Lingastenen med nya ögon

Lingastenen är en av de fyra runstenar som vanligtvis finns att beskåda på Skansen i Stockholm, men sedan en tid befinner sig denna sten hos stenkonservator för behandling. Den har nämligen där nyligen befriats från en missprydande betongövergjutning kring foten och ska i stället snart få en ny fot så att hela ristningen i framtiden kommer att vara synlig ovan mark.

Ursprungligen kommer denna sten från ett stort gravfält på den så kallade Linga malm i Överjärna socken, en dryg mil söder om Södertälje. Stenen hade varit känd sedan 1680-talet, men låg då omkullfallen och glömdes senare bort. När den återupptäcktes i början av 1860-talet lät markägaren Johan Eriksson i Skäve ”genast lägga en stor flat och fast häll i jorden, på hvilken runstenen, som saknade fotstycke, nu är i upprät ställning fastnitad med dertill enkom gjorda grofva järnnanglar”. Så beskrev fornforskaren Richard Dybeck situationen i sin reseberättelse 1863.

När stenen kom till Skansen

Drygt trettio år senare – hösten 1896 – skickade Skansens grundare Arthur Hazelius ut en uppmaning till tidningarna runt om i landet att efterlysa runstenar som skulle kunna flyttas till Skansen och där Nordiska museet – som det uttrycktes i en tidning – ”ikläder sig alla omkostnader för deras forsling från huru avlägsna ställen som hälst”. Efterlysningen gällde dock enbart sådana stenar som inte längre stod kvar på sina ursprungliga platser och det erinrades särskilt om att ”många runstenar, utsatta för vanvård, äro inlagda i murar, broar o. s. v.”

Ett av de tips som Hazelius fick in gällde just Lingastenen och kom från runologen Erik Brate, som samma sommar hade undersökt den och funnit att den stod mitt i en åker. Hazelius nappade på Brates förslag och efter att ha inhämtat tillstånd från markägaren, sockenprästen och Vitterhetsakademien transporterades stenen samma höst till Skansen. Lingastenen hade genom århundradena fått utstå en hel del och när den anlände blev Hazelius så besviken på dess tillstånd att han vände sig till markägaren för att höra om den eventuellt kunde ha skadats ytterligare i transporten. Så var dock inte fallet.

Borttappade toppen saknas ännu

Lingastenen är trots sina många skavanker den märkligaste av de fyra runstenar som Hazelius lyckades förvärva. Den bar nämligen då inte bara ristning på fram- och baksida utan även på toppytan. Detta toppstycke var redan på Dybecks tid helt löst och dessutom i två bitar när stenen fördes till Skansen. Tyvärr satte man inte omedelbart fast detta stycke på stenen, utan det magasinerades och har sedan dess inte setts till. Som tur var finns toppen både fotograferad och avritad av flera personer, men ingenting kan ju ersätta ett original och tolkningen av runorna i denna del av inskriften är ännu oklar. Med toppstycket försvann också de sista resterna av de lönnrunor som vi genom äldre avbildningar vet har varit ristade längs stenens högra kant.

Trots denna förlust finns det mycket kvar att fördjupa sig i på denna runsten. Baksidan upptas av ett stort dekorativt kors med en inskrift, som har arrangerats på ett mycket originellt sätt. I korsets mitt står kvinnonamnet tisa : ”Disa”, medan följande orden har placerats ut ett och ett i svicklarna mellan korsarmarna, där man läser: kiarþ… | eft… | … | sina det vill säga: ”gjorde efter sina [söner?]” eller ”efter sin [dotter?]”. Ett ord är helt bortflagrat, men genom att det sista ordet är böjt sīna vet vi att det antingen måste ha varit ett släktskapsord i pluralis eller femininum singularis.

Även på stenens framsida finns ett kors, vilket består av ett betydligt enklare så kallat ”korsat kors”. Detta fungerar samtidigt som en samstavsruna, där en inledande b-runa får tjäna till fot för korset, medan de följande runorna utnyttjar korsstammen som en gemensam huvudstav. Dessa runor ska läsas nedifrån och upp, men för att göra det mera intrikat så är varannan runa spegelvänd. Den som har genomskådat denna princip läser utan problem runföljden bruþur sin ”sin broder”. Den sista runan ser visserligen ut som en a-runa, vilket många också har uppfattat den som, men eftersom runan enligt den ovan nämnda principen ska vara spegelvänd så måste den läsas som n.

Slutligen finns nedtill på stenen mellan de båda runormarna ett skepp, från vilket det går en bågböjd linje som avslutas med ett något som ser ut som ett huvud med ögon, mun och ett par raka utskott vid tinningarna. Bilden har i huvudsak tolkats efter två linjer. Vissa har uppfattat det som en sorts ankare, medan andra menar att det handlar om det oxhuvud med vilket Tor fiskade upp Midgårdsormen ur havsdjupet.

Lingastenen uppmålad på nytt

Härom veckan var jag ute och tittade på stenen där den just nu befinner sig och passade då också på att undersöka och måla upp ristningen på framsidan. Denna är djupt ristad och mycket tydlig och jag hade egentligen inga förhoppningar om att göra några nyupptäckter. Samtidigt brukar jag ju ofta hävda att varje gång man noggrant går igenom en runristning så ser man något nytt. Så blev det faktiskt även denna gång, även om det handlade om ett par mindre detaljer.

Den ena upptäckten rör skiljetecknen mellan orden. Dessa är kolonformade och har vid tidigare uppmålningar i regel målats som runda punkter, men tittar man närmare så utgörs de tre första egentligen av två korta lodräta streck. Även det skiljetecken som följer efter ordet stin består av korta streck, men här är de i stället vågräta. Sådana små originella drag kan ofta visa sig vara mycket viktiga när man ska attribuera runstenar till en bestämd runristare.

Namnet på Lingastenens ristare är inte känt, men den har i litteraturen förts samman med en rad andra ristningar under namnet Traen. Någon runristare med detta namn har aldrig funnits, utan det hela bygger på en gammal missuppfattning av en samstavsruna som finns på runstenen Sö 158 vid Österberga i Runtuna, vilken avfärdades först 1981 när en förutsättningslös undersökning av ristningen kunde göras. De runstenar som har upptagits under detta apokryfiska ristarnamn är dessutom alldeles för olika till sitt utförande för att de ska kunna vara ristade av en enda person.

Formen på skiljetecknen på Lingastenen fick mig direkt att associera till en bestämd runsten, nämligen den runsten som 1948 hittades flera meter ned under vägbanan vid Aspa bro i Ludgo i Södermanland och som nu står rest intill bron (Sö Fv1948;289). Här finner man ett par gånger samma typ av skiljetecken bestående av ett par korta vågräta linjer ställda som ett kolon. Också runformerna och ornamentala detaljer som exempelvis formen på rundjurens huvuden visar att det måste handla om en och samma ristare, trots att det här inte finns något stort dekorativt kors som annars är det som håller samman den lite spretiga gruppen.

Intressanta vågräta streck

Min andra upptäckt på Lingastenen rör just rundjurens huvuden. Det visade sig nämligen att båda ormarna på ömse sidor om ögonen har ett par vågräta korta streck som inte har markerats i tidigare uppmålningar trots att de är mycket tydliga och när man fått ögonen på dem till och med kan ses på äldre fotografier. De finns dock inte medtagna på den äldsta teckningen av Richard Dybeck från 1863 och ingen av de runologer som under de senaste 130 åren har undersökt och målat upp stenen verkar ha sett dem.

Nu vet jag sedan gammalt att man inom runologin sällan är först med någonting. Denna gång behövde jag bara komma hem och slå upp Sven B. F. Janssons lilla bok Skansens runstenar (1967) för att på sidan 29 se att min upptäckt inte var ny. Här återges nämligen en teckning av Olof Hermelin från 1875, där de vågräta strecken vid ögonen finns markerade. Samtidigt verkar han faktiskt vara den ende som tidigare har noterat denna detalj.

Rundjur som avbildas i fågelperspektiv är för det mesta mycket enkla och har förutom de runda glosögonen få anatomiska detaljer. Det rör sig i så fall om en tve- eller tredelad tunga och det är inte heller ovanligt att nosen är försedd med ett lodrätt streck så att huvudet påminner om en gammaldags reservoarpenna. Ibland har de också ett tvärband mellan ögonen eller över halsen. En runristare som hette Amunde och var verksam på Södertörn, brukade dessutom förse sina rundjur med långa bågböjda ”mustascher” så att de nästan blir insektsliknande.

En orm med ögonfransar på Lingastenen?

Vad föreställer de återfunna strecken på Lingastenen? Med moderna ögon associerar man närmast till ögonfransar, men det verkar högst osannolikt att ristaren skulle ha återgett något sådant. Kanske handlar det snarare om horn, även om också detta känns lite främmande för en orm. I dag går det visserligen att på nätet lätt googla fram både hornhuggorm och ögonfranshuggorm och sådana kan ju mycket väl också finnas på Skansen, men inte på Lingastenen. De ormar som möter på 1000-talets runstenar är ju inte heller några realistiska avbildningar ur tidens fauna utan ristarna har behandlat sitt ämne rätt fritt.

Just nu har jag ingen bra idé om hur de små strecken ska tolkas, men det kan noteras att de har samma form som på det omdiskuterade runda ”huvudet” under skeppsbilden. Om det här handlar om ett oxhuvud så är kanske ormarna också försedda med horn. Inte heller har jag – trots visst letande – ännu funnit på denna detalj på någon annan runsten med liknande ormfigurer, men nu när jag har fått korn på den kommer jag att titta lite extra noga.

Erik Brate, som hade tipsat Hazelius om Lingastenen, skrev senare en artikel med titeln Skansens runstenar, vilken publicerades i Meddelanden från Nordiska museet 1898. Ett av sina särtryck skickade han till en äldre kollega, lektorn vid Högre allmänna läroverket i Gävle, Hjalmar Kempff. Denne tvekade inte att komma med några kompletterande tolkningsförslag av bland annat Lingastenens inskrift som han delgav Brate i ett brev den 19 mars 1899 (nu i ATA). Kempff menade att Brate hade förbisett att runormarnas tredelade tungor kunde läsas som runorna a͡n respektive t och att dessa tillsammans bildade ordet and ’ande’. Detta ord kopplade han ihop med det märkliga runda huvudet i linan under skeppet:

”Nu ter sig detta hufvud midt imellan a͡n och t och gissar jag att runstensritaren härmed velat utmärka ingenting mindre än þorfasts ande, som ur syndadjupen en gång skall frälsas af och till högre makter. Vare härmed huru som helst: visst är dock a͡nt. Ormhufvudena med sin a͡nt i munnen hafva väl ock de varit tagna som dödsens och mörksens hugmärken.”

Vad Brate tyckte om detta minst sagt originella förslag vet jag tyvärr inte, men jag misstänker att han hade en del invändningar mot både läsningen och tolkningen.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Beträffande huvudet under skeppet så tycks de senaste uppfattningarna vara att det handlar om en framställning av Tors fiskafänge. Mer om detta kan man bland annat läsa här. DS.