KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
Det finns alltid anledning att återvända till en runinskrift och själv stava sig igenom texten även om den tidigare har uppfattats som definitivt läst och tydd. Detta erfor jag ännu en gång nu i måndags när jag var i Sundre kyrka längst i söder på Gotland för att göra lite undersökningar inför ett kommande arbete.
Vid Sundre kyrka finns tre runristade gravhällar från medeltiden. Två av dem (G 2 och G 3) står tillsammans med andra gravhällar resta mot väggen inne i prästgårdsstallet utanför kyrkogårdsmuren, medan den tredje är inlagd i korgolvet inne i kyrkan. Denna gravhäll har beteckningen G 1 och är alltså den runinskrift som inleder Gotlands runinskrifter. Stenen har varit känd sedan 1700-talet och runorna lästes bland annat av Carl von Linné under hans gotländska resa 1741. Hällen låg redan då på samma plats som den gör i dag.
I Gotlands runinskrifter återger Elias Wessén inskriften som:
roḷaikr : lit : giara : ṣṭạị[n] : ok : skia͡ra : yfir : rofin : broþor : sin
”Rolaik lät göra stenen och skära den över Rofinn, sin broder.”
Även om några runor är lite skadade finns det egentligen inga svårigheter i inskriften, men jag tänkte att jag ändå kunde gå igenom den systematiskt och när jag kom till den sista runan i rofin noterade jag att det på staven fanns en rund punkt som fullständigt liknade punkterna i det följande skiljetecknet. Denna punkt verkar inte tidigare ha noterats, men innebär att n-runan är stungen. Detta är en mycket sällsynt runform som jag tidigare har intresserat mig för. Den brukar i runtexter återges som ɴ och uppträder antingen intill dentala konsonanter som /t/ eller /d/ eller när ljudet är långt det vill säga där det i dagens skrift skulle återges med dubbelteckning. I rofiɴ motiveras stingningen i så fall av det senare, eftersom namnet som objekt bör ha haft formen Rōfinn.
På Gotland finns exakt samma runform på en gravhäll i Lärbro kyrka (G 293) och vi skulle i Sundre alltså ha ytterligare ett exempel på denna runa. Runristningar i kalksten kan ibland vara lite knepiga att läsa, eftersom det ofta förekommer naturliga fördjupningar i stenytan som kan förvilla. Jag vågade därför först inte riktigt tro att det var en avsiktlig stingning, men när jag fortsatte att läsa upptäckte jag att samma typ av punkt också fanns på inskriftens allra sista runa. Detta ord ska alltså återges som siɴ och även i detta fall är en sådan runa motiverad, eftersom ordet här har haft formen sinn.
Att de stungna n-runorna inte tidigare har uppmärksammats på gravhällen i Sundre beror säkert på att denna typ av runor ännu var relativt okända när den första delen av Gotlands runinskrifter författades. Nu kan alltså även de två ɴ-runorna på Sundrehällen läggas den sakta växande samlingen av denna typ av rätt speciella runor.
Sundrehällen innehåller också en intressant term rörande framställningen av ristningen på stenen. Det står nämligen att Rolaik inte bara låtit ”göra” utan också ”skära” stenen. Tittar man närmare på ristningen i släpljus ser man också att såväl ornamentiken som runorna är skurna med skarpa linjer, som måste ha åstadkommits med en kniv eller något annat vasst verktyg (se särskilt ornamentslinjen på den högra bilden ovan).
I Sundre finns inte bara runristade gravhällar utan också runor ristade i kalkputsen på kyrkans väggar (G 360). Efter den restaurering som genomfördes 1970 undersökte Elisabeth Svärdström året efter de ristningar som då hade framkommit för att se om det bland dessa fanns tidigare okända runinskrifter. Förutom enstaka runor fann hon det på två ställen. På den norra korväggen intill den nisch som finns i denna vägg upptäckte hon runföljden dominus · te · kuṃ-, som givetvis återger latinets Dominus tecum ”Herren vare med dig” och i tornkammaren intill vid den norra portalen fann hon runorna olfr, som tolkades som en ofullgången återgivning av namnet Olafr.
När jag senast var i Sundre kyrka, vilket var så länge sedan som i augusti 2010, lade jag märke till att det på samma väggyta fanns ytterligare en rad med runor, varav jag endast kunde läsa några få tecken. Den trodde jag mig nu direkt på korn på, men upptäckte snart att det handlade om några andra runor som vad jag vet inte är kända sedan tidigare. Dessa befinner sig en bit ovanför de tidigare kända. Runorna är bara centimeterhöga och några dem är delvis täckta av senare puts. Jag kom dock ganska snart fram till att de knappast kunde läsas som något annat än hẹriansoṇ, trots att jag tvekade ett tag om det verkligen kunde stå så. Herjann är ju ett Odens namn och även ordet som helhet verkade bekant utan att jag då kunde komma ihåg vad det betydde. Jag hade dock känslan av att det nog inte var något som man normalt skulle vänta sig på en kyrkvägg.
När jag lite senare kollade ordböckerna visade det sig att jag inte var den förste att tänka på Oden. Ordet finns i formen Hæriansun upptaget i C. J. Schlyters Ordbok till Samlingen af Sweriges gamla lagar (1877) med förklaringen ”eg[entligen] Odens son; djefvulsson (ett oqvädinsord)”. Schlyter skriver också att redan Loccenius och Verelius ska ha tolkat ordet så och att det innehåller ett av Odens binamn. Denna tolkning är dock inte riktig. Ordet är nämligen lånat i sin helhet från medellågtyska hergensone och betydelsen är i stället den som ges i SAOB: ”skökoson, ’horson’; niding”. Det finns även i formen herjensøn i äldre danska och som herjansson(r) i isländskan. På Island där ju minnet av de gamla gudarna var lite längre än i övriga Norden är det inte omöjligt att man vid inlånet har knutit det till det nämnda Odensnamnet.
Det anmärkningsvärda är att någon har vågat skriva ett sådant skällsord på en kyrkvägg på Gotland och att det har fått stå kvar. I Magnus Erikssons gårdsrätt från ca 1332 som gällde besättningen på de kungliga slotten och gårdarna stadgas exempelvis att den som kallar en annan ”tiuff. härinson. eller annat oquädhins ordh” straffas hårt. Var han väpnare eller skytt fick han sitta i tornet en månad på vatten och bröd, var han en tjänare tillhörande kungens eller någon stormans följe (hirdhdränger) blev det att sitta i stocken under lika lång tid, medan en yngre tjänare (smasven) fick piskstraff.
Den inskrift som jag upptäckte redan 2010 något till höger om den runtext som Svärdström hade läst är betydligt försiktigare. Den består endast av enstaka runor med punkter mellan: f · i · d (eller: t) · u · o ·. Strax ovanför finns ytterligare runor av samma typ: k(?) · l · m. Kanske är det förkortningar av något ännu värre som man inte vågade skriva i klartext.
Detta är vad jag vet årets första runfynd, men eftersom jag gjorde det själv räknas det inte.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Den som nu har blivit oerhört intresserad av stungna n-runor kan läsa mer om sådana i min artikel i tidskriften Futhark 2015 och i Alessandro Palumbos avhandling. DS.
[Tillägg 2024-03-21:]
När jag tittar närmare på bilden av den sist nämnda inskriften, så slår det mig att det kanske är möjligt att den tredje runan inte är t (eller d) utan en a-runa med en svagt böjd ensidig bistav på mitten. I så fall döljer denna rad av runor inga större hemligheter, utan återger ett runsyllabarium: f · i · a · u · o ·. Att runorna strax ovanför verkar stå i alfabetisk ordning får då också sin förklaring. Det kan helt enkelt handla om spår av någon form av skrivundervisning. Naturligtvis måste detta uppslag stämmas av mot verkligheten innan jag vågar säga att inskriften ska läsas på detta sätt.
