Publicerat

sentida runristning i fast häll med färja i bakgrunden

Runristningen på Fåfängan så som den såg ut den 12 augusti 2022. Tyvärr har ristningslinjerna fyllts i med vit färg av en klåpare. Foto Magnus Källström (cc-by)

Sommaren är den perfekta tiden att studera runinskrifter i det fria och varför inte börja där man bor. Att välja Södermalm i Stockholm som platsen för en runexkursion verkar kanske inte så lovande, men om man inte har så höga krav på autenticitet utan nöjer sig med kulturhistoria av lite senare datum så finns det en del att upptäcka även här.

I inledningen till Södermanlands runinskrifter, som är daterad i december 1936, nämner Elias Wessén i en fotnot att det finns två sentida runristningar på Södermalm i Stockholm: en på berget Fåfängan vid Danvikstull och den andra på Långholmsbergets östra sluttning. Den förstnämnda är också upptagen i Fornsök och den är inte svår att hitta även om det brukar behöva vara solsken för att man ska se den ganska svaga inristningen. När jag igår uppsökte platsen för att försöka ta en vinjettbild till denna artikel upptäckte jag att den nu är (delvis) ifylld med vit färg på ett mycket valhänt sätt. Detta har uppenbarligen gjorts av en icke runkunnig person och är knappast till någon hjälp för den som vill försöka läsa texten.

När ristningen först uppmärksammades genom en artikel i Dagens Nyheter måndagen den 3 september 1923 trodde man att det handlade om en äkta runristning, men lektor Erik Brate som granskade den redan samma vecka kunde konstatera att så inte var fallet. Brate bodde på Nytorgsgatan 11 och hade alltså inte särskilt lång väg dit. Däremot lyckades han inte få ut något av texten mer än att den verkade innehålla årtalet 1906 samt ett par latinska versaler O. B. som han misstänkte kunde avslöja vem upphovsmannen var.

I artikeln erinras nämligen om att konstnären Allan Egnell hade hyrt en stuga på Fåfängan under 1900-talets första decennium och kallat sig ”Hertigen av Fåfängan” samt samlat några vänner kring sig för att där föra en ”mycket ’historisk’ tillvaro”. En av dessa vänner hette Olof Broström och hade blivit utnämnd till ”hovbard” med uppgift att besjunga Fåfängans skönhet. Det var den senares initialer som Brate trodde sig ha funnit i inskriften. Det lustiga var att när Dagens Nyheters medarbetare hörde sig för med de misstänkta, så kunde ingen av dem svara på om de hade gjort ristningen eller ej. Detta ger sannolikt en viss antydan om karaktären av deras samvaro på berget.

Två män framför ett hus på berget Fåfängan
Oskyldigt utpekade som upphovsmän till runristningen på Fåfängan: Olof Broström och Allan Egnell framför Bergshyddan. Foto Henrik Krogh, Stockholms stadsmuseum (cc-by)

Det dröjde dock inte länge förrän den verklige runmästaren gav sig till känna. Redan veckan efter upptäckten, den 11 september kunde Dagens Nyheter meddela att han hette Gösta Storm och nu var redaktör på Gotlands Allehanda. Ristningen hade han gjort i tonåren då några godtemplarloger hade använt den östra delen av Fåfängan till festplats. Hans far var en av de ansvariga för festligheterna och för att bevara minnet av denna lyckliga tid hade Gösta fått idén att göra ristningen. Förebilden hämtade han från en illustration i Folkskolans läsebok och texten löd enligt vad han kunde erinra sig: ”Gösta Storm gjorde denna ristning till minne av somrarna 1905–06.” En sådan formulering faller ju väl i runstensgenren och det är också den översättning som ännu möter i Fornsök.

Nu står det inte riktigt så. För mer än femtio år sedan beslöt sig nämligen Elisabeth Svärdström vid Runverket att gå till botten med denna inskrift och kom vid sin undersökning fram till följande text: ontirs immo kosto storm minni of uistilsin i fofinkon 19 – 05 – 06 lifui niktirhitin. I klartext blir det: ”Anders, Emma, Gösta Storm. Minne av vistelsen i Fåfängan 1905–06. Leve nykterheten!”

sentida runristning i häll
Så här ska det se ut! Runristningen på Fåfängan uppmålad av Elisabeth Svärdström 1967. Foto Sören Hallgren, ATA (cc-by)

Anders och Emma var Gösta Storms föräldrar och utan denna kunskap framstår inskriftens början som mycket kryptisk, inte minst med tanke på att den unge runmästaren har använt o-runan som tecken för både o och a och dessutom för å och ö. Att Brate inte fick någon ordning på texten är därför inte så konstigt.

Beträffande den andra Södermalmsristningen som omnämns i Södermanlands runinskrifter vet jag betydligt mindre. Den är inte upptagen i Fornsök och jag har inga närmare uppgifter om var den ska finnas än just ”Långholmsbergets östra sluttning”. För drygt ett år trodde jag att jag var den på spåren när jag fick ett mejl med en fråga om några runor som hade upptäckts på Långholmen. På bilder som jag senare mottog läste jag utan problem namnet leonard ristat med urnordiska runor. Ristningen finns i en låg häll intill utomhusteatern på den östra delen av ön, vilket inte riktigt stämmer med den tidigare uppgivna platsen. Frågan var om det verkligen handlade om samma ristning.

Otydliga runor i en häll
Ristningen med namnet leonard på Långholmen. Runorna är ganska svåra att urskilja på fotografiet. Foto Magnus Källström (cc-by)

En djupdykning i ATA gav inte heller någon närmare lägesbeskrivning för den tidigare kända ristningen, men väl en upplysning om själva upptäckten. I en skrivelse till ställd till riksantikvarien den 23 oktober 1933 och undertecknad av Beth von Holst läser man:

”Författaren Fridegård, Stockholm, tel. 11 15 42, har i dag per telefon anmält en nyfunnen runristning i häll på Långholmsbergets östra sluttning. Ristningen ifråga utgöres av en enkel slinga med runor.

Då sprängnings- och byggnadsarbeten pågå nära ristningen ansåg Fridegård önskvärt, att besiktning snarast möjligt verkställdes. Fridegård är villig att efter telefonpåringning anvisa platsen för ristningen.”

På samma handling har von Holst gjort ett tillägg den 4 november, där hon meddelar att Elias Wessén hade besökt platsen och konstaterat att det handlade om en sentida runristning: ”Av tillstädesvarande personer hade professor Wessén erhållit uppgift om att ’runristningen’ tillkommit för cirka 40 år sedan; upphovsmannen var en järnarbetare.”

Ristningen på Långholmen hade alltså upptäckts av författaren Jan Fridegård, som ju hyste ett stort intresse för forntiden och som också drömde om att upptäcka en tidigare okänd runristning. År 1943 gjorde han slutligen sitt eftertraktade fynd vid Roslags-Näsby i Täby. Eftersom denna ristning var belägen omedelbart intill en väg där hundratals människor passerade varje dag, blev han ordentligt överraskad när Sven B. F. Jansson meddelade honom att ristningen var tidigare okänd – eller som Fridegård själv uttryckte sig när han intervjuades i Svenska Dagbladet den 26 mars 1943: ”I varje fall kände jag mig mera nöjd […] än när jag för tio år sedan hittade en runristning på Långholmen som visade sig vara ristad av en järnarbetare på 1860-talet…”

Mer än så vet jag inte om runristningen på Långholmsberget, men uppgiften om att den utgjordes av ”en enkel slinga med runor” visar att det inte kan handla om samma ristning som finns vid utomhusteatern. Att runorna här är av urnordisk typ tyder också på att den inte har tillkommit under 1800-talet, utan tidigast under 1900-talet när kunskapen om denna variant av runraden hade hunnit bli mera spridd. Redan för fem år sedan fick jag ett tips om att det också fanns runor huggna i en häll uppe i Tantolunden på Södermalm. En närmare besiktning visade att de inte oväntat var sentida och att runtecknen tillhörde den urnordiska runraden. Detta må vara den äldsta typen av runor, men när de dyker upp kan man nästan alltid utgå från att de är mycket unga, och det gällde nog också dem som en gång har hållit i mejseln.

sentida runor ristade i häll
Sentida runor i Tanto. Foto Magnus Källström (cc-by)

Till sist måste det nämnas att Beth von Holst, som tog emot telefonsamtalet från Fridegård i oktober 1933, givetvis är samma person som senare gifte sig Svärdström, och som inte bara tydde Gösta Storms runor på Fåfängan, utan också skrev Västergötlands runinskrifter, det andra bandet av Gotlands runinskrifter och dessutom lade grunden till den svenska medeltidsrunologin.

Läs mer om henne här!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den som vill veta mer om ristningen på Fåfängan ska leta upp Elisabeth Svärdströms artikel  ”Runor om nykterhet” i Sörmlandsbygden 1969.