Publicerat

Bilden visar en man med skägg och försättssättsbladet till en bok

Erik Brate, sannolikt ett självporträtt. Till höger försättsbladet till Östergötlands runinskrifter. Från Runverkets bildsamling (cc-by).

KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM

I dag, den första april 2024, är det exakt hundra år sedan en av den svenska runologins pionjärer, Erik Brate, gick ur tiden. Samtidigt är det precis 140 år sedan riksantikvarien Hans Hildebrand i Vitterhetsakademiens Månadsblad publicerade artikeln ”Det nya svenska runverket”, där han drog upp linjerna för det som så småningom skulle bli det stora korpusverket Sveriges runinskrifter.

Att Hildebrands planer blev verklighet är till stora delar Erik Brates förtjänst. Han hade sin dagliga gärning som lektor vid Södermalms högre allmänna läroverk (i dag Södra Latin) i Stockholm, men i stort sett varje sommar från 1888 fram till året före sin död företog han månadslånga resor företrädesvis i Mellansverige för att undersöka och avbilda runstenar. Han står också som utgivare av de tre första banden av Sveriges runinskrifter, även om det bara är i Östergötlands runinskrifter som han är ensam författare.

Arbetet med Ölands runinskrifter, som var den första delen av verket som trycktes, hade tilldelats Sven Söderberg, men han hann bara fullborda det första häftet som kom ut år 1900 innan har året efter oväntat avled. Det blev Brates uppgift att fullborda denna del, trots att han då redan hade Östergötlands och Södermanlands runstenar på sin lott.

I ett brev till kollegan Magnus Olsen i Kristiania skriver han den 21 oktober 1901:

”Söderbergs plötsliga död var mycket beklaglig och särskildt hade det varit godt, om det förunnats honom att utgifva Ölands runinskrifter. Riksantikvarien har nu hans papper hos sig för att genomgå dem och se hvad som är att göra, det är möjligt att jag får uppdrag att göra verket färdigt. Mitt verkningsfält för nästa sommar är ej heller alldeles bestämdt, jag började i sommar i Uppland och kommer kanske att fortsätta därmed, hvilket nog ock är välbehöfligt, eller ock skall jag till Gottland, hvars inskrifter böra snart undersökas emedan dessa kalkstenshällar står mindre bi än fastlandets granit. Men jag vet ej om jag hinner förbereda mig för Gottland till nästa sommar och skulle ingenting ha emot att ägna den åt den uppländska stockholmstrakten.”

Två äldre bilder av runstenar som båda inkluderar en skäggig man.
Två runstenar fotograferade av Erik Brate: Ög 38 vid Fornåsa i Östergötland och Sö 235 vid Västerby i Sorunda. Foto Erik Brate (Arkivsök cc-by)

Det blev Uppland för Brates del, men i konkurrens med professor Otto von Friesen i Uppsala, vilket så småningom ledde till att de delade upp landskapet så att Brate begränsade sina undersökningsresor till Stockholms län, medan von Friesen tog hand om resten av Uppland.

Brate tycks först ha välkomnat von Friesens inträde i arbetet med undersökningen av de svenska runinskrifterna. I ett brev till honom den 22 maj 1898 skriver han: ”Det gläder mig, att i eder får en medarbetare på runfältet, ty säden är mycken och arbetarena äro få”. Så småningom skulle det uppstå svåra slitningar och deras förhållande verkar aldrig ha varit riktigt hjärtligt.

Annorlunda var det med den ovan nämnde Magnus Olsen, som uppenbarligen blev en mycket god vän trots en åldersskillnad på mer än tjugo år. Olsen var lärjunge till professor Sophus Bugge, som Brate hade samarbetat med när han på 1880-talet skrev sin avhandling Runverser. Bugge var också den förste som någorlunda fullständigt lyckades tyda den långa inskriften på Rökstenen och han var mot slutet av sitt liv sysselsatt med en tredje avhandling om denna sten. Både Brate och Olsen kom att bli djupt involverade i arbetet. Den 28 december 1906 skriver Brate till Olsen:

”Måtte vårt samarbete under det kommande året föra tolkningen av denna märkvärdiga Röksten ett gott steg framåt; att det planerade arbetet rentav skulle bliva avslutande, är väl svårligen att hoppas. […] Sedan allehanda motigheter nu omsider synas besegrade, torde Ölands runinskrifter h. 2 äntligen komma ut i jan. […] – Jag skall nu taga itu med Östergötlands runinskrifter och hoppas under vintern efter hand få texten så pass färdig, att jag får klart för mig, vad jag behöver granska närmare uti inskrifterna i sommar, då jag i alla fall väl måste till Ögl. för att besöka Rök.”

Även Otto von Friesen var åtminstone till en början engagerad i detta arbete. Den 4–6 juli 1907 träffades de alla tre i Rök för att gå igenom inskriften. von Friesen hade då tre år tidigare på egen hand undersökt stenen och 1906 till och med skrivit om den i Svenska Turistföreningens årsskrift. Brate hade också inbjudit professor Frits Läffler att delta i undersökningen, men denne hade avböjt av hälsoskäl. ”Min Rökresa blir nog intet af med. Det blir för stark hjärnskakning att åka i en vagndroska en hel timme. Jag profåkte häromdagen och blef mycket dålig deraf” skriver han i ett odaterat brev till Brate i ATA.

Brate beklagade detta och svarade den 29 april: ”Det var ledsamt, att du måste uppgiva planen att resa till Rökstenen. Jag tänker vi annars skulle haft mycket trevligt där, det hade blivit ett riktigt filologmöte i smått.”

Om resultatet av undersökningen i Rök kunde han senare meddela Läffler:

”Rökstenen gingo vi tre igenom och äro i det hela ense om dess läsning. Några synnerliga nyheter innehåller vår uppfattning icke, väl mest på D9 [dvs. den skadade kantraden på baksidan]. Bättre än ord tala mina fotografier, vilka jag härjämte sänder dig och ber dig mottaga som gåva. Jag ämnade fotografera hela stenen både utan och med uppmålning, men lyckas icke med baksidan ouppmålad. Stenen står för nära kyrkogårdsmuren, så att vi måste bygga ut en ställning av gungbräden och bockar på åkern för att få behörigt avstånd och i stormen och regnet fick jag ej kameran att stå stilla; jag räknar det som en stor triumf, att jag följande dag lyckades fotografera den uppmålad, ty även detta skedde under mycket stora svårigheter.”

Bilden visar fram- och baksidan av en runsten inne i et träskjul
Rökstenens fram- och baksida fotograferade av Erik Brate 1907 (Arkivsök, cc-by)

Brates beskrivning ger en god uppfattning om vad den tidens runologer hade att tampas med under sina fältundersökningar. Bugge dog den 8 juli 1907, bara ett par dagar efter att hans medarbetare hade lämnat Rök. De fann det då inte lika angeläget att skynda på arbetet med hans sista bok om Rökstenen, som kom ut först 1910.

Mellan 1911 och 1918 gav Erik Brate ut Östergötlands runinskrifter. I februari 1921 drabbades han av blödande magsår och var konvalescent i ett halvår. Trots detta kunde han den 21 december samma år meddela Olsen att han ”nyss lämnat in Södermanlands runinskrifter till VHAA tryckfärdiga. När de verkligen skola tryckas, beror på, när VHAA kan anslå medel därtill, vilket jag f.n. ej vet; tryckning är ju numera så vansinnigt dyrbar.”

Det skulle dröja ända till början av 1924 innan det första häftet av Södermanlands runinskrifter utkom. I mars drabbades Brate av ett nytt magsår som efter några veckors sjukdom ledde till hans död. Man var mycket angelägen om att även resten av hans arbete skulle tryckas, men manuskriptet gick trots stora ansträngningar inte att återfinna. Elias Wessén som fick överta arbetet med de sörmländska runinskrifterna måste därför författa en helt ny text till fortsättningen. Därmed inleddes ett nytt kapitel i den ännu oavslutade historien om det svenska runverket.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Alla hittills utkomna band Sveriges runinskrifter finns tillgängliga på Riksantikvarieämbetets hemsida liksom i Litteraturbanken. Här är en direktlänk till Brates bidrag. Hans brev till Sophus Bugge och Magnus Olsen finns sedan en tid digitaliserade av Nasjonalbiblioteket i Oslo. Om Brates verksamhet har jag tidigare skrivit en del på K-blogg och på vår hemsida. DS.

PPS. Den 16 maj i år arrangerar Runverket ett heldagsrunråd i Stockholm till Erik Brates minne. Se vidare här. DS.