bara är en möjlighet utifrån de bevarade runspåren och att det säkert finns andra. Samtidigt kan jag inte låta bli att associera till en putsristning (N 502) i Nidarosdomen i Trondheim i Norge, som lyder: nikuḷạṣ ua^r hẹ^r inẹ ẹ^r ---ṛ Nikulás var hér inni, er [hann fó]r ”Nikulas var här inne, när han for.”
En annan sak som jag upptäckte först efter att radion hade åkt därifrån var att den inskrift som tidigare har lästs -ạṛụạạ och fått signum G 374A nog inte alls består av runor. Flera av tecknen har märkliga former och jag undrar om det inte istället handlar om en inskrift med majuskler. Eventuellt kan de sista av dessa tecken i så fall läsas MARIA, vilket skulle kunna stödjas av att det strax under finns en femuddig stjärna – ett så kallat pentagram – som ju är en känd Mariasymbol. På flera ställen på putsytan finns V-formade vinklar som sannolikt är spår av försök att rista fler sådana pentagram.
Om min läsning är riktig försvinner alltså en av runinskrifterna i Sproge, men det kompenseras av att det strax nedanför denna ristning finns ett par runor ro som inte tidigare har varit registrerade. Jag såg dem faktiskt redan 2011 när jag var på ett kort besök i kyrkan. Vad jag upptäckte först nu är att det ovanför dessa finns en blad- eller knoppformig figur ristad. Kanske har vi här ännu en Mariasymbol och en ytterst djärv gissning är att de två runorna är rester av ordet ros.
Det finns mer än putsristningar i Sproge kyrka. I korgolvet ligger fyra medeltida gravhällar med runor (G 65–68), som tidigare fanns på kyrkogården, men som fick sin nuvarande placering i samband med restaureringen 1965. Vid samma tillfälle upptäckte man i en nisch i koret också en sönderslagen runbildsten (G 373), som hade huggits om till en piscina. Denna sten sitter i dag uppsatt på den norra väggen i kyrkan.
Från Sproge kyrka kommer också ett runristat gravmonument (G 69) som antas vara utfört av ingen mindre än den gotländske stenmästaren Sigraf, som har svarat för den berömda dopfunten i Åker (DR 373) på Bornholm. Gravmonumentet som är hugget i sandsten finns i dag i Gotlands museum. Ristningen består av Guds lamm som håller ett rikt ornerat stavkors, som också bär runorna.
Enligt Gotlands runinskrifter är inskriften högst lakonisk:
sihraifr : giarþi : iohan : lit : giạṛạ
”Sigraiv gjorde (stenen). Johan lät göra.”
Elias Wessén räknar där inte med att inskriften har varit längre, trots att bröderna Säve har antytt att det tidigare fanns rester av en fortsättning. Carl Säve har från sin undersökning den 23 augusti 1844 dessutom efterlämnat en teckning av stenen, som Wessén tydligen inte har känt till. Den är försedd med följande påskrift:
”Gotland. – Sproge, å kyrkogården. Runsten af sandsten, 3’67 hög, 1’83 bred (ofvan), 1’67 (nedan). Stod (d. 23 Aug. 1844) löst uppställd vid S. kyrkogårdsmuren, men hade blifvit funnen (stående) dold och inmurad i S. dörrsmygen, och derföre voro sirater och runor ännu till en del fyllda af kalk och murbruk. – Korset och alla sirater är starkt upphöjda, men hela nedre delen var redan då mycket vittrad och anfrätt, så att runorna nedåt voro mest oläsliga (Runorna omkr. 2 tum höga) och skola sedan blifvit ännu otydligare. – En af Gotlands få runstenar af sandsten!”
Inskriften läser Säve som:
sihraifr : giarþi : iohan : lit : giara …ʀ̣ · ag̣ṇạṛ…ahu : bi…
Några av runorna har han visserligen endast antytt med prickar, men Säve var en mycket god runläsare och det finns därför goda skäl att tro att inskriften har haft en fortsättning utöver de runor som är bevarade i dag. Hans ʀ-runa skulle t.ex. kunna vara slutrunan i prepositionen eftiʀ ’efter’ eller yfiʀ ’över’ och i de osäkert lästa runorna därefter har Säve uppenbarligen tänkt sig en motsvarighet till namnet Agnarr. Detta namn är visserligen med undantag för en dansk sagokung hos Saxo endast känt från västnordiskt område.
De följande runorna …ahu : bi… skulle kanske kunna dölja resterna av ett ortnamn på -by eller -bo, men det är också möjligt att bi… har utgjort början på ordet biðin ’bedjen’ och att det här har funnits en uppmaning att läsa en bön för den dödes själ.
Stenen finns som nämnts numera i Gotlands museum och jag har bara sett den en gång helt flyktigt. Kanske kan det fortfarande finnas spår på stenen som kan stödja Säves läsning från 1844. Detta får dock bli en uppgift vid ett kommande Gotlandsbesök.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om runinskrifterna från Sproge kyrka i Gotlands runinskrifter 1 (G 65–69) och 3 (G 373–374). DS.
