Runorna vid Ramsundsån

Med denna rubriksättning skulle man lätt kunna tro att detta handlar om den berömda Sigurdsristningen (Sö 101) som finns huggen i berget ovanför Ramsundsån vid Sundbyholm norr om Eskilstuna, men det kommer det inte att göra. Det finns nämligen ytterligare en runristning på denna plats som ursprungligen har haft en närmare kontakt med vattnet, men som aldrig har fått någon riktigt bra förklaring.

Den som besöker Sigurdsristningen och är lite uppmärksam lägger säkert till märke att det strax innan man kommer upp till denna ristning ligger en 1,5 meter lång sten långsmal sten, som är försedd med runor. De djupt inhuggna runorna är uppmålade med röd färg och lästa från vänster till höger återger de runföljden ioisin, vilken inte direkt låter sig tolkas.

Inskriften tycks först ha uppmärksammats år 1940 och upptäckten ska ha nått Riksantikvarieämbetet genom ett telefonmeddelande från arkeologen Arthur Nordén den 25 november samma år. Denne hade några dagar tidigare fått upplysningar om inskriften av en lärare vid Molkoms folkhögskola i Värmland. Stenen var då enligt uppgift ”inlagd i strandskoningen vid broövergången över Ramsundsån, 25 m. från Sigurdsristningen” och den nämnde läraren, vars namn inte Nordén hade antecknat, skulle ha ”upptäckt ristningen från båt i ån”.

Tre år senare, den 1 maj 1943, besökte Sven B. F. Jansson platsen och fann stenen efter visst letande liggande ”i Ramsundsåns strandskoning, 3 m N om brons södra landfäste, sålunda strax SV om Ramsundsristningen”. Stenens undre kant befann sig endast två decimeter ovanför vattenytan, vilket försvårade undersökningen. Sedan ristningsytan hade borstats ren läste han dock runorna ioisin, men konstaterade att runföljden också kunde läsas i motsatt riktning som nisioi, ”men den ger icke heller då en begriplig mening”. Jansson är samtidigt noga med att påpeka att ”Runtecknen göra emellertid icke något bestämt intryck av att vara huggna på nyare tid”.

Han framhöll också att stenens placering en närmare undersökning omöjlig, men att han inte kunde se någon annan ristning än de nämnda runorna:

Då det är högst tvivelaktigt om stenen bär inskrift på någon av de sidor som nu äro dolda anser jag det lämpligast att låta stenen ligga kvar i strandskoningen, åtminstone så länge att mer brännande fornvårdsärenden rörande runstenar hinna utföras. Den nyfunna stenen tager icke någon skada där den ligger.

Janssons slutsatser skulle med tiden visa sig vara något för optimistiska. När Thorgunn Snædal från Runverket besökte platsen i april 1990 tillsammans med journalisten Olle Lorin var stenen borta och det misstänktes att den hade rasat ned i ån. Vattenståndet var också för högt för att någon närmare efterforskning skulle kunna göras.

Den 3 juni samma år gjorde Lorin tillsammans med kantor Sture Jansson från Jäder ett försök att återfinna stenen, vilket efter viss möda också kröntes med framgång. Det visade sig att stenen hade rasat ut någon meter från ursprungsplatsen och blivit delvis begravd av gyttja och växtlighet. Ristningen låg nedåt, men med hjälp av hävstänger lyckades de till slut vända stenen. Runverket kontaktades om återfyndet och en traktor rekvirerades för att dra upp den ur vatten. Den 10 september flyttades stenen till den plats där den ligger i dag.

För ett par veckor sedan passerade jag Eskilstuna och passade då på att göra en avstickare till Sigurdsristningen, mest för att med egna ögon se effekten av de åtgärder som länsstyrelsen har låtit göra på den påväxt som har funnits på ristningen.

Jag kom då också att stanna till vid den ovan nämnda stenen som alltid har besvärat mig lite. Har den verkligen någon gång varit rest och är ristningen verkligen vikingatida? Runformerna tillhör visserligen den yngre runraden med dubbelsidiga bistavar i runorna o och n och en treledad s-runan. Samtidigt lutar bistavarna i o-runan snett nedåt vänster, vilket är en relativt ovanlig form av denna runa, även om den givetvis finns representerad i Södermanland. Bistavarna verkar dock lite väl långa, vilket för mig ger ett sentida intryck. I s-runan är det mellersta ledet också mot vanligheten vågrätt. Inte heller detta en omöjlighet under vikingatid, men samtidigt är det samma form som runan s har exempelvis bland de sentida Kensingtonrunorna.

Jag lade också märke till att avståndet mellan den första runan i och o-runan är något större än mellan de följande runorna och att det intill toppen av den andra i-runan finns en jämn fördjupning åt höger. Det slog mig att om detta kan tolkas som en l-bistav så skulle inskriften i stället lyda i oḷsin och kanske återge ett namn som exempelvis ”I. Olsén” eller ”J. Olsén”. I så fall måste ristningen ha ett sentida ursprung och stenen bör från början ha varit liggande. Kanske har runorna ristats av den som iordningställde kantskoningen längs vid ån eller av någon som likt folkskolläraren från Molkom hade färdats på ån med båt och velat föreviga sitt namn.

För några dagar sedan fick jag ingivelsen att söka på namnet Olsén i de folkräkningar från tiden runt förrförra sekelskiftet som finns tillgängliga i Nationell Arkivdatabas hos Riksarkivet. Jag hittade då två män bosatta i Södermanlands län som hade förnamn som började på J (och ingen på I): Johan Edvin Olsén, född 1881, och Jonas Magnus Olsén, född 1841. Den förre var bosatt i Gåsinge socken, den senare i Helgona, alltså inte i något fall särskilt nära Sundbyholm. Det intressanta var dock att den äldre Olsén, vilken i folkräkningen för 1890 är registrerad som ”Lägenhetsinnehafvare” och 1900 som ”Lägenhetseg. Jordbruksarb.”, år 1910 upptas som ”Stenarbetare”!

Naturligtvis är det förmätet att tro att jag genom några slumpmässiga sökningar på nätet så enkelt skulle ha hittat upphovsmannen bakom runorna i strandskoningen vid Ramsundsån, men helt omöjligt är det nog inte. Jonas Magnus Olsén levde för tillräckligt länge sedan för att ristningen ska ha fått en viss patina när den upptäcktes på 1940-talet och som stenarbetare måste han ha kunnat hantera en mejsel.

Detta är i alla fall en hypotes värd att pröva. Att dateringen av runorna i stenen från Ramsundsån ska förflyttas från vikingatiden till en tid betydligt närmare vår egen är jag numera övertygad om.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om miljön kring Sigurdsristningen och de senaste arkeologiska upptäckterna här. DS