Publicerat

Bilden visar två bilder av samma runsten framför en gravhög.

Runstenen Vs 13 vid Anundshögen utanför Västerås före och efter uppmålning under mörknande skyar. Texten lyder i översättning: ”Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.” Foto Magnus Källström (cc-by)

Mitt andra beting före semestern gällde den mer än tre meter höga runstenen Vs 13 vid Anundshögen utanför Västerås, som helt nyligen har blivit rengjord. Eftersom jag på fredagen skulle åka till Fagersta för att dagen efter delta med ett föredrag på Bråforsdagarna i Norberg skulle det passa utmärkt om jag kunde utnyttja denna resa till att också måla upp denna sten.

Väderutsikterna såg inte ut att vara de bästa och i de väderleksrapporter som jag hade följt under veckan utlovades det från och till regn och till och med åska under fredagen. Utrustad med min aluminiumstege tog jag dock den vägen för att göra ett försök ifall regnet skulle utebli.

Runstenen vid Anundshögen i Badelunda finns avbildad på Johannes Bureus runtavla från 1599 och han måste alltså ha sett den redan på 1590-talet. Drygt fyrtio år senare – den 7 september 1639, klockan 12 – var han åter där och reviderade då sin tidigare avbildning.

Bilden visar en manuskriptsida med ett inklistrat kopparstick av en runsten samt en gravhög och en del korrigeringar ritade med .
Johannes Bureus avbildningar av runstenen vid Anundshögen i handskriften Monumenta veterum Gothorum in patria (F.a. 10:2) i Kungliga biblioteket. Foto KB

På vägen till Västerås kunde jag inte låta bli att tänka på de anteckningar som Bureus hade gjort från sina resor i trakten. Han uppger där att ”Nils Masson i Öfvernäs” år 1598 skulle ”hafva seett det Trullet som Torwiggen slogh på Balungz ås vidh Westeråhs, lågh der wäl i fiorton [dar] på den fördålde (högre) sijdhan, war klädder i gamalt kläde, slarfvot kiortel, vidha ärmer, hadhe intet skegg, dogh lijk en man, medh groft hull, hade bettar som galt och horn som 2 års galt, nötsvarte wore de och stodhe up, naglar som meniskia men longa som klor, […]”.

Det kunde som sagt bli åska och det vore ju ödets ironi om jag uppflugen på min aluminiumstege skulle drabbas av samma öde som det arma trollet. När jag vid elvatiden kom till Anundshögen var det ännu uppehåll och ingen åska i luften så jag bestämde mig att göra ett försök. Rätt mycket av den äldre uppmålningen satt kvar i ristningsspåren så arbetet var inte särskilt svårt och bjöd inte heller på några större överraskningar. En iakttagelse som jag gjorde var dock att bistavarna i a– och n-runorna ofta var påtagligt djupare huggna än huvudstavarna i dessa runor. Detta måste vara en egenhet för runristaren Vred som har signerat stenen, men vad vi vet har han inte utfört någon mer runsten än just denna.

Bilden visar en teckning av runsten
Runstenen vid Anundshögen avbildad av västmanlänningen Richard Dybeck i augusti 1864 och den 18 september 1869 samt reviderad den 25 juni 1874. Efter original i ATA.

Då och då fick jag avbryta arbetet för att prata med intresserade besökare eller flytta undan stegen för dem som ville fotografera runstenen. Några få droppar kom under början av eftermiddagen, men regnet höll sig borta och arbetet flöt på. När jag bara hade den nedersta delen kvar började det plötsligt mullra. Jag fällde snabbt ihop stegen och bar tillbaka den till bilen för att återvända och göra det sista. Precis när jag målade den sista linjen i namnet uraiþr Vræiðr nedtill till höger på stenen kom en blixt och några sekunder senare en åskknall. Jag skyndade att ta några bilder av den färdigmålade stenen med mobilen, men i samma stund vräkte regnet ner och jag fick mycket hastigt lämna platsen med min målarutrustning.

”Vred var Ving-Tor, när han vaknade, och sin hammare han saknade” står det som bekant i Trymskvida. I detta fall hade han dock uppenbarligen hammaren till hands.

Det blev en rejäl störtskur och jag fick plöja med bilen genom vattenfyllda rondeller när jag lämnade Västerås och åkte vidare mot Fagersta. Jag har ännu inte varit tillbaka vid stenen igen, men av fotografier på nätet som jag har sett verkar det som om min uppmålning klarade skyfallet.

Detta skedde under sen eftermiddag precis före månadsskiftet, så Erik Brates 125 år gamla råd att förlägga runstensundersökningar i det fria till juni månad äger tydligen fortfarande sin giltighet.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runstenen vid Anundshögen i Sven B. F. Jansson utgåva av Västmanlands runinskrifter (1964), en del av  verket Sveriges runinskrifter som Riksantikvarieämbetet har låtit digitalisera i sin helhet.