Lingastenen är en av de fyra runstenar som vanligtvis finns att beskåda på Skansen i Stockholm, men sedan en tid befinner sig denna sten hos stenkonservator för behandling. Den har nämligen där nyligen befriats från en missprydande betongövergjutning kring foten och ska i stället snart få en ny fot så att hela ristningen i framtiden kommer att vara synlig ovan mark.
Ursprungligen kommer denna sten från ett stort gravfält på den så kallade Linga malm i Överjärna socken, en dryg mil söder om Södertälje. Stenen hade varit känd sedan 1680-talet, men låg då omkullfallen och glömdes senare bort. När den återupptäcktes i början av 1860-talet lät markägaren Johan Eriksson i Skäve ”genast lägga en stor flat och fast häll i jorden, på hvilken runstenen, som saknade fotstycke, nu är i upprät ställning fastnitad med dertill enkom gjorda grofva järnnanglar”. Så beskrev fornforskaren Richard Dybeck situationen i sin reseberättelse 1863.
När stenen kom till Skansen
Drygt trettio år senare – hösten 1896 – skickade Skansens grundare Arthur Hazelius ut en uppmaning till tidningarna runt om i landet att efterlysa runstenar som skulle kunna flyttas till Skansen och där Nordiska museet – som det uttrycktes i en tidning – ”ikläder sig alla omkostnader för deras forsling från huru avlägsna ställen som hälst”. Efterlysningen gällde dock enbart sådana stenar som inte längre stod kvar på sina ursprungliga platser och det erinrades särskilt om att ”många runstenar, utsatta för vanvård, äro inlagda i murar, broar o. s. v.”
Ett av de tips som Hazelius fick in gällde just Lingastenen och kom från runologen Erik Brate, som samma sommar hade undersökt den och funnit att den stod mitt i en åker. Hazelius nappade på Brates förslag och efter att ha inhämtat tillstånd från markägaren, sockenprästen och Vitterhetsakademien transporterades stenen samma höst till Skansen. Lingastenen hade genom århundradena fått utstå en hel del och när den anlände blev Hazelius så besviken på dess tillstånd att han vände sig till markägaren för att höra om den eventuellt kunde ha skadats ytterligare i transporten. Så var dock inte fallet.
Borttappade toppen saknas ännu
Lingastenen är trots sina många skavanker den märkligaste av de fyra runstenar som Hazelius lyckades förvärva. Den bar nämligen då inte bara ristning på fram- och baksida utan även på toppytan. Detta toppstycke var redan på Dybecks tid helt löst och dessutom i två bitar när stenen fördes till Skansen. Tyvärr satte man inte omedelbart fast detta stycke på stenen, utan det magasinerades och har sedan dess inte setts till. Som tur var finns toppen både fotograferad och avritad av flera personer, men ingenting kan ju ersätta ett original och tolkningen av runorna i denna del av inskriften är ännu oklar. Med toppstycket försvann också de sista resterna av de lönnrunor som vi genom äldre avbildningar vet har varit ristade längs stenens högra kant.
Trots denna förlust finns det mycket kvar att fördjupa sig i på denna runsten. Baksidan upptas av ett stort dekorativt kors med en inskrift, som har arrangerats på ett mycket originellt sätt. I korsets mitt står kvinnonamnet tisa : ”Disa”, medan följande orden har placerats ut ett och ett i svicklarna mellan korsarmarna, där man läser: kiarþ… | eft… | … | sina det vill säga: ”gjorde efter sina [söner?]” eller ”efter sin [dotter?]”. Ett ord är helt bortflagrat, men genom att det sista ordet är böjt sīna vet vi att det antingen måste ha varit ett släktskapsord i pluralis eller femininum singularis.
Även på stenens framsida finns ett kors, vilket består av ett betydligt enklare så kallat ”korsat kors”. Detta fungerar samtidigt som en samstavsruna, där en inledande b-runa får tjäna till fot för korset, medan de följande runorna utnyttjar korsstammen som en gemensam huvudstav. Dessa runor ska läsas nedifrån och upp, men för att göra det mera intrikat så är varannan runa spegelvänd. Den som har genomskådat denna princip läser utan problem runföljden bruþur sin ”sin broder”. Den sista runan ser visserligen ut som en a-runa, vilket många också har uppfattat den som, men eftersom runan enligt den ovan nämnda principen ska vara spegelvänd så måste den läsas som n.
Slutligen finns nedtill på stenen mellan de båda runormarna ett skepp, från vilket det går en bågböjd linje som avslutas med ett något som ser ut som ett huvud med ögon, mun och ett par raka utskott vid tinningarna. Bilden har i huvudsak tolkats efter två linjer. Vissa har uppfattat det som en sorts ankare, medan andra menar att det handlar om det oxhuvud med vilket Tor fiskade upp Midgårdsormen ur havsdjupet.
Lingastenen uppmålad på nytt
Härom veckan var jag ute och tittade på stenen där den just nu befinner sig och passade då också på att undersöka och måla upp ristningen på framsidan. Denna är djupt ristad och mycket tydlig och jag hade egentligen inga förhoppningar om att göra några nyupptäckter. Samtidigt brukar jag ju ofta hävda att varje gång man noggrant går igenom en runristning så ser man något nytt. Så blev det faktiskt även denna gång, även om det handlade om ett par mindre detaljer.
Den ena upptäckten rör skiljetecknen mellan orden. Dessa är kolonformade och har vid tidigare uppmålningar i regel målats som runda punkter, men tittar man närmare så utgörs de tre första egentligen av två korta lodräta streck. Även det skiljetecken som följer efter ordet stin består av korta streck, men här är de i stället vågräta. Sådana små originella drag kan ofta visa sig vara mycket viktiga när man ska attribuera runstenar till en bestämd runristare.
Namnet på Lingastenens ristare är inte känt, men den har i litteraturen förts samman med en rad andra ristningar under namnet Traen. Någon runristare med detta namn har aldrig funnits, utan det hela bygger på en gammal missuppfattning av en samstavsruna som finns på runstenen Sö 158 vid Österberga i Runtuna, vilken avfärdades först 1981 när en förutsättningslös undersökning av ristningen kunde göras. De runstenar som har upptagits under detta apokryfiska ristarnamn är dessutom alldeles för olika till sitt utförande för att de ska kunna vara ristade av en enda person.
Formen på skiljetecknen på Lingastenen fick mig direkt att associera till en bestämd runsten, nämligen den runsten som 1948 hittades flera meter ned under vägbanan vid Aspa bro i Ludgo i Södermanland och som nu står rest intill bron (Sö Fv1948;289). Här finner man ett par gånger samma typ av skiljetecken bestående av ett par korta vågräta linjer ställda som ett kolon. Också runformerna och ornamentala detaljer som exempelvis formen på rundjurens huvuden visar att det måste handla om en och samma ristare, trots att det här inte finns något stort dekorativt kors som annars är det som håller samman den lite spretiga gruppen.
Intressanta vågräta streck
Min andra upptäckt på Lingastenen rör just rundjurens huvuden. Det visade sig nämligen att båda ormarna på ömse sidor om ögonen har ett par vågräta korta streck som inte har markerats i tidigare uppmålningar trots att de är mycket tydliga och när man fått ögonen på dem till och med kan ses på äldre fotografier. De finns dock inte medtagna på den äldsta teckningen av Richard Dybeck från 1863 och ingen av de runologer som under de senaste 130 åren har undersökt och målat upp stenen verkar ha sett dem.
Nu vet jag sedan gammalt att man inom runologin sällan är först med någonting. Denna gång behövde jag bara komma hem och slå upp Sven B. F. Janssons lilla bok Skansens runstenar (1967) för att på sidan 29 se att min upptäckt inte var ny. Här återges nämligen en teckning av Olof Hermelin från 1875, där de vågräta strecken vid ögonen finns markerade. Samtidigt verkar han faktiskt vara den ende som tidigare har noterat denna detalj.
Rundjur som avbildas i fågelperspektiv är för det mesta mycket enkla och har förutom de runda glosögonen få anatomiska detaljer. Det rör sig i så fall om en tve- eller tredelad tunga och det är inte heller ovanligt att nosen är försedd med ett lodrätt streck så att huvudet påminner om en gammaldags reservoarpenna. Ibland har de också ett tvärband mellan ögonen eller över halsen. En runristare som hette Amunde och var verksam på Södertörn, brukade dessutom förse sina rundjur med långa bågböjda ”mustascher” så att de nästan blir insektsliknande.
En orm med ögonfransar på Lingastenen?
Vad föreställer de återfunna strecken på Lingastenen? Med moderna ögon associerar man närmast till ögonfransar, men det verkar högst osannolikt att ristaren skulle ha återgett något sådant. Kanske handlar det snarare om horn, även om också detta känns lite främmande för en orm. I dag går det visserligen att på nätet lätt googla fram både hornhuggorm och ögonfranshuggorm och sådana kan ju mycket väl också finnas på Skansen, men inte på Lingastenen. De ormar som möter på 1000-talets runstenar är ju inte heller några realistiska avbildningar ur tidens fauna utan ristarna har behandlat sitt ämne rätt fritt.
Just nu har jag ingen bra idé om hur de små strecken ska tolkas, men det kan noteras att de har samma form som på det omdiskuterade runda ”huvudet” under skeppsbilden. Om det här handlar om ett oxhuvud så är kanske ormarna också försedda med horn. Inte heller har jag – trots visst letande – ännu funnit på denna detalj på någon annan runsten med liknande ormfigurer, men nu när jag har fått korn på den kommer jag att titta lite extra noga.
Erik Brate, som hade tipsat Hazelius om Lingastenen, skrev senare en artikel med titeln Skansens runstenar, vilken publicerades i Meddelanden från Nordiska museet 1898. Ett av sina särtryck skickade han till en äldre kollega, lektorn vid Högre allmänna läroverket i Gävle, Hjalmar Kempff. Denne tvekade inte att komma med några kompletterande tolkningsförslag av bland annat Lingastenens inskrift som han delgav Brate i ett brev den 19 mars 1899 (nu i ATA). Kempff menade att Brate hade förbisett att runormarnas tredelade tungor kunde läsas som runorna a͡n respektive t och att dessa tillsammans bildade ordet and ’ande’. Detta ord kopplade han ihop med det märkliga runda huvudet i linan under skeppet:
”Nu ter sig detta hufvud midt imellan a͡n och t och gissar jag att runstensritaren härmed velat utmärka ingenting mindre än þorfasts ande, som ur syndadjupen en gång skall frälsas af och till högre makter. Vare härmed huru som helst: visst är dock a͡nt. Ormhufvudena med sin a͡nt i munnen hafva väl ock de varit tagna som dödsens och mörksens hugmärken.”
Vad Brate tyckte om detta minst sagt originella förslag vet jag tyvärr inte, men jag misstänker att han hade en del invändningar mot både läsningen och tolkningen.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Beträffande huvudet under skeppet så tycks de senaste uppfattningarna vara att det handlar om en framställning av Tors fiskafänge. Mer om detta kan man bland annat läsa här. DS.
Vad gäller skiljetecken i form av två korta streck så finns de åtminstone på Sö 319 och 367, vilka väl också diskuterat som samhöriga med Lingastenen.
Mycket intressant. I så fall har vi en mycket tidig ristare som verkat över stora avstånd, då det är fyra mil mellan platserna. Jag sysslar litegrann med att gruppera och undersöka Södermanlands runstenar av den allra äldsta sorten och såg häromdagen att Sö 352 Linga och Sö 158 Österberga med fem mils avstånd fågelvägen har exakt samma båtform och ormpar med nedåtriktade huvuden och tungor, och även knut. Även stavningarna ’raisþ-’, ’stin’ och ’þansi’ är identiska. Så det borde väl vara tre stenar ristade av samma person. Visar på ett samband mellan Runtunatrakten där så otroligt många intressanta utlandsstenar finns och Järnatrakten=Täljeleden mot Uppsala. Även detta enkla streck-kors som finns på Lingastenen förekommer inom gruppen vid sidan av det betydligt mer komplicerade korset med utskott i Ringerikestil, som finns på baksidan, och totalt sett på ca 14 stenar i Södermanland. Mvh
Det finns alltid anledning att titta på de sörmländska runstenarna igen.
Att Sö 352 och Sö 158 är utförda av samma ristare ansåg dock redan Brate och i inledningen till Södermanlands runinskrifter (avslutad i december 1936) har Elias Wessén fört dessa två ristningar till samma grupp https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BrateE/titlar/S%C3%B6dermanlandsRuninskrifter/sida/XL/faksimil. Som jag skriver inlägget är det också också Sö 158 som har gett upphov till den apokryfiske runristaren ”Traen”, ett anonymnamn som vissa ännu använder. Dessutom kan jag nämna att rundjuren på Sö 158 har samma typ av ”ögonfransar” som på Lingastenen, men det har man inte tidigare sett och det visste jag inte när jag skrev detta inlägg.
Senkommet svar också till Anonym 1085369:
Ja, det finns nog skäl att titta även på dessa stenar. Det finns ju andra likheter i runformerna liksom förekomsten av det korsade korset.
Vad bra, då har Brate och Wessén redan upptäckt detta för 100 år sedan och vi torde ha tre stenar av samme ristare? Men väl inga fler?
Ja, som du skrev upptäcker man ofta saker och sedan har det redan varit upptäckt ett tag, men det är ändå kul att upptäcka det, när man inte sysslat med materialet förut.
Och på en av dessa nämns koncepten Svitjod–Danmark. Två personer har dött i Danmark. Detta kan man koppla samman med de tre sörmländska tägnstenar (varav en dock bara har ’dräng’) som har dessa ”masker” eller vad de ska kallas – illustration av en mansperson med runda ögon och flätat skägg – som också tycks förekomma på tre stenar i Skåne relaterade till Björn jarls familj och politiska strider i kungamaktens närhet under 980-talet, samt tre stenar i övriga Danmark.
Samtliga dessa tycks ha militär koppling. Möjligen har svenska militärer från Sörmland även hjälpt den danske kungen i Danmark. Den nya källan Wolinkrönikan talar om ett nära samarbete mellan svensk och dansk kungamakt vid denna tid.
Det finns en sten i Släbro Sö 367 som nämner Rolf och Frösten, ’þrutar þiakna’. Dessa namn dyker upp på två av stenarna i Danmark med samma eller liknande mansperson/”mask” med flätat skägg. Detta har inte Brate och Wessén upptäckt, såvitt jag märkt, förmodligen eftersom de inte suttit med det danska materialet.
Det finns också en sten ristad av Amunde, Sorunda kyrka, numera inlagd under golvet, tror jag det var, som nämner namnen Rolf, Frösten och ett tredje namn som förekommer på de danska ”mask”-stenarna, men det är på Södertörn en bit från Släbro. Det är såpass ovanliga namn att man ändå undrar (dock annorlunda stavade).
Apropå Amunde så är det väl inte han som gjort stenarna med bågböjda ”mustascher” på Södertörn? Denne ristare fyller rundjurshuvudet med runor och tillfogar dessa bågar på minst två stenar, vilket aldrig förekommer på de stenar som är signerade Amunde.
Detta blir viktigt när man bedömer förhållandet mellan de två runstenarna vid sjön västra Styran på Södertörn, Sö 254, som är en Ingvarssten, och Sö 217, som är en Gudverssten. Dessa står på 3 km avstånd, är båda gjorda i nära anslutning till daterbara historiska händelser, och den ena torde ha influerat den andra. Sö 254 med bågmustascher är väl inte Amunde. Möjligen har han gjort Sö 217, men det är avvikande preposition (’aftiR’ där Amunde alltid har ’at’). Jag tänker väl att det är tre ristare: Amunde, som gjort stenen i Sorunda kyrka och några till i närheten, sedan Sö 217:s ristare, sedan bågmustasch-ristaren som gjort Sö 254 och en till i närheten.
Mvh
En annan sak som talar för ett danskt samband avseende Sö Fv1948;289 är runbandens utformning. Detta upplägg med en smal strimma, ”luft”, emellan runbanden är extremt avvikande i Sörmland och förekommer såvitt jag kunnat hitta inte på en enda övrig sten, men är mycket vanligt i Danmark.
Ett intressant tidigt drag är också knuten. Varje gång denna knut förekommer finns det väl anledning att anta att stenen är en av de äldsta.
Så då har vi
– knut
– ormpar med likadana huvuden riktade nedåt
– kors med Ringerikeflikar
– enkelt streck-kors
– båt
– lönnrunor
– fågelperspektiv
– þrutaʀ : þiakn
som indikationer på att en sten tillhör de allra äldsta.
Sörmlands runstenar är verkligen mycket märkliga i jämförelse med Upplands. Mer disparata, amatörmässiga, spretande åt alla håll, förmodligen inte sällan äldre. Friare och klumpigare i stilen på något sätt – inte så enhetliga och schematiska. Känns uråldriga – jag undrar om det verkligen finns så många här som är äldre än 1050. Detta skede med avlånga rundjurshuvuden och intrikata, smalspåriga mönster täckande hela stenen som det finns så oerhört många exempel på i Uppland verkar i stor utsträckning ha gått Sörmland förbi. Det verkar som att Sörmlands runstenstradition upphör mycket tidigare än Upplands.
”jag undrar om det verkligen finns så många här som är YNGRE än 1050”, menade jag förstås.
Det kan alltid vara bra att orientera sig om vad andra har skrivit och i inledningen till Södermanlands runinskrifter (som skrevs i sin helhet av Wessén) finns det många resonemang om hur landskapets runstenar ska grupperas. När det handlar om att försöka identifiera personer genom personnamnen är det alltid bra att väga in hur vanligt ett namn ser ut att ha varit. Lena Petersons Nordiskt runnamnlexikon är ett utmärkt hjälpmedel.
Rundjuren med de bågformade mustascherna anses vara ett särmärke för Amunde och finns avbildade på Bureus teckning av runstenen i Sorunda kyrka som man också hittar i inledningen till Södermanlands runinskrifter. De förekommer också på fler stenar än det framgår av planscherna, eftersom de ibland har missats där vid uppmålningen.
Den s.k. Wollinkrönikan ska man nog handskas försiktigt med. Den innehåller lite för många personligheter från den runologiska litteraturen. Jag tror att det helt enkelt är en historisk roman från senare tid.
Nu blev det ovanligt långt här men jag var tvungen att reda ut detta…
De två stenarna Sö 217 Berga och Sö 254 Vansta, som nämner Gudvers respektive Ingvars daterbara utfärder, är oerhört viktiga för en övergripande förståelse av runstenarnas kronologi. I närområdet finns stenar med samma övergripande design, där några har bågformade mustascher och några inte, och några är signerade av Amunde och några inte, men vad är vad?
”Rundjuren med de bågformade mustascherna anses vara ett särmärke för Amunde och finns avbildade på Bureus teckning av runstenen i Sorunda kyrka”
Intressant. Det komplicerar saken. Den andre avbildaren Göransson, Bautil, som jag utgick från, har inte med detaljen på sin teckning.
På den enda teckning som verkar finnas av Sö 271 † Täckeråker, också signerad av Amunde och med samma övergripande design, saknas bågmustascher, enligt samme Göransson. Även den idag tillgängliga Sö 233 Trollsta, med samma övergripande design, signerad av Amunde, saknar bågmustascher. Men jag ser att de fanns, enligt Göransson! Nu måste jag åka dit idag eller imorgon och se om jag kan hitta några spår.
Säkra Amundestenar, alltså signerade, är:
• Sö 215 † Sorunda kyrka (med bågmustascher, enligt 2 av 3 avbildningar)
• Sö 233 Trollsta (med bågmustascher, enligt Göransson, men inte uppmålat idag)
• Sö 268 Söderby (annan design)
• Sö 271 † Täckeråker (utan bågmustascher, enligt 1 st bild av Göransson)
Ingvarsstenen Sö 254 Vansta, som har bågmustascher, har ett syskon alldeles i närheten, vilket tydligen är okommenterat av Wessén: Sö 229 Torp, som också har bågmustascher. Dessa måste vara ristade av samma person, vilket framgår av stora likheter i stil, formuleringar, skiljetecken, bågmustascherna samt det faktum att runor har ristats i själva rundjurshuvudet, vilket måste vara sällsynt. Rundjurshuvudena på dessa två stenar är mycket större än de enkla rundjurshuvudena på Amundes signerade stenar. Ingen av dessa sammanhörande stenar är signerade av någon.
Wessén hävdar i förordet att det är ”mycket sannolikt” att Amunde gjort Sö 254 Vansta och även Sö 217 Berga (Gudverssten, utan bågmustascher), förutom dem han signerat. Dessa är olika i stilen, trots övergripande överensstämmelser i design. Sö 254 Vansta måste vara gjord av samma person som Sö 229 Torp, som sagt. Wessén har inte kommenterat den stora likheten mellan dessa.
Det verkar ha blivit lite rörigt här. Klart är i alla fall att Sö 229 Torp och Sö 254 Vansta är ristade av samma person.
Avseende Sö 229 Torp uppger Wessén (s. 203): ”Runorna a, o och n ha i inskriften en säregen form. a har den längre delen av sina bst på v. sidan av hst, n och o på h. sidan. […] Karekteristiska för inskriften är också dess s-runor […] (de tre sista äro omvända)”.
Avseende Sö 254 Vansta (s. 222): ”Karakteristiska runformer äro: a och n ha bistavarna osymmetriskt ställda, a med bistaven till 2/3 av sin längd på v. sidan av huvudstaven, n med bistaven till 2/3 av sin längd på h. sidan av huvudstaven; o åter har bistavar endast på högra sidan av huvudstaven […]. s stå icke vinkelrätt mot slingan och är i de flesta fall […] omvänt.”
Han har alltså på detaljplanet hittat samma eller liknande sätt att rista a, o, n och s på de båda stenarna utan att nämna den övergripande överensstämmelsen i stil eller dra slutsatsen att det är samme ristare. Då har vi i alla fall denne ristares karakteristiska drag sammanfattade:
• a har osymmetriska bistavar, med 2/3 på vänstra sidan av huvudstaven
• n har osymmetriska bistavar, med 2/3 på högra sidan av huvudstaven
• o har bistavar antingen mest till höger eller enbart till höger
• s är i de flesta fall omvänt
Jag har studerat de två stenar som är signerade Amunde och fortfarande finns tillgängliga, Sö 233 Trollsta och Sö 268 Söderby, och detta stämmer inte jättebra överens. Bistavarna på a, n och o verkar vara konventionellt utformade på dessa stenar, oftast symmetriska, ibland osymmetriska, men utan systematik. Undersökningsmaterialet är dock litet.
Däremot är s bakvänt på Sö 233 Trollsta i 2 fall av 2 och på Sö 268 Söderby i 2 fall av 5. På teckningarna av Amundes stenar är s bakvänt på Sö 215 † Sorunda kyrka, enligt Bureus: i 1 fall av 4, enligt Göransson: i 2 fall av 4, på Sö 271 † Täckeråker: i 0 fall av 4.
Kanske, baserat på den övergripande designen, bågmustascherna, förekomsten av bakvända s, korsets utformning, den uppullade ormstjärten och ett ytterligare drag: att bistavarna på t gärna sitter en bit nedanför övre runbandslinjen, har Amunde gjort Sö 229 Torp och Sö 254 Vansta. Det man hade velat se för att vara säker är dock att denna 2/3-metod, där bistavarna på a utsträcks till vänster och på n till höger, även fanns på de tillgängliga signerade stenarna, men det gör den inte.
Har han då gjort Sö 217 Berga (Gudverssten, utan bågmustascher)? Rundjurshuvudet är mycket likt Sö 233 Trollsta, som han signerat. Prepositionen är avvikande: denna sten har ’aftiʀ’ där Amunde uteslutande har ’at’ på sina signerade stenar. Bakvänt s förekommer i 4 fall av 7. Denna sten har genomgående a ristat med 2/3 bistav till vänster och n med 2/3 bistav till höger, enligt det mönster som upptäckts av Wessén på Sö 229 Torp och Sö 254 Vansta.
Sammantaget har Amunde säkert gjort de stenar han signerat, om det inte finns två ristare med samma namn:
• Sö 215 † Sorunda kyrka
• Sö 233 Trollsta
• Sö 268 Söderby
• Sö 271 † Täckeråker
och därutöver verkar det finnas ganska goda skäl att anta att han även gjort:
• Sö 217 Berga (övergripande design, bakvänt s, 2/3-metod, t:s bistavar)
• Sö 226 Norra Stutby (övergripande design, bågmustascher, 2/3-metod)
• Sö 229 Torp (övergripande design, bågmustascher, bakvänt, här även snedställt s, 2/3-metod, t:s bistavar)
• Sö 254 Vansta (övergripande design, bågmustascher, bakvänt s, 2/3-metod, t:s bistavar)
Det verkar alltså som att Amunde faktiskt har gjort både Gudversstenen Sö 217 Berga och Ingvarsstenen Sö 254 Vansta, vilket visar att dessa utresor skett nära varandra i tid, men det tycks inte 100% säkert. Teoretiskt kan väl den osignerade gruppen vara ristad av någon annan, baserat på att den gemensamt har 2/3-metoden, vilket de signerade Amundestenarna inte har. Den övergripande designen, de bakvända s:en, bågmustascherna, t:s bistavar och den geografiska närheten till signerade Amundestenar pekar väl ändå mot att de hör ihop. Och oavsett vilket så hamnar Gudversstenen och Ingvarsstenen inom samma grupp.
Det verkar som att bakvända s förekommer då och då hos flera ristare. Bågmustascher finns inte på många stenar utöver denna grupp, kanske en eller två, som är avvikande i stil och gjorda av mindre skickliga ristare. Sedan finns två stenar i Österhaninge med liknande utskott, som nästan ser ut som svampar, och ska ha ristats av en Asbjörn, enligt Wessén. Dessa har bakvända s, den ena uteslutande och den andra till hälften. Den ena men inte den andra tycks använda 2/3-metoden. Hmm… det komplicerar saken ännu mer.
Wessén menar att denne Asbjörn är äldre än Amunde och hans inspirationskälla tillsammans med en Åsgöt. Det kanske kan stämma, men är väl svårt att belägga. Han hävdar att Amundes ristningar är från ca 1050, vilket måste vara helt fel och bygger på den felaktiga dateringen av Ingvarståget till 1041. I sin bok Historiska runinskrifter (1958) har han ändrat sig. Det var en otroligt omfattande inledning till Södermanlands runinskrifter (1936), som jag nu måste studera mer i detalj.
Detta är som du skriver en lite väl lång kommentar för en K-blogginlägg. Jag kan i förbigående nämna att Göransson inte har gjort några som helst runstensavbildningar. Han gav bara ut de äldre antikvariernas träsnitt i en samlad utgåva 1750. De från Södertörn härrör i de flesta fall från Petrus Helgonius. Detta kan man läsa mer om i inledningen till Södermanlands runinskrifter. Wesséns Historiska runinskrifter kom 1960.
Ja, det är stor skillnad mellan Södermanlands och Upplands runstenar, men inte heller det är några nyheter utan känt sedan länge. En förklaring är säkert att runstenstraditionen kommer tidigare till Södermanland än till Uppland och att den (åtminstone i vissa delar) upphör tidigare.
Beträffande datering av runstenar kan det var värt att även konsultera senare litteratur som exempelvis Anne-Gräslunds typologi för runstensornamentik. Se t.ex. Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds (2006).